Sveriges statsminister Andersson (S) höll idag en pressträff om det säkerhetspoltiiska läget. Hon ville inte diskutera nackdelarna med Lissabonfördragets artikel 42.7, men ville gärna mena att det finns nackdelar med Nato. Trots att Nato svart på vitt har planering och besked om vad som gäller, medan 42.7 är fritt för tolkningar och oavsett säger att Nato gäller före 42.7. Låt oss diskutera både för- och nackdelar med 42.7 nedan.
Verkligheten är att 42.7 har en fördel.
42.7 existerar.
Nackdelarna är dock många, speciellt att ingen vet vad 42.7 innebär i verkligheten.
Artikeln lyder:
“Om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik. Åtagandena och samarbetet på detta område ska vara förenliga med åtagandena inom Nordatlantiska fördragsorganisationen, som för de stater som är medlemmar i denna också i fortsättningen ska utgöra grunden för deras kollektiva försvar och den instans som genomför det.“
Det är allt. Det är den samlade innebörden av 42.7.
Notera fetstilen, som säger att Nato gäller före 42.7 och att den särskilda karaktären (dvs allianslösa undantag som Sverige och Finland) inte ska påverkas.
Kort sagt går det alldeles utmärkt att tolka 42.7 som att inga Natoländer ska bidra om Sverige anfalls. Vi ska väl då få hjälp från Irland, Österrike, Finland, Cypern och Malta. Natoländerna ska göra det som gäller för Nato, dvs bara hjälpa Natoländer.
Statsminister Andersson (S) vill dock framhålla att det finns nackdelar med Nato. Som att vi måste hjälpa andra länder om de blir anfallna. Vilket är innebörden av en allians. Verkar som Andersson blandar ihop hur S ser på svensk inrikespolitik med hur internationella multilaterala försvarsallianser fungerar.
För övrigt – Nato har försvarsplanering och med det en planering för vad för stöd som ska skickas. EU 42.7 säger “till buds stående medel”. De flesta länder har inte mobiliserat, och har därmed inte särskilt mycket stående medel. Dessutom ska de vara “ill buds”, dvs inte upptagna med annat. Som övningar och utbildning.
I verkligheten kommer oavsett ett åberopande av 42.7 följas av veckor av diskussioner om vad som ska göras. Då gäller det att likt Ukraina ha ett försvar som kan hålla ut lång tid, tills hjälp enligt 42.7 anländer när och om en sådan väl beslutas. Nato har iaf tänkt till i förväg.
Nu ville statsministern att EU ska upprätta planering enligt 42.7, men som 42.7 uppger så trumfar Nato 42.7 och Natoländerna behöver alltså inte delta i en sådan planering. Grunden i deras kollektiva ansvar ska vara Nato. Inte EU. Står det i 42.7.
Statsministern vill alltså bygga svensk säkerhetspolitik på en klausul som ingen vet vad den innebär och hjälp från Malta, Cypern, Österrike samt Finland och med vad de råkar ha omedelbart gripbart.
