Socialdemokraternas ekonomiska talesman Thomas Östros går ut och säger att Sverige inte har råd med mer skattepopulism, dvs sänkta skatter.
Det är ju lustigt att höra från ett parti som tillsammans med de övriga partierna i den röd-gröna axelmakten istället vill ägna sig åt bidragspopulism, något som vi definitivt inte har råd med.
Det är möjligt att vi inte har råd med sänkta skatter, men höjda bidrag leder till dubbelt höjda utgifter. Dels ökar själva bidragskostnaden för individerna, och dels så ökar incitamentet att ligga hemma och pilla sig i naveln och samla bidrag istället för att jobba, vilket ger ännu större utgifter för staten.
Som vanligt står alltså valrörelsen mellan de som arbetar för sina pengar, och de som vill att andra skall arbeta åt dem, dvs bidragstagarna. Eftersom endast en minoritet av svenskarna faktiskt jobbar, och många av de som jobbar gör det betalade av skattepengar, så blir förstås utfallet förutsägbart. Minoriteten får solidariskt betala för majoriteten. De tre vargarna röstar tillsammans med fåret om vem som skall ätas upp.
Nej, Sverige har inte råd med mer bidragspopulism.
23 kommentarer
Helvetet har valörer och i detta fall så slås Sverige av både Ungern och Grekland vars offentlig anställda översvämmar departementen med den knorren att de kan gå i pension i unga år så deras förvärsfrekvens är i ungerns fall 60 mot sveriges närmare 80%. Det är STOR skillnad.
Harmoniseringen i Europa och sedan resten av världen gör att vi måste ta ner vår totala skattenivå till resten av Europa/världen och den kanske hamnar på 35% någon gång i framtiden, dvs det är en bit kvar….
Skärp dig. Majoriteten vill faktiskt jobba och inte ligga och pilla navelludd som du uttrycker det.
Visa mig dem som hellre gör det så skall jag tro på dig.
För övrigt en fantastisk blogg du har, ja utom i dag då 🙂
Eduronflux självklart finns det många i det här landet som hellre ligger hemma och lyfter bidrag än att jobba. Har sälv träffat många där jag vet att det är så. Visst finns det dom som är sjuka eller inte kan få jobb, men ibland kanske man inte kan få det jobb man vill ha eller tycker att man förtjänar pga utbildning, erfarenhet eller annat, och det lätt att motivera sig till att inte söka vad man tycker är ett skitjobb om man får samma peng av pappa staten som om man hade tagit det där "skitjobbet".
Idag var din fantastiska blogg mer fantastisk än vanligt.
Jag gillar din blogg, och har följt den under en ganska så lång tid nu. Jag är dock tyvärr inte riktigt bildad nog att delta i era elit diskussioner.
Jag vet inte riktigt parti jag ska rösta på, för att alla sketna politiker ljuger och bedrar. Center var väl de som fångade min uppmärksamhet med deras mer liberala tongångar, men nu har de vänt emot allt de stod för, och jag lär mig mer och mer om hur den byråkratiska infrastrukturen fungerar.
Jag jobbar just inte. Men, jag lever inte heller på bidrag. Hamnar jag på gatan är det mitt eget ansvar. Jag mår ren jävla skit, och jag vet att i vårt samhälle så kommer ingen att hjälpa dig. Alla klarar sig själva och det är verkligheten.
Jag kan knappt prata med folk alls, och blir med tiden mer och mer deprimerad. Jag är antagligen bipolär, men jag klagar inte över det. Jag håller mitt, och om det blir illa nog tar jag fan livet av mig, klart slut. Kanske tar jag åt mig för mycket av ditt inlägg, eftersom jag inte lever på bidrag eller har bett någon om hjälp, men jag vill att du ska veta hur jag känner för stunden.
Det är ni mot oss; vi svaga svin ni föraktar. Vi, de där jävlarna som inte kunde integrera oss i er värld, som ni snackade en massa skit om när vi delade grundskola; pekade med era fingrar och målade ut som lowlifes.
