Peak fosfor 2033

Vi känner ju alla redan till peak oil, peak gas och peak coal, dvs tidpunkterna då dessa ändliga fossila energikällor når sin maximala produktionsnivå per dag för att sedan för alltid se fallande produktion. Den minskande tillgången på fossil energi får förstås en lång rad konsekvenser, speciellt för de mest energiintensiva näringarna.

Dit hör jordbruket, där det förbrukas mellan 6 och 20 kalorier fossila bränslen för att sätta en kalori mat på våra bord, inklusive energi förbrukad för produktionen av konstgödsel, NPK. Kväve. Fosfor. Kalium.

Men fossil energi är inte den enda ändliga flaskhalsen för vårt moderna jordbruk. Kväve kan man utvinna ur luft mha godtycklig energiform, även om det oftast rör sig om just fossilgas. Vår luft består som bekant mest av just kväve, och vi kommer alltså aldrig få slut på kväve så länge det finns energi. Dessutom går det via odling av ärt- och baljväxter naturligt gödsla jorden med kväve. Andra flaskhalsar är t ex rent vatten, och utan vatten får man oavsett ingen tillväxt.

Den värsta ändliga flaskhalsen handlar istället om fosfor, som idag utvinns ur ändliga fosfatmalmtillgångar världen över. Fosfor är inte möjligt att byta ut i allt levande, inklusive de växter och djur vi äter, då naturen valt fosfor som energiförmedlare i form av adenosintrifosfat. Och framför allt så är fosfor själva kärnan i DNA. Utan fosfor ingen celldelning, utan utan celldelning ingen tillväxt av biomassa, dvs mat. Detta är inte förhandlingsbart, detta går inte att debattera, detta kan inte ändras av marknaden.

Fosfor åker förstås ut ur våra kroppar via vårt avträde, och Sverige har som mål att återvinna 60% av detta i form av slam från våra reningsverk. Problemet är bara att slammet är fullt av annat än bokstavlig piss och skit. Bland annat tungmetaller, t ex kadmium, men också läkemedelsrester. Så det är lite svårt att få acceptans för att sprida den giftinblandade fosforen på våra åkrar. Men förr eller senare kommer vi bli tvingade till det.

För naturens näringspump gör att näringsämnen vandrar från unga ekosystem till äldre. De yngsta ekosystemen vi har är de åkrar vi plöjer varje år, och det äldsta ekosystemet är havet. Så alla de näringsämnen vi sprider på våra åkrar för att få mat på bordet hamnar förr eller senare i havet. Med 60% återvinning försvinner ändå 40% ut i havet varje år, och då ligger ändå Sverige i framkant.

Istället får det industriella jordbruket förlita sig på de ändliga tillgångar av fosfatmalm som finns.

I en som vanligt utmärkt artikel i den icke vinstdrivande populärvetenskapliga och reklamfria tidskriften Forskning & Framsteg, vid namn När fosforn sinar blir det svält, tas problematiken med peak fosfor upp. Nu är inte hela artikeln tillgänglig online annat än för prenumeranter, och istället rekommenderar jag en prenumeration på tidningen (gratis redaktionell reklam).

Fosforutvinning lider precis som alla andra ändliga naturtillgångar av att produktionen en dag kommer minska. För fosforn förväntas det ske runt år 2033, förutsatt att inte fosforproducenterna får brist på drivmedel till gruvor och transporter pga peak oil först. För fosfor är också enormt energikrävande att bryta och transportera.

Nu undrar kanske någon om K i NPK. Kalium utvinns också ur gruvor, men där förväntas reserverna räcka i flera hundra år. Men för fosfor är det akut.

Om vi inte ställer om till ett helt kretsloppsbaserat jordbruk till år 2033 så kommer obönhörligen produktionen av mat i det moderna jordbruket att falla med start år 2033, om inte bränslebrist pga peak oil eller kanske brist på vatten får det att ske innan dess.

