mjölk

Närproducerat är inne, speciellt när det gäller livsmedel. Åtminstone så försöker den svenska livsmedelsbranschen marknadsföra sig och sina produkter som närproducerade. Ändamålet är förstås gott, näringen marknadsför sig som “klimatsmart”, även om jordbruket i sig förbrukar 5-11 kalorier fossila bränslen för varje kalori mat som hamnar på och därigenom är allt annat än klimatsmart. Man nämner förstås inte peak oil och den framtida bristen på olja i sammanhanget, eftersom det inte bådar gott för den allt mer storskaliga och centraliserade förädlingen av den svenska maten.

Verkligheten är nämligen oftast en annan än det den klimatsmarta marknadsföringen säger. Genom decennierna har skattesystem och regelverk missgynnat lokal produktion, och för att alls överleva så har det istället handlat om centralisering och storskalighet. I värsta fall så kan det rent av röra sig om att närproducerade råvaror skickas med flyg till Sydostasien, och sedan tillbaka igen till Sverige, ex rensning av fisk och skaldjur.

Det svenska systemet har t ex gjort att vi i Sverige idag har runt 50 slakterier. Detta kan inte skyllas på EU, eftersom EU-landet Österrike har 5000 slakterier. Istället måste man skylla på det svenska skattessystemet och den ogynnsamma miljön för småföretagande i Sverige.

Men jag skall nu inte titta på köttförädlingen, utan på mjölken. Mjölk är i allra högsta grad en färskvara, och som sådan av nödvändighet lokal. Till skillnad mot kött lämpar sig inte mjölk för att frysas ner i Brasilien och transporteras till Sverige. Undantaget miljövidriga Lidls utländska mjölk så är det svårt att hitta mjölk som inte är svensk i Sverige. För hållbarare mejeriprodukter som yoghurt och ost finns det förstås utländska alternativ.

Som jag minns det från min barndom så hade t ex Arla i Västsverige förr mejerier i t ex Dingle, Trollhättan, Göteborg, Lidköping, Skara mfl platser (ur minnet). Idag finns Göteborg kvar, men verksamheten i Göteborg benämns som “mindre omfattande”, och istället skickas den mesta mjölken till mejeriet i Jönköping. För konsumtionsmjölk (“drickmjölk”) har nämligen Arla bara kvar två mejerier, undantaget det lilla i Göteborg och ett mindre på Gotland. Det mesta av mjölken förädlas istället i Jönköping och Stockholm.

Värt att notera är att på Arlas konsumenthemsida så går det inte att hitta i princip någon information om mejerierna, utan istället är det den gröna och lyckliga bonden med sina lyckliga kor som skall prackas på konsumenten. Information om mejerierna hittar man knappt ens på Arla Foods-koncernens hemsida.

Inte underligt. Arla har nio mejerier kvar, och de är allt mer specialiserade. Alla fruktyoghurtar har t ex gjorts i Göteborg, en verksamhet som nu flyttas till Linköping. Mejeriet i Örebro har lagts ner och konsumtionsmjölken hanteras istället i Jönköping. Även större delen av Halland hanteras numer från Jönköping och inte från Göteborg. Arlas mejeri i Falkenberg gör bara hushållsost.

Den som i Stockholm köper en fruktyoghurt från Arla har fått den transporterad från Göteborg, dit mjölken kanske kom från Uddevalla. Inte direkt lokalproducerat även om det finns Arlabönder i Stockholm. Allt Arlas matfett verkar produceras i Visby, så det är inte direkt din lyckliga lokala kossas produktion du brer på din smörgås när du tar fram ett paket Bregott. Och så fortsätter det.

Hur det här skyfflandet av olika produkter kors och tvärs över Sverige är tänkt att fungera när drivmedelsbristen sätter in efter peak oil låter jag vara osagt.

Tack och lov finns det några små lokala mejerier i Arlaland. Då tänker jag främst på Falköpings Mejeri i den västsvenska Bermudatriangeln och Wapnö utanför Halmstad.

Wapnö har gått så långt att de registrerat det lite vitsiga Härproducerat som varumärke, och mjölken transporteras hela 30 m via en pipeline från mjölkrobotarna över till mejeriet, på denna Sveriges antagligen största mjölkgård (Vapnö gård, med enkelt v), ägd av von Holtsteinätten (som i Johan von Holstein). Inte 30 mil, som Arlamjölken, utan 30 meter. Att Wapnö skriver om “småskalig gårdsförädling” är kanske att omdefiniera ordet småskalig. Wapnö omsatte drygt 100 MSEK år 2008 och hade 58 anställda. För att vara mejerinäringen är det kanske småskaligt, men “småskalig gårdsförädling”? Kom igen nu, von Holstein. Krig är fred. Slaveri är frihet. 58 anställda och 100 MSEK är småskalig gårdsförädling.

Lilla Falköpings Mejeri kör med bylinen “en närmare mjölk“, och mjölkkorna hittas inom någon mil från mejeriet. Ingen pipeline där inte.

Bägge dessa mejerier kapar alltså i princip hälften av transporterna genom att enbart ha lokala mjölkbönder, och så var det kanske förr med Arla. Enda stället man kan vara någorlunda säker på att få lokalt producerad drickmjölk från Arla är antagligen på Gotland.

Den som bor i t ex Falkenberg och vill dricka mjölk från den lokale Arlabonden får alltså se sin mjölk åka till Jönköping och tillbaka, eventuellt omvägen via distributionscentralen i Göteborg. Men även om mjölken åker direkt till och från Jönköping så landar transportsträckan på drygt 33 mil. Köper falkenbergaren istället mjölk från Falköpingsmejeri blir transportsträckan ca 22 mil om det rör sig om en bonde med drygt 2 mil till mejeriet. Väljer man mjölk från Skånemejerier så ligger mejeriet i Malmö, och med drygt 5 mil från bonden till mejeriet blir transporten för Skånemejerier 25 mil. Från Halmstad och Wapnö får mjölken åka knappt åka fyra mil.

Nu finns det förstås inget som säger att Arlamjölken som falkenbergaren dricker just kommer från Falkenberg, men oavsett så kommer transportsträckan vara lägst för Wapnö.

Man kan istället titta på Örebro, varifrån bondens mjölk uttryckligen körs till Jönköping enligt Arla, en sträcka på ca 21 mil. För att dricka den lokala bondens Arlamjölk i Örebro har mjölken åkt 42 mil. Väljer man istället Milko, som köper mjölk från Örebro och har sitt mejeri i Karlstad så får den lokala mjölken totalt åka 22 mil. Hälften av Arlas transporter. Men örebroaren istället köper mjölk från Falköpings mejeri, så har den mjölken bara åkt 21 mil, eftersom bonden garanterat är en lokal bonde nere i Bermudatriangeln.

En slutsats är att man om man verkligen bryr sig om klimatpåverkan, eller för den delