Bloggrannen Diversifierad ställer sig frågan vad man skall investera i om man tror på en depression, likt vad vinnaren av Riksbankens pris särskilda pris i ekonomiska fantasier till Alfreds Nobels stora förskräckelse Paul Krugman tror att vi går mot.
Svaret är kanske inte helt självklart, men det är viktigt att notera att en depression, dvs en över tiden långvarig nedgång i ekonomin, inte nödvändigtvis innebär deflation. Får vi fortsatt inflation under en depression, en depressiv stagflation, så gäller förstås det vanliga, dvs råvaror, guld och realkapital samt som alltid avbelåning, speciellt om man är beroende av kassaflöde för att betala sina räntor.
Kort sagt, har man stora (bostads)lån och använder lönen för att betala räntorna, så skall man minska ner sina skulder eftersom det sannolikaste personliga utfallet av en depression är att du blir av med jobbet. Oavsett om det är inflation eller deflation.
Men hur investerar man för deflation, dvs fallande penningmängd som innebär fallande priser på tillgångar, varor och tjänster?
I första hand måste man förstås illa kvickt betala av sina skulder, eftersom man antingen personligen får se lönesänkningar eller arbetslöshet och därmed inte kan betala sina räntor.
Men om man nu är skuldfri vad gör man då?
För det första så utmålas deflation som något negativt, men egentligen skulle alla som behåller jobbet älska en deflation. Ingen gnäller när priset på platt-TV, mobiltelefoner, datorer etc faller i pris. Tänk nu att det samma gäller alla varor. Fantastiskt, eller hur? Bara att spara lite pengar och till slut möter dina sparade pengar priset på ditt behov, vad det nu är. Alla vet att priserna på mobiltelefoner och datorer kommer fortsätta falla, men ändå köper de. Argumentet att man inte köper något vid deflation är felaktigt, man köper bara inte saker man inte behöver. De får vänta. Konsumtionen blir istället driven av faktiska behov.
De som är speciellt rädda för deflation är de vars existens bygger på skulder, dvs banker och politiker som inte längre kan låna pengar till sina vallöften. Banker och politiker driver tillsammans den ekonomiska agendan att man måste ha inflation, men det är bara för att upprätthålla sitt eget system. För övriga kvittar det, undantaget alla överskuldsatta storstadsbor förstås.
Konsumtion av nödvändiga varor kommer alltså fortgå, och priset kommer falla. Samtidigt är de flesta företag skuldsatta och kommer alltså få svårare och svårare att klara ekonomin när priserna faller.
Och här ligger svaret på vad man skall satsa på. Vid en depression skall man starta skuldfria företag. Priserna på ditt företags inköp av insatsråvaror, tjänster eller förädlade produkter kommer hela tiden falla. Det kommer alltså hela tiden finnas möjligheter för företaget att spara pengar. Så länge man kan sänka sina anställdas löner i samma takt och man inte har några skulder så kommer ditt skuldfria företag som säljer nödvändiga produkter, t ex matvaror, att ta marknadsandelar.
I Sverige bör man alltså se upp med LAS och facket här. LAS går dock att avtala bort. Facket, som hellre ser sina medlemmar arbetslösa än att de får sänkta löner (och därmed betalar mindre till fackpamparnas smörjande av sina feta krås), är dock ett problem. Ett alternativ är då att inte ha några anställda, utan enbart ta in personal som är enskilda företagare på timbasis. Den som är sin egen och är beredd att sänka sin lön kommer alltså behålla möjligheten till jobb vid en depression, medan fackligt anslutna oflexibla individer blir arbetslösa.
Good times.
Går det att hitta skuldfria aktiebolag i nödvändiga branscher kanske man kan investera i aktier, men annars är det verkligt företagande som gäller. Annars kan mångmiljonärer med fördel slå sig samman och starta nya skuldfria konkurrenter till skuldsatta ICA-handlare eller skuldtyngda grossister.
När väl inflationen återvänder så har man förhoppningsvis tagit nog med marknadsandelar för att kanske paradoxalt ha en bas att aggressivt och via skuldsättning expandera kraftigt från.
En sak är iaf säker, att Paul Krugman tror att man kan bota en finanskris och skuldkris orsakad av slösaktig lånebaserad konsumtion genom ännu mer slösaktig lånebaserad konsumtion är en anledning till att Alfred Nobels spöke är rosenrasande över att hans namn svärtas ner av Riksbankens pris för ekonomiska fantasier.
Eftersom vårt banksystem bygger på ständigt stigande belåning, så kommer förstås deflation innebära bankkriser, och som sådant så är det alltså inte bankkontot som gäller oavsett. Guld kanske kommer förlora i värde vid deflation, men kan också stärkas pga den ekonomiska oron som många förväntar sig vid deflation. T ex har vi haft deflation periodvis under 2008-2009, men samtidigt har guldet mer än dubblat i pris sedan den akuta finanskrisen startade…
Tillägg: Var inte tydlig i mina slutsatser ser jag baserat på kommentarer.
Mina slutsaster:
– Betala av dina skulder
– Investera inte i något som är beroende av det finansiella systemet som bygger på evigt ökande skulder (dvs inte heller i kontanter, eftersom risken för statsbankrutt ökar rejält vid deflation)
– Kavla upp ärmarna och jobba istället för att pilla dig i naveln och investera i papper. Starta eget skuldfritt företag och ta marknadsandelar.
