Eurozonen håller nu på att kollapsa på allvar. Obligationerna faller i pris, dvs räntorna stiger. Samtidigt faller även börserna.
Så vart tar pengarna vägen?
Latest in räntor
Deflation utmålas som något negativt, men man skall förstås fråga sig för vem. Fallande priser är i sig inget problem, om bara lönerna faller i samma takt.
Nej, de som förlorar på deflation är framför allt politikerna, bankerna och alla de som dragit på sig skulder.
Politikerna förlorar eftersom de inte längre kan köpa sig fortsatt makt genom att lånefinansiera dagens monumentbygganden, t ex Förbifart Stockholm, och lova att kommande yngre generationer skall betala för monumenten. Även sk finansierade monument behöver lån för att finansieras, men bokförs över tiden.
Banker förlorar eftersom utlåningen och med det bankernas vinster och de anställdas bonusar skulle frysa ihop vid långvarig deflation. Risken för konkurser hos banker blir överhängande.
Och alla de företag och privatpersoner som sitter med feta skulder och drömmer om att inflationen skall betala av dem blir förstås riktigt stora förlorare. Värst blir det förstås för de som belånat sig upp över öronen i bostadsbubblor eller andra tillgångsbubblor. Hit räknas ju också i princip alla stater, eftersom de flesta har statsskulder.
Men det finns en grupp som endast skulle tjäna på deflation.
Ungdomar.
Vi har redan konstaterat att politikerna inte längre kan lova bort dagens ungdomars framtida inkomster för att betala dagens vuxnas krav på valfläsk om vi upplever deflation.
Med deflation blir också lönesänkningar nödvändiga. Äldre är generellt med i bromsklossen facket och sitter dessutom fast i utgifter och skulder för villa, Volvo, vovve, medan yngre inte har denna börda. Yngre kan därmed prisa sig in på arbetsmarknaden och knö bort köttbergen ovanför, som inte har råd med lönesänkningar. Man kan tänka sig att även om en längre deflation leder till högre arbetslöshet, så kan den i själva verket minska ungdomsarbetslösheten.
Ungdomar har generellt sett inga skulder, även om SMS-låneföretag etc gör sitt bästa för att se till att dagens ungdomar börjar sitt vuxna liv med både skulder, betalningsanmärkningar och krav från kronofogden.
Istället har många unga en liten slant pengar som deras föräldrar sparat ihop åt dem. Dessa blir successivt mer och mer värda vid deflation, istället för mindre och mindre vid inflation. Visserligen får föräldrarna hela tiden minska månadssparandet i takt med att föräldarnas löner sänks, men befintligt sparande ökar i köpkraft.
Till detta skulle priserna på bostäder ständigt falla (som sig bör pga slitage och uppbyggt underhållsbehov) istället för att öka, och det skulle alltså bli billigare och enklare för ungdomarna att komma in på bostadsmarknaden, istället för svårare och svårare.
En annan grupp som skulle gynnas är de pensionärer som varit strävsamma och betalat av sina skulder under sitt liv. Deras pensioner skulle rent av öka i värde om de ser till att ha dem i statspapper. Floskler som att aktier alltid var lönsammast 1980-2000 skulle dock synas rejält i sömmarna.
Nedsidan för ungdomarna blir dock att det blir svårare att betala av tidigare generationers slöseri och statsskulder. Men ingen har frågat dagens ungdom om de alls är intresserade av att betala för Öresundsbron, motorvägar och 70- och 80-talets lånefinansierade välfärdsöverdåd. Vem vet, när de väl tar över kanske de bara prompt ställer in betalningarna på statsskulden med argumentet att de aldrig blivit tillfrågade om de ville betala för ett nytt monument över någon fet gammal politiker.
Men makten, bankerna och överbelånade medelålders missgynnas av deflation och skriker förstås i högan sky över deflationshotet. Antagligen går ungdomarna också på det. Skriker man om något tillräckligt mycket så tas det som en sanning.
Ovanstående är förstås hypotetiskt, makthavarna kommer alltid se till att undvika långvarig deflation, om inte annat genom att trycka mer och mer nya digitala pengar. Även om det inte alltid fungerar.
Tillägg: Det är kanske kontraintuitivt, men inflation är stöld från de som inget har, eftersom vi som har mycket enkelt kan kompensera oss för inflationen genom olika sätt att investera. Deflation blir istället att ge till de som inget har, och ta från de som har, eftersom det är betydligt svårare att investera för deflation. De som endast har en lön och lever hand till mun kan tvärt om vid deflation bygga upp kapital, allt som krävs är att de sparar lite pengar från senaste lönen, och dessa pengar blir successivt allt mer värda.
