USA

Nedanstående artikel är författad av Lena Wilderäng.

Lite långläsning och bildspecial såhär på en fredag. Jag har på senaste tiden gjort en del research och vill gärna dela med mig av några insikter kring hur det står till med koncentrationsläger. Både historiskt sett, och idag.

Vad definierar begreppet ”koncentrationsläger”? Det är ett ställe där stora grupper av människor samlas ihop med tvång och låses in på obestämd tid utan rättegång, eftersom de anses som farliga eller oönskade. De tvingas till hårt arbete och omänskliga förhållanden. Det kan handla om breda civilbefolkningen, krigsfångar, politisk opposition, eller olika minoritetsgrupper. Detta strider helt och hållet mot mänskliga rättigheter och bryter mot internationell rätt. Konkreta brott är mot rätten till liv, frihet och säkerhet; mot förbud mot tortyr, mot förbud mot diskriminering – samt brott mot olika konventioner.

Nazityskland och Sovjetryssland systematiserade och institutionaliserade lägren, så de flesta förknippar begreppet med dessa länder och tidsperioder. Men det är inte där det började. Och inte där det slutade heller.

Förra sekelskiftet fanns det flera konflikter i samband med europeiska kolonier. Ett exempel var Spanien som hade koloniserat Kuba där rebeller stred för självständighet, ofta genom gerillakrigföring som gav god verkan. Det kubanska självständighetskriget resulterade slutligen i spansk-amerikanska kriget som utspelades inte bara där utan även på Puerto Rico och Filippinerna. Men det var just på Kuba som Spanien satte i system att massförflytta och koncentrera befolkningen till specifika orter eller områden. Det gjordes i syfte att komma åt rebellerna, men alla civila fick lida för detta.  De utsättes för terror, avrättningar, och förskräckliga förhållanden, medan deras egendom förstördes eller togs av trupperna. De bodde 1,5 miljoner personer på ön just då. En tredjedel av populationen tvångsförflyttades, över nästan 10% av populationen dog. Det finns foton från den tiden, och skillnaden Auschwitz eller Gulag är inte stor. Det är bara kläder som är lite mer moderna.

Strax därefter har vi andra boerkriget i Sydafrika. Storbritannien strider alltså mot boerrepublikerna Oranjefristaten och Transvaal, som blir understödda av frivilliga från hela världen inklusive Skandinaviska kåren och skandinavisk ambulans. Även här har de inhemska trupperna använt gerillakrigföring som ett effektivt sätt att få övertag. Så britterna använde den brända jordens taktik, där de drev bort eller mördade civilbefolkningen på stora landområden så att gerillakrigare inte skulle kunna få stöd. Befolkningen tvångsförflyttades till tältläger där de koncentrerades. Separata läger byggdes för boer (nederländska ättlingar) och ursprungliga afrikanska befolkningen. Över 20,000 boer, mestadels barn, dog i koncentrationslägren. Förhållanden var ännu värre för ursprungsbefolkningen, men det blev inte lika uppmärksammat och dödssiffrorna är svårare att få fram. När kritiken lyftes hela vägen till den brittiska regeringen så försökte man att öka matransoner, hygienen, och antalet sjuksköterskor på plats. Man tycker att de kunde ha släppt ut folk från koncentrationslägret istället. Men vid det laget så hade brända jordens taktik förstört så mycket att man argumenterade att det skulle vara för grymt mot fångarna.

Information om grymheterna hade nått folket (läs väljarna), och opinionen påverkades med krav på politiker som följd. Man skulle kunnat tro att detta fick koloniala länderna att tänka om. Men när det finns en risk att förlora territorium som man tror sig ha erövrat klart, så blir väl man desperat antar jag.

Tyskland hade kolonier i Sydvästafrika (dagens Namibia), men hade svårt att behålla sin ställning. Lokalbefolkningen var inte imponerade av risken att bli drivna från sina marker och förlora bete för boskap på grund av tyska bönder som flyttade in och gjorde anspråk på landet. När Namafolket tog till vapen passade Hererofolket på att genomföra ett välförberett uppror.

Tyskland svarade med att skicka dit von Trotha med trupper. De skulle ta ut Hererofolket, vilket inte lyckades vid första försöket. von Trotha riktade om operationen till förintelse. Herero mördades, jagades ut i öknen där de dog av vattenbrist eller efter att dricka från förgiftade brunnar.