Nu finns det förstås de som menar att det inte existerar ett problem, och liksom peak oil så finns det alltså en debatt kring det hela. Som vanligt lyssnar dock FN och världens regeringar främst på de som säger att det inte finns några problem, precis som med peak oil alltså. Men lustigt nog står bland annat USA:s geologiska myndighet, USGS bakom de negativa siffrorna. Man lyssnar på USGS när de pratar om enorma mängder olja, men lyssnar inte på dem när de pratar om brist på fosfor framöver.

Ovanpå peak fosfor så kommer även antalet människor på jorden antagligen ha ökat med någon miljard tills år 2033, och med det behovet av mat.

Tittar man på var fosforgruvorna och reserverna finns så ser det ut som följer.


Det av Marocko ockuperade Västsahara står för världens största reserver, och den kassako detta innebär för Marocko gör det osannolikt att landet någonsin kommer släppa sin ockupation. Med tanke på att EU är en stor importör av fosfor, så kan det förklara den slappa hållningen mot Marocko.

2007-2008 steg fosfatmalmspriset med 800% på 18 månader, på bland annat ökad efterfrågan från biobränsleproduktion. Detta säger något om situationen. Nu har priset förstås fallit tillbaka igen, men situationen kan upprepa sig, speciellt när vi får se en akut fallande oljeproduktion efter peak oil, med ökad efterfrågan på biobränslen som resultat.

För den investeringsintresserade så kan man t ex vända sig till det kanadensiska konstgödselbolaget PotashCorp (TSX:POT,NYSE:POT), världens största producent av kalium (eng potash). Bolagets kaliumutvinning sker främst i Kanada, och fosforutvinningen sker i USA, dvs i politiskt stabila områden även om man aldrig kan vara säker på vad amerikanska miljövänner kan få för sig i landets domstolar, eftersom det finns rejält med miljöproblem med fosforutvinning, precis som för all gruvdrift. Bolaget producerar förstås även kväve för att kunna leverera komplett NPK-gödsel till det fossila industriella jordbruket.

En liten titt på aktiens historiska utveckling belyser hur det såg ut runt 2008.

Tittar man tekniskt på aktien så befinner den sig i en lång säljtrend i veckocharten, och även i dagscharten.

Det är alltså ingen brådska att investera i PotashCorp, och även börsklimatet är som bekant negativt så det är bara att vänta med att gå in.

Vän av ordning påtalar förstås att PotashCorps kostnader kommer stiga i takt med energipriserna, så frågan blir vad som kommer stiga snabbast i pris. Samtidigt är fosfor till det moderna jordbruket absolut nödvändigt för att bibehålla produktionen av mat, och i slutändan bör därför priset stiga med kostnaderna.

Ett alternativ är ett ekologiskt kretsloppsbaserat jordbruk (eller “jordbruk” som det kallades förr) istället för dagens industriella fossiljordbruk. Kretsloppet i det ekologiska jordbruket förutsätter dock att vi även håller djur för kött- och mjölkproduktion, vilket gör veganrörelsen lite griniga. Liksom fosforn är veganideologin ändlig, och även om vi kan äta mindre kött så kan vi aldrig klara oss utan djur om vi inte skall förlita oss på ändliga resurser.

En sak är iaf säker, och det är att man inte löser problemet genom att ignorera eller förneka det. Framtiden ligger antagligen allt mer i ett kretsloppsbaserat jordbruk och någon form av giftfriare återvinning från städernas avlopp. Fast det är inte där vi hittar volymerna idag.

Avloppsslammet är iaf en potentiell kassako för svenska kommuners avloppsanläggningar, men som det är nu så låtsas man inte om gifterna, utan har infört en certifiering av slam som betyder att slammet är giftigt, men certifierat. Det är vetenskapligt bevisat att gifthalterna att bl a kadmium i slammet påverkar vattenlevande varelser och minskar deras reproduktionsförmåga, så det är inte bara vår mat som blir förgiftad.