Med de stora resurskrisena på kö utanför dörren kan det vara av intresse att titta på hur stor andel av de rika och välutvecklade OECD-ländernas energiförbukning som kommer från förnyelsebara bränslen. Siffran är beklämmande låga 8.5% för år 2012 enligt OECD.
De kommande åren och decennierna kommer vi uppleva först peak oil, sedan peak coal och slutligen peak gas, varefter tillgången på ändliga energikällor snabbt kommer minska. Nettoutbytet minskar ännu snabbare i takt med att allt mer energi kommer gå åt till att just utvinna energi.
De rika OECD-länderna klarar alltså än så länge bara av att försörja 8.5% av sitt energibehov från förnyelsebara källor, även om variationerna är mycket stora. I botten hittar man Korea med 0.7%, medan Island toppar på 84.7%. Sverige ligger på fjärde plats med 35.6%, med Norge och Nya Zeeland på andra och tredje plats.
Sämst inom EU är Luxemburg med 3.2%, följt av Nederländernas 4.3% (hur tänkte Maud Olofsson Vattenfall där, när de köpte nederländska Nuon?) och Storbritanniens 4.5%.
I rättvisans namn så räknas inte kärnkraft till förnyelsebar energi, och borde placeras som ett mellanläge, då vi inte kommer se peak uran på ganska länge. Det skulle exempelvis förbättra siffrorna för Korea rätt rejält.
Dock ingår både vattenkraft och fasta biobränslen i ovanstående förnyelsebara mix. Islands höga andel består främst i geotermisk kraft från varma källor och handlar om unika naturgivna förutsättningar, som är svåra eller rent av omöjliga att härma för de flesta andra länder. Skulle Island bara bygga ut sin geotermiska kraft och använda den till att producera syntetiska flytande bränslen kunde man antagligen nå 100%.
Av intresse är förstås jätten USA, som bara har 6.3% förnyelsebar energi. När skifferoljebubblan och skiffergasbubblan spricker i USA inom några år, så har man en del att göra. USA:s ekonomi lever på lånad tid, sporrad av den skönlitterära berättelsen om skifferfossilbränslena. Generellt kan man säga att dit USA:s ekonomi går, dit går resten av världen.