Nästa steg var att von Trotha började ge sig på civila befolkningen som fick lämna över egendom och vapen, och massförflyttades till koncentrationsläger på Shark Island där de flesta dog efter ett år. Över 80% av Hererofolket dog. Namafolket decimerades till 50%. Inte nog med att de utsattes för slavarbete, misshandel och svält; tyskarna skickade de dödas kvarlevor till sina forskningsinstitut för att skapa pseudobevis för deras teorier kring kranieformer och annat.

But now extermination meted out through slave labour, starvation, rape, exposure to adverse conditions and killing.

More so, this concentration camp became the slaughter camp and final execution of the extermination of the Nama and Ovaherero people who could not otherwise be used and killed by slave labour and exhaustion.

Shark Island går idag att besöka om man har vägarna förbi Lüderitz, Namibien. Här möter torra sand- och stenöken atlantiska oceanvågor, och på grund av strömmarna från Antarktis plus kallt djupvatten som väller upp så blir det inte så varmt i vattnet här – ungefär mellan 11 och 15 grader under årets lopp. Vinternätterna kan bli extremt kalla; temperaturen kan krypa ner mot bara några grader över nollan. Det är inte svårt att förstå varför det var så mycket lidande och så många dödsfall. Idag går det att besöka området till fots eller med bil, och se monumentet. Man har smällt upp en hel del grillplatser och bänkar här, och det finns hotell och gästhus. Synen på tyskarna är numera pragmatisk och positiv, trots att man lär sig om förintelsen i skolan. Men det finns projekt som pågår på plats som får den gamla exploateringen att eka på nytt i området, The Guardian har ett artikel om det här. Det finns i övrigt en hel del annat intressant att se här och i närheten och det kommer ytterligare en bildspecial lite senare.

Tyskland fortsatte med koncentrationsläger för politiska interner i vissa delstater under 1920-talet. Under samma tid smällde Mussolini upp ”kolonier” i Italien, även dessa för politiska fångar. 1929 startas det ett tyskt koncentrationsläger för romer. Ett par år senare inrättar Italien ett koncentrationsläger i Libyen för Sanusiya-muslimer. Under 1930-talet interneras även ca 300,000 personer i Spanien, och Frankrike upprättar koncentrationsläger för spanska flyktingar och asylsökande. Under tiden var Gulag rikstäckande och mycket effektiv.

Gulag sägs ha existerat från 1918 i olika former, men så enkelt är det inte riktigt. Även i tsarryssland fanns ju exil och tvångsarbete, s.k. Katorga. Folk skickades till Sibirien redan på 1600-talet, och det är ju inte så att man kunde sitta där sysslolös och avnjuta centralvärme och el, även om tvångsarbete inte alltid ingick i straffet. Men det var under ryska inbördeskriget som bolsjevikerna utvecklade systemet med arbetsläger med politiska målet att isolera antisociala element. På 1920 tillämpades principen ”arbete som metod för omskolning”, för en ljusare framtid i arbetarklassens diktatur. Jag har skrivit om Solovki tidigare – ett ord som många associerar till Solzjenitsyn. Jag skrev inlägget när jag själv besökte området kring Vita Havet, och i det inlägget går det att se omgivningarna och läsa mer om Gulags historia.

Den 9/8 1918 beordrade Lenin massiva terrorhandlingar mot kulaker, kyrkoherdar och antibolsjeviker, och ”de tveksamma” skulle låsas upp i koncentrationsläger. 1918 frihetsberövades över 30,000 pers, varav över 10% fick dödsstraff. Antalet personer som fick dödsstraff fördubblades året därpå, och växte lika mycket det nästkommande året. Vid det läget fanns det hundratals koncentrationsläger, med en blandning av kriminella och politiska fångar. (…) Antalet personer som de facto dödades var förstås mycket större då tvångsarbetet i koncentrationslägren krävde många offer på grund av matbrist, sjukdomar, misshandel, och krävande klimatförhållanden. År 1933 var dödligheten i Solovki uppe i 18%. De flesta var ständigt i olika stadier av svält; mat till fångar var långt ifrån prioriterad. Fångarnas kläder och eventuella verktyg var inte anpassade för klimatet eller uppgifterna, väldigt många dog i arbetet vilket var praktiskt för lägerledningen. Belomorkanal är ett av sådana projekt, där fångar dog i tiotusentals för att genomföra Stalins byggplaner. Ett annat projekt som aldrig blev klart är järnvägen tvärs över norra Ryssland (sök på Salekhard–Igarka Railway). (…)

