NATO

Nedanstående är en krönika skriven av Erik Melander, professor i freds- och konfliktforskning vid Uppsala universitet.

Uppgifterna från TV4 Nyheterna om att två av de ryska flygplan som kränkte Sveriges luftrum den 2 mars var kärnvapenbestyckade att fått mycket uppmärksamhet och också blivit kraftigt ifrågasatta. 

Jag kommenterade kort utvecklingen i Nyheterna 22:00 några timmar efter att TV4 gått ut med uppgifterna. I den här texten utvecklar jag mina resonemang något.

I inslaget signalerade jag att det råder osäkerhet om huruvida planen faktiskt var kärnvapenbestyckade. Min avsikt var att på den begränsade tiden ändå göra flera poänger: (1) kränkningen bör oavsett om planen var kärnvapenbestyckade eller inte tolkas som en signal som syftar till att påverka svenskt beslutsfattande kring natofrågan; (2) kränkningen är inte en anledning till att vara särskilt oroad för att Sverige ska utsättas för ett kärnvapenangrepp; (3) vi bör hålla huvudet kallt och inte låta vårt beslutsfattande styras av sådan signalering.

Många som kommenterar hur TV4 gått ut med de obekräftade uppgifterna framhåller att om uppgifterna inte stämmer så kan TV4 fallit offer för en rysk påverkansoperation. Det vill säga att Ryssland kan ha planterat falska uppgifter för att påverka Sverige. Jag menar att kränkningen ska förstås som en påverkansoperation både i fallet att planen var kärnvapenbestyckade och i fallet att de inte var det. Och det är klokt att resonera om dessa möjligheter och reflektera kring hur vi bör agera.

OM planen hade kärnvapen (nukleära frifallsbomber) så var rimligen kränkningen en påverkansoperation och en del av en påverkanskampanj kring Natomedlemskapet. Den var  knappast en praktisk förberedelse för ett angrepp utan just en signal för att påverka svenskt beslutsfattande. Om planen INTE hade kärnvapen kan uppgiften om kärnvapenbestyckningen vara planterad som en påverkansoperation. Uppgiften kan förstås också vara någon annan form av mer oskyldig osanning. Men om planen inte hade kärnvapen var kränkningen ändå grov och en stark signal som måste tolkas i ljuset av vad som hänt tidigare (uttalade hot, Ryska påsken 2013 då Ryssland troligen simulerade kärnvapenangrepp mot Sverige, etc.), och inte minst i skenet av Rysslands pågående krig mot Ukraina.

Den ryska signalen bör tolkas som grövre och mer provokativ om planen bar på kärnvapen, men slutsatsen bör bli ungefär densamma: vi bör hålla huvudet kallt och inte låta den typen av signalering styra vårt beslutsfattande. Vi lever i värld av kärnvapenhot, och många andra mer eller mindre subtila försök att påverka oss, som vi bör analysera och se i deras rätta proportioner och sammanhang.

Utifrån ett förhandlingsteoretiskt perspektiv kan man alltså se det ryska uppträdandet som ett led i ett slags informell ”förhandling” (försök till ömsesidig påverkan över en omtvistad fråga). Ryssland har ju tidigare bland annat sagt att inga fler länder får bli Nato-medlemmar, och hotat med att Ryssland ska vidta ”militär-tekniska åtgärder” om så sker.

I tuffa förhandlingar gäller det att försöka förstå hur mycket en motståndare är beredd att ge efter, och att samtidigt signalera den egna sidans beslutsamhet. Det blir då viktigt att skilja på tomt prat (engelskans ”cheap talk”), som kanske inte betyder just någonting, och kostsamma signaler. Kostsamma signaler säger mycket mer om en parts beslutsamhet just för att de är kostsamma. 

Den demonstrativa och grova kränkningen av svenskt luftrum var just en kostsam signal. Om planen dessutom faktiskt var kärnvapenbestyckade måste den ryska sidan ha räknat med att den informationen sannolikt kan komma ut för eller senare, och att reaktionerna då skulle bli starkt fördömande. Reaktionerna innebär då en större kostnad för den ryska regimen, som sjunker ännu mer i anseende. Ändå gjorde man det i så fall. Alltså skulle det vara en väldigt skarp och betydelsebärande signal, en signal som visar på djupet av den politiska konflikten som Ryssland har med Sverige. 

Men det förefaller ändå otroligt att Putin skulle beordra ett kärnvapenangrepp mot Sverige. Det hotet är inte särskilt trovärdigt, av flera skäl men främst två:
För det första vet ingen vad den internationella motreaktionen skulle bli, och Putin riskerar mycket allvarliga konsekvenser, i värsta fall att situationen spårar ur till totalt kärnvapenkrig. Putin har mycket starka skäl att INTE använda kärnvapen.

För det andra är det långt ifrån säkert att ett faktiskt användande av kärnvapen skulle leda till att Rysslands mål uppnås. Det är ju inte alls otroligt att Sverige omedelbart skulle ansöka om Natomedlemskap vid ett angrepp och bjuda in exempelvis amerikanskt flyg och luftvärn. Trots ohyggliga kostnader skulle Sverige kunna kämpa vidare och stå fast.

Det finns därför ingen särskild anledning att oroa sig för en ökad risk att Sverige ska utsättas för ett kärnvapenangrepp. Nu när de här uppgifterna kommit är det sannolikt att rysk underrättelsetjänst intensivt studerar vår reaktion på nyheten, för att försöka bedöma hur bra utpressningshot mot oss fungerar: politikernas reaktion, medias reaktion, om vi verkar sårbara för den här typen av utpressningsförsök. Och det är ju just därför som det gäller att hålla huvudet kallt, och se det som hänt, genom alla dimridåer, i rätt perspektiv. Det handlar om politisk signalering, inte förberedelser för kärnvapenkrig.

Min bedömning är att Sverige har agerat klokt. Försvaret gör kontinuerligt anpassningar sedan en tid och mitt intryck är att våra beslutsfattare och våra politiker fortsätter ungefär som förut med att diskutera de frågor som vi behöver diskutera i den takt som vi själva bestämmer. Och jag ser inga tecken på någon panik eller överdriven oro, utan tvärt om så verkar man hålla huvudet kallt och hantera den här utvecklingen ganska stabilt. 

//professor Erik Melander, Uppsala Universitet