Jag har försökt att integrera mig med och i samhället. Jag kan inte… Jag vet inte riktigt vad som är rätt längre, och jag tror inte att jag bryr mig om en välbärgad framtid. Jag är ändlöst fast i ett nät där man besprutar mig med kemikalier som förgiftar mig med det ena efter det andra; konsekvensen blir ambivalens.
Så, är jag den som måste utrotas? Är ni makten som ska utrota oss för det elit Sverige ni alltid drömt om? Står jag i vägen? Jag har tagit skit hela mitt liv, och aldrig klagat. Det sista jag behöver är att ta skit av en arbetsgivare, och tro mig har jag tagit skit av auktoritets figurer hela mitt liv.
Detta har gjort att jag numera ifrågasätter allt. Jag lyssnar aldrig på vad auktoriteten – lärare, poliser, chefer, etc – säger åt mig att göra. Jag är trött på att ta mer skit.
Jag vet att du förmodligen föraktar mig; det har du tydliggjort ganska väl artikulerat. Och du har systemet på din sida i din kamp att oskadliggöra mig; hela eliten vid din sida står och pekar. Visa vad ni går för…
Tyvärr bereder inte samhället plats för de som aviker, annat än genom att erbjuda dem möjligheter till bidrag. En möjlig lösning vore att de som inte vill vara med skall få koppla loss sig.
Behöver du hjälp så finns det, men som sagt, hjälp betyder att ta skit.
Vill man inte ta skit får man hoppa av samhället, vilket i Sverige är svårt. Enda alternativet om man inte vill ta skit är att bli uteliggare.
Har svårt att förakta någon som inte vill ta skit, kan bara beklaga att det inte finns plats för sådana i dagens samhälle.
Däremot skall ingen åläggas att betala för de som inte vill ta skit. Vill man inte ta skit så skall det tyvärr vara på eget ansvar.
Sverige är stort nog att man kunde avsatt en landsända statlig mark till de som vill hoppa av och karva sig en egen nisch. Vi kan aldrig skapa ett samhälle med plats för alla, bättre då att låta de som inte vill vara med skapa sitt eget.
Mja! Det är enkelt att uttrycka en uppfattning utfrån egna efarenheter,Dock ställer jag mig tvivlande till påståendet att många står vid sidan och tankar bidrag.I glesbygdskommunerna är det snudd på omöjligt att få ett hederligt arbete sedan beredskapsarbetena försvann,livet blir någon slags mellanting av svartjobb,jakt,fiske,och allmänn otrygghet med ett liv som kan jämnföras med hoppande mellan isflak.Som du med säkerhet känner till så minskar arbetskraftsbehovet för var dag pga.vår industriella utveckling,om jag ser till min egen generation kan jag konstatera att förutsättingarna har ändrats så snabbt att man inte på rimligt vis hinner "anpassa sig till marknadens villkor "vare sig man vill eller inte.Jag konstaterar även att många unga som inte klarar godkända betyg och saknar kontakter eller möjlighet till egen försörjning ger upp vilket jag kan förstå.Dessutom så går det inte att "bli" en steadyhartjobbare om man aldrig fått chansen.detta gäller både idrottsmän,jakthundar,samt övrigt biologiskt liv.
Alexander. O
Jag känner igen mig mycket i det du skriver. Det om att ta skit från auktoriteter etc. Jag har det bra ställt nu, men det har verkligen inte alltid varit så. Jag har otroligt svårt att bli tillsagd vad jag ska göra etc. Att bli ledd av någon jag inte respekterar, någon jag tycker har sämre ideer etc. Någon som vill ha det gjort på ett annat sätt etc. Göra om saker etc till det sämre etc.
Du har rätt, samhället "jagar" folk genom att enda sättet att överleva är att ha pengar och därmed tillgång till boende, mat etc.
Man kan tycka det är fel att man inte ens kan få jaga sin mat själv etc. Bygga sitt bo någonstans i skogen, men det finns en uppbyggd struktur som de flesta valt att acceptera. Det finns nog ändå mycket gott detta samhälle också för med sig, men du har rätt. Jobbigt kan det vara.
Jag var i en period länge i att jobba "emot" samhällets uppbyggda struktur, tyckte det borde gå att bygga ett så mycket bättre samhälle, och hoppades att samhället skulle förändras. Men jag har nu insett att det enda jag kan förändra på är mig själv och försöka anpassa mig till samhällets struktur. Det är så mycket enklare, tro mig.