I Pevek, en av de sista hamnarna på väg mot Beringssundet, finns det fortfarande stora vida kyrkogårdar efter Gulagfångar som tvingades jobba i urangruvor i extrema förhållanden (-30-50C under vintern, några plusgrader på sommaren). Det här är bara några få exempel. (…) Totalt mellan 1920-1939 kom över hundra tusen fångar till lilla Solovki. Efter 1939 ändrades namnet från koncentrationsläger till fängelse, och det är svårare att få inblick över hur många kom in, avrättades, eller torterades till döds fram till 60-talet. (…)

Avrättningar genomfördes med skjutvapen, men det finns källor som berättar om GULAG-fångar som avrättats med yxa, medelst drunkning, eller genom gruppmisshandel. Det fanns dock värre straff än avrättning. Isoleringsfängelset på Sekirnaja-berget, på västra sidan av huvudön, var en mardröm i mardrömmen. Fångar vittnade om ensamceller med frost på väggar och golvet, där de tvingades sova direkt på golvet, halvnakna, utan mat. Få överlevde mer än några veckor. De som skickades dit var fångar som inte följde lägrets regler eller vägrade arbeta, samt de som fortsatte med politisk verksamhet inne i lägret.

Längst ner i inlägget får ni se barn som examineras från kadettskolan. Hur många av dessa bedriver samma sorts koncentrationsläger på ockuperade ukrainska territorier vet jag inte. Men jag har mina misstankar, med tanke på deras kompetens.

Tyskland då? Knappt två månader efter att Hitler blir rikskansler, alltså i 1933, upprättas nazisternas första koncentrationsläger. Under andra världskriget utökas det tyska nätet av koncentrationsläger explosionsartat, detta både på grund av rasideologin (förintelse) och på grund av behov av slavarbete till krigsindustrin, samt även för att få bort alla som inte tänker i samma banor som staten.

Vi håller på att närma oss en märklig tid, då inga överlevare från förintelsen i Tyskland kommer finnas vid liv. De som är kvar var unga när de var i koncentrationsläger. Men många av de ställen står kvar. Det går att besöka Auschwitz och Birkenau exempelvis, med en fullständig guidning och besök inne i husen.

Skillnaden mellan koncentrationsläger var tydlig. Arbetsläger var till för att tvinga fångarna till slavarbete samtidigt som de var avskurna från sina hem, närmiljöer, nära och kära, och koncentrerade till ett och samma ställe. Arbetet, missförhållandena, svält och misshandel dödade fångar mycket effektivt. Ovanpå detta så fanns sjukdomar som spreds mycket fort och drabbade folk som ju redan hade nedsatt immunförsvar på grund av inhumana förhållanden, svält och oerhört hårt jobb. Slutligen skedde avrättningar, ibland för att straffa och ibland för att terrorisera, det vill säga helt godtyckligt.

Den som besöker Polen hittar säkert många föredetta läger som går att besöka. Några är välbehållna, andra har i stort sett jämnats med marken. Plaszow i Krakow har i många fall bara skyltar kvar, då tyskarna jämnade det mesta vid marken mot krigets slut för att förstöra beviset. Där I närheten ligger Schindlers museum i fabrikens gamla lokaler. Den som älskar filmen kan besöka stenbrottet där den filmades till en stor del. Stenbrottet är det riktiga, men gravstenarna i marken gjordes till inspelningen, de alltså inte riktiga.

Just Auschwitz var inte något förintelseläger i sig, här skedde mottagning av fångar och fördelning eller sortering, samt arbete. I närliggande Birkenau skedde regelrätt industrialiserat mord på människor som slussades hit.

Folk transporterades under svåra, omänskliga förhållanden, i boskapsvagnar där många dog på vägen. Själva grejen var ju att avhumanisera folkgrupper. Det blir så mycket lättare att döda dem då. Det är det som vi se i modern tid också. Så fort någon börjar använda termer ”ohyra” och liknande om en folkgrupp så vet vi var det spåret är på väg.