Pristagaren år 1975 av Riksbankens pris till Alfred Nobels minne (bland obildade känt som Nobelpriset i ekonomi), Friedrich Hayek, fick priset för att ha visat att när räntorna sänks via marknadskrafterna blir resultatet bra, men när de sänks genom att en centralbank bestämmer räntan blir resultatet dåligt.
I en ekonomi där marknaden får sätta räntan, dvs en fri marknadsekonomi, till skillnad från den socialistiska planekonomi vi haft de senaste decennierna där centralbankerna sätter räntan, så sänks räntan när det blir ett ökat sparande och alltså bättre tillgång till pengar att låna ut. Ökat sparande leder ju också att färre lånar pengar, vilket också sänker priset på pengar, dvs räntan.
Vad Hayek visade var att när folk sparar så lägger de alltså upp sig för framtida konsumtion, och det är precis då som företag skall ta lån och investera för att kunna möta upp denna framtida konsumtion. Ökat sparande bland hushållen minskar ju även dessas konsumtion och frigör därmed resurser, t ex arbetskraft och råvaror, som alltså gör det enklare och billigare för företag att investera.
På så vis bygger man en stabilare ekonomi och framtida välstånd.
Istället har vi nu socialistisk planekonomi, eller keynesianism. Vänsterfolk misstar detta för kapitalism, liberalism och marknadsekonomi och skriker vitt och brett om att kapitalismen misslyckats. Men vi har ju inte haft kapitalism eller liberalism de senaste decennierna.
Nu sänker centralbanker världen över sina räntor via socialistiska dekret, vilket alltså leder till fortsatt lånande hos allmänheten, och med det uppbindande av resurser och även ökad skuldsättning och minskat utrymme för framtida konsumtion.
Det ser därmed blekt ut för företagen. Vill dessa investera ökar snabbt priset på arbetskraft och råvaror, samtidigt som kunderna inte kommer ha råd att konsumera i framtiden eftersom de nu skuldsätter sig ännu mer. Skuldkvoten ökar, och med det minskar utrymmet för framtida konsumtion.
Vi får också inflation genom stigande tillgångspriser. Om fallande tillgångspriser enligt deflationshysterikerna kallas för deflation, så måste stigande tillgångspriser, t ex stigande pris på bostäder eller stigande aktiemarknader kallas inflation. Man kan inte välja bara det ena.
Istället borde räntan fastställas helt på marknaden via tillgång och efterfrågan på kapital, och centralbankerna skulle hålla sig borta från att trycka nya pengar.
Artificiellt sänkta räntor leder bara till ännu mer skuldsättning och ännu allvarligare krascher längre fram.
Nej, låt konkurser, amorteringar och sparande få läka systemet. Inte ännu mer överbelåning. Och glöm inte att en konkurs inte raderar ut kapital, det är bara en process som omfördelar ägandet till förhoppningsvis någon bättre ägare, utom för de tillgångar som faktiskt är värdelösa.
Dagens Industri skriver idag “här finns jobben”. Och så raddar de upp var det fanns efterfrågan på jobb mellan augusti 2007 och augusti 2008. Jag är inte helt säker på att det är speciellt relevant. Det har som bekant hänt lite sedan i augusti 2008. Då var det fortfarande inte ett moln på himlen hos de flesta, och i den mån det fanns några moln på himlen så låtsades man inte om det.
SSAB varslar idag 1300. Det är verkligheten nu.
Dagens Industri borde satt rubriken “Här fanns jobben” istället.
Vi kan också läsa om att vice riksbankschef Irma Rosengren varnar för stigande råvarupriser framöver, och att trenden på utveckling i tredje världen inte alls har vänt bara för att råvaruprisuppgången tagit paus. Det är eftefrågan i tredje världen som driver råvarupriserna, då man i väst är ganska mättad och inte ökar sin konsumtion nämnvärt. Vi har redan gjort våra stora investeringar.
Hon flaggar alltså för att inflationen kommer dra igång igen, och att centralbankerna världen över måste agera därefter framöver, dvs högre räntor. Det öppnas för att 2009 kanske blir ett mellanår, men sedan tar råvarupriserna fart igen.
Detta stämmer ju rätt bra med råvaruguruns Jim Rodgers råvarucykler om 17-20 år, dvs fram till 2018-2021, med pauser och rekyler under resans gång. Det har aldrig varit tanken att det bara är upp, upp, upp som gäller, men kraften bakom trenden är en strukturomvandling i tredje världen som inte är så lätt att stoppa.
Äldre artiklar