Så om man nu väljer den vägen (att anpassa sig) är det bara att börja konkurrera med alla andra, det är ingen lätt väg, men genom att vilja utvecklas så tar man dag för dag och det går bättre och bättre, men det kräver jobb och angagemang. Det duger inte med att bara hitta ett jobb (vilket förmodligen är svårt ens det om man börjar från scrath)
Låter kanske förmätet, men det är så jag upplever det. Idag jobbar jag som aldrig förr och bitar faller alltmer på plats, men jag jobbar hårt också och kan alltmer jobba för mig själv och slippa "auktoriteter".
Så "ta skiten" bit ihop och jobba dig upp, leta smarta lösningar och erbjud tjänster som folk vill ha, det tar tid och låt det ta tid, men börja. Med pengar kommer också frihet. Men det är som sagt hård konkurrens om dom.
Och du, välj inte den kriminella banan. Det är inte rätt väg (svårt att ta sig tillbaka om man börjar på den banan).
Önskar dig lycka till på den ringliga vägen Alexander.
Thaman
Cornu, jag trodde du skulle hugga på detta.
"Under den borgerliga regeringsperioden har skatterna sänkts med närmare 100 miljarder kronor. Samtidigt har sysselsättningsgraden minskat med över 100000 jobb"
Du har själv i tidigare inlägg visat på hur sysselsättningen ökat från 2006. Östros vill skylla hög barnafödelse från tidigt 90-tal, förflyttning av arbetsföra förtidspensionärer till arbetsmarknaden på alliansen. Men han nämner inget om att det är mer riktiga jobb idag än när hans kamrater styrde.
Glöm inte att vi tog in ca 100 000 invandrare sista året som vi ska nu föda. Så det är säkert fler ej sysslosatta nu.
Problemet blir att mediapåverkade allmänborgerliga väljare inte kan skilja på bidrag som ges till lata människor och försäkringar som betalas ut till människor som inte har arbetsförmåga på grund av sjukdom.
Idag är 90% av dagstidningarna borgerliga och journalister kommer som regel från övre medelklassfamiljer och detta börjar ge ordentliga avtryck i den av borgerlig media skapade bidragsdebatten.
Det håller inte längre att bunta ihop alla bidragstagare i en klump och skrika att det är FEL ! , det blir för onyanserat och de människor som tvingas leva på bidrag eller försäkringar på grund av olika anledningar får aldrig möjlighet att göra sin röst hörd, bloggar som denna bidrar aktivt till att sjuka och funktionshindrade hängs ut.
Marcus, känner tyvärr flera som använder sjukdom som skäl till att de inte kan jobba. (trots att jag då inte märker något fel på dem)
Klart man måste ha något att skylla på, det går ju inte att säga att man inte tycker det är kul att jobba utan hellre vill gå hemma och pyssla.
Man väljer gärna någon passande sjukdom som läkarna har svårt att bedömma, typ whipplash eller utbrändhet (finns något finare namn)..
Jag är själv en föredetta (tycket det är skönt att vara ledig och gå och dra person, speciellt på sommarn, för då låter Af en vara ifred eftersom de själva ska ha semester) som nu motiverats att ta ett jobb, då det lönar sig lite mer nu.
Blir det mer lönsamt att gå på bidrag väljer jag gärna det alternativet igen Marcus. Jag har betalt in så mycket via skatt så jag tar gärna tillbaka lite.
Kan tillägga att utåt och till vänner säger jag att jag verkligen vill ha jobb, men sen fick jag tyvärr vara spydig och dryg när man blev skickad att söka jobb av Af.
Jag sa som det var till en del arbetsgivare, att jag var tvungen att tacka ja om jag blev erbjuden jobb, men räkna inte med att jag stannar, så fort jag har en ny a-kassa period säger jag upp mig.
Ibland fick jag vara riktigt otrevlig för att slippa få jobbet..
Samma som ovan
Anonym: jävla idiot!
Anonym: H*n som sat, h*n vat!
Cornu, du har en del att lära om fördelningspolitik ser jag.
Också att hjälpa din nästa.
Det är lätt att ifrågasätta när man är stark.
Ödmjukhet kanske är att föredra…
@Alexander O: Jag tror de flesta inte "föraktar" dom som är genuint sjuka och har problem.
Att tycka att det skall löna sig mer att jobba och lite mindre om man måste få hjälp är inte detsamma.
Det är dumt att många kommer i kläm – men det gäller nog tyvärr oavsett system.
Min egen övertygelse är att det inte bara är pengarna de hänger på – om man får hjälp av staten så tror jag det viktigaste är en individuell approach och att hela kedjan funkar. Man får absolut inte hamna i en situation där man måste bevisa för olika myndigheter vad man lider av eller hamna mellan stolarna !
Att bara skjuta till mer pengar/höja ett bidrag leder inte automatiskt till en bättre situation. På 90-talet var det, om inte vanligt, så iaf alldeles för vanligt att 25-30 åringar förtidspensionerade !!
Jag menar kom igen !
Visst finns det sjukdomar som inte kan botas, eller lindras – men depression är inte en av dem även om det förstås för den sjuke, iaf periodvis, kan kännas rätt hopplöst…
Jag förstår om du är i en jobbig situation om du har problem med auktoriteter och samtidigt är sjuk (ev bipolär) – då det är svårt för dig att söka hjälp och ännu värre att ta dig igenom en sån hjälp som troligen innebär en del underkastande av auktoriteter.
Hoppas det ordnar sig för dig – jag har själv aldrig varit långvarigt depressiv så det kanske inte hjälper vad ngn säger till dig: Men kom ihåg att du kan klara allt faktiskt även om du inte alltid det sitter just i huvudet. Och som thalman skriver: Det kanske är värt en relativt kort period av "skit" för att komma upp på banan igen !?
/K
Lätt att kritisera (mig) när man inte har en aning om vad man pratar om. Lade t ex härom helgen ner 6 timmars frivilligt oavlönat gratis välgörenhetsarbete. Inget att skryta om. Framför allt var detta frivilligt, och inte något som några socialister bestämt åt mig att jag skulle göra.
Lätt att sitta på höga hästar och vara solidarisk med de som har hamnat utanför samhället, när allt man gör för att visa solidaritet är att passivt betala skatt.
Riktig solidaritet kommer inte via skattesedeln. Riktig solidaritet visar man genom egna handlingar, om vilka du inte vet ett dugg.
Bra sagt cornu och flera andra tänkvärda kommentarer.
Ett stort problem för de som hamnat vid sidan är att auktoriteterna saknar förmågan, viljan att möta dem. T.ex. vill du försöka jobba fem timmar i veckan menar försäkringskassan att du kan jobba heltid. Och drar din ersättning. Regler skall följas. Men bara och endast det gynnar auktoriteterna. Osv. Attityderna skapar bitterhet och rebelliskhet.
Vidare är det fackföreningarna som sitter på lösningarna för de här grupperna. Med fria regler på arbetsmarknaden och för företagarna. skulle arbetsgivarna våga anställa folk med lite taskig historia.
Jag håller med cornucopia mer bidrag löser ingenting.
Cornu,
Det där tog tydligen skruv.
Tror inte att det skulle behövas "Politik" likt dagens, om alla visade riktig solidaritet…
Håller igentligen med dig men eftersom jag en gång i tiden blivit utsatt för af, sockärringar etc. så är inte min världsbild riktigt så svartvit.
Någon kommenterade att det inte går att leva utanför samhället men i själva verket är det inte alls så svårt eller okänt. Dom lättaste exemplen är t.ex. HA, Bandidos, Brödraskapet osv. som uppstår i områden där personer har mindre möjlighet att påverka sin framtid.
Det finns faktiskt ingenting som pressar ut en person så mycket från samhället som att inte ha pengar att betala räkningarna med. Maslows pyramid gäller på ett väldigt konkret sätt.