När ett tåg ankom till Birkenau försökte tyskarna bibehålla lugnet genom att låtsas om att allt är som det ska, att de som kommit fram ska få mat, någonstans att bo, och att duscha förstås. De som klev in i gaskammare blev tillsagda att hålla koll på sina ägodelar. Allt för att de inte skulle inse vad som höll på att hända. Det är så mycket lättare att styra folk då.

Museet i Auschwitz har stora rum som är fyllda med det som blev kvar, för att ge besökarna en insikt kring omfattningen. Ett rum är fyllt med glasögon. Ett annat med proteser. En enorm kammare är fylld med tonvis med människohår. Håret användes av tyskarna och sedan av ryssar som kom dit, mycket försvann. Ett rum är fyllt med skor.

Mycket av kläder, skor och liknande gick till andra fångar eller till fångvakter. Mycket fraktades bort. Eftersom folk inte visste vad som väntade så tog de ju med sig sina dyraste och käraste tillhörigheter. Dessa skulle de som sagt få hålla uppsikt över när de klädde av sig och klev in i duscharna. Gaskammarna i Birkenau är raserade, det går inte att gå in där. Men det gick däremot i Auschwitz. Även kremeringsugnarna är kvar.

De flesta krigande länderna under andra världskriget hade någon slags koncentrationsläger. Men även neutrala stater. Japp, Sverige hade också koncentrationsläger. Dessa kanske inte kan jämföras med Gulag eller Nazitysklands förintelseläger, men livet där var inte en dans på rosor helt och hållet heller. De som frihetsberövades var först och främst kommunister (som statsfientliga element) men med tiden utökades det till bl.a radikala socialdemokrater, fackföreningsfolk, syndikalister, antinazister med flera. Rapportering var förbjuden och informationen om lägren var hemlighetsstämplad, ändå fram till 1994.

Birkenau skiljer sig från Auschwitz på många sätt. Men på bägge ställen är det kusligt att stå och inse att de här platserna behölls för att lära folk att se tillbaka på historien, och aldrig någonsin låta detta hända igen. Men var står vi idag? Vi har liknande tendenser i flera länder i Europa inklusive Sverige, där folkgrupper behandlas som oönskade, kallas för avhumaniserande saker, och samma diskussioner och ordval används än idag.

Vi har folk som fraktas i omänskliga förhållanden, som boskap, som dör på vägen. Vi har ett land som driver krig i Europa, begår folkmord och krigsbrott. Och vi har moderna koncentrationsläger, inklusive i Väst och i Europa, som vi inte gör någonting åt. Man kan fundera kring hur folk i Tyskland tänkte kring det hela – och så kan man titta på hur vi gör i Sverige idag. Vi kan åtminstone fortsätta tillämpa våra demokratiska rättigheter och inte rösta fram politiker som samarbetar med nazister. En sådan frihet är ganska lätt att förlora, om den inte tillämpas.

Ja, hur ser det ut i modern tid? Vi minns nittiotalets forna Jugoslavien där kroater och bosniaker hölls i koncentrationsläger av serbier. Vi har USAs Guantanamo Base som historiskt har orsakat skandaler, men detention centers som används av ICE dagligen just nu faller också under definitionen av koncentrationsläger, då de används för att godtyckligt frihetsberöva människor på oklara anledningar för att uppnå någon slags politiskt mål, och folk får ofta inte ens reda på varför de hamnar där. Jag har i den här texten av utrymmesskäl inte möjlighet att gå in på begreppet flyktingläger. Men de flesta känner igen namn som Goma, Cox’s Bazaar, Moria – och det finns otaliga andra ställen som öppnar den bottenlösa avgrunden av lidande och misär. Det pågår, även om det inte pratas om. Miljontals människor lever och dör där.

Och även renodlade koncentrationsläger fortsätter finnas i modern tid. Nordkorea förnekar att de har koncentrationsläger, men vittnesmål från dem som överlever fängelser eller så kallade omskolningsläger pekar på motsatsen. Slavarbete, tortyr, fruktansvärda förhållanden är systematiserade och det går att läsa om det i böcker och vittnesbörd från folk som har överlevt.