Problemet ligger i att hitta balansen i hur lite pengar man skall få om man inte jobbar. Det måste på ett vettigt sätt täcka bostad, mat och personlig utveckling för att kunna få ett jobb. (ingen seriös arbetsgivare anställer en person som soc brutit ner). Å andra sidan måste incitament för att jobba vara så starkt att folk väljer att arbeta om dom kan/får chansen. Personligen tror jag att någon typ av samhällstjänst mixat med utbildning för arbetslösa/sjukskrivna skulle fungera bäst, i kombiation med en låg medborgarlön som kunde ersätta alla bidrag och pensioner (säg 5-7000:-/månad för alla över 20år). Kanske lite dyrt men tror det skulle kunna fungera än dagens system och skulle skära bort en h-vetes massa administrativ personal.
Ok här är min historia lite kort, allt är sant… Mina första jobb var beredskapsarbete på skola och säsongsanställd på kyrkogård. Beredskapsarbetet var riktigt slappt och jag hann med att läsa många böcker. Som säsongsanställd kunde jag leva på A-kassa hela vintern och brukade ta en tågluffningstur till sydeuropa i oktober och även i mars för att möta våren. VAr jag sjuk kunde jag faktiskt vara på jobbet och senare kontra med att istället falskanmäla mig sjuk en vecka så jag kunde ha min "rättmäktiga" vecka hemma utan snörvel.
Japp så här skulle jag leva tänkte jag och höll på några år. MEN!!! (jag tog mig i kragen)
När jag var 28 träffade jag min sambo och vår dotter föddes, då började jag plugga för hennes skull. Jag hade fått veta att jag var dum i huvudet i grundskolan dår jag hade urusla betyg men chansade, läste ett år på folkhögskola och kom ut peppad som nr 2 i klassen. sökte tekniskt basår och det var så lätt så jag kunde skippa föreläsningarna och läsa direkt i boken hemma. Kom ut därifrån men många VG och MVG. Säkte in till maskiningenjör och får faktiskt påstå att det inte alls krävs 50 tim studier/vecka utan i mitt fall ca 25, jag hade tid över för min dotter (sambon var det adjöss med). Slutligen sökte jag in på en Masterutbildning och slutförde den (här var det däremot inte lätt, snittade nog på ca 70 timmar studier/vecka).
Nu är jag sedan 7 år civilingenjör på ett större företag. I mitt "förra" liv bodde jag i ett miljonprogramsområde och mötte dagligen simulanter och "sjuklingar", jag mötte ensamstående mammor som nöjde sig med attjobba 75% och stämpla resten period för period för period +ny period igen… I arbetsförmedlingen hade vi kurser bara för att folk skulle köras upp kl 9 och inte sova hela dagen (dessa fick sällan jobb). Kom nu inte och säg att jag inte vet vad jag pratar om för jag har varit i träsket, ett träsk man ofta väljer självmant på grund av ren slapphet. Gnäll inte utan ta er i kragen och gör något, om inte annat för era barns skull, jag var dum i huvudet men överaskade mig själv, det handlar mer om vilja än ansträngning.
jag är en -80:a
jag har tagit skit hela mitt mellan 15-22 blev jag tagen av polisen konstant. varför?
svar:ingen vet
konsekvens: fick inget kör kort, därav blev av med 4 arbeten.
när jag gick gymnasium: ändrade regeringen betygs systemet: och detta ledde till att jag inte fick någon utbildning. dvs att jag var en försöks kanin. mot alla odds fick jag jobb rätt ofta ändå(som resemontör) jobbade 10-12 år med bygge med ventilation(som inte kräver mycket utbildning) jag betalade metall facket 10 år.mot slutet fick jag massvis av chock meddelande av facket att wanja hade slopat 70% av mina försäkringar och höjde avgiften, sen beslöt sig regeringen att jag inte fick vara kvar i metall. så jag skulle övergå till byggnads. händelse: jag fick ingen övergång(nån miss av mig(ett brev)) nu har jag psykiska problem med vad jag än tar mig an. och det passar in på mig att jag e sjuk just när "dom" ändrar alla sjuk krav. dagens datum, jag får reda på att jag kanske inte får mer sjuk pening för att mitt "fall" är inte övertygande nog………..nä fy fan sverige har förstört mitt liv helt fredrik "fukt up" sörensen