Vi har även Kina som har ett pågående folkmord på uigurer och andra minoriteter. Endast Xinjiangs koncentrationsläger har uppskattningsvis en miljon frihetsberövade personer, de flesta tillhörande dessa folkgrupper, som får utstå tortyr och våld, och används som gratis arbetskraft. Kina står för en fjärdedel av hela världens bomullsproduktion, och 80% av det kommer alltså från Xinjiang. Framställningen kan vara skadlig på grund av giftiga ämnen. Om någon undrar varför kinesisk bomull är så billig så finns det alltså en hint här.

Och slutligen så har vi ryska ockupationskriget. Man har smällt upp så kallade ”filtrationsläger” där folk får vänta på förhör och att deras uppgifter inklusive biometri ska dokumenteras. Många som hamnade där vid fullskaliga ockupationens första kaotiska månader hade inte ens en aning om att de skulle slussas vidare till ryska territorier, utan trodde att de skulle till en ort under ukrainsk kontroll. De ukrainare som inte hinner fly när ryska ockupanter avancerar hamnar i dessa läger än idag. Väntetiden kan vara upp till flera veckor. Efter att ”filtrationen” skett, givet att man inte blivit avrättad, så skickas många direkt till kärva marker i fjärran öster, ofta till flyktingläger. Det är i dessa läger som barn blir separerade från föräldrar och skickade till ryska familjer för indoktrinering eller som någon slags slav. Ukrainare som hamnat på rysk mark pressas till att söka asyl eller ryskt medborgarskap, eller bestraffning. Det är få som kan ta sig tillbaka till Ukraina, och det kan vara mycket dyrt och farligt att försöka.

Ett av de äldsta sådana läger är Izoljatsia i Donetsk, som har tjänstgjort som tortyrfängelse sedan staden ockuperades 2014. Var det då det började? Nej, nej. Ordet ”Filtrationsläger” har myntats av ruski mir redan under första Tjetjenienkriget, och formaliserats under det andra. Minst 200,000 av Tjetjeniens knappt miljonstora befolkning har blivit utsatta för dessa läger, och praktiskt alla som var där utsattes för våld och tortyr. Många avrättades, och man försökte dölja bevisen efter krigets slut.

Att ryssar utsätter krigsfångar för missförhållanden och misshandel är ingen nyhet för någon. De följer varken krigsrätt eller basalt mänskligt vett, utan verkar njuta av att tortera och mörda fångar. Våldtäkter mot fångar oavsett kön är ett tortyrsätt som är satt i system. Utbyte av krigsfångar sker ibland och då kommer det nya vittnesmål. De kan inte ha undkommit någon som läser detta. Utmärglade, misshandlade människor kommer hem till sina familjer som inte känner igenom dem. De ser ut att komma från Gulag eller Auschwitz, skinn och ben, sjukdomar, slocknad blick. Detta är systematiserat, ryssarna har inte tappat hantverket, de fortsätter. Det är bara att det inte finns någon som rapporterar från dessa läger i Mariupol, Melitopol, Donetsk. Människor torteras ihjäl och ingen hör deras röst. Massgravar kan inte tala. Dessutom har de börjat växa över. Åren går. Mardrömmen fortsätter.

Jag vill att ni ska lyssna och höra deras röster. De ropar på hjälp. De förstår inte varför inte hela världen ställer sig upp och stoppar ryska aggressionen.

Efter att andra världskriget var över och nazisternas förintelse- och koncentrationsläger uppdagades så var det många som ojade sig. De visste liksom om problemet. De har hört det där med ”slutgiltiga svaret” som ju var en industrialiserad förintelse. De har bara… inte förstått hur omfattande det var. De hade väl reagerat starkare annars.

Idag finns internet, sociala medier, kameror som kan fota och filma. Vi kan inte låtsas att vi inte vet vad som pågår. Vi kan inte säga ”vi visste inte att det var så illa”. Ryssen jagar civila med drönare, minerar barnlik, våldtar och torterar civila, journalister, fångar. Var är observatörerna? Var är FN? Var är reaktionerna? Nä, nu är det dags för alla att komma tillbaka från semestern. Det här kommer inte sluta av sig självt, fattar ni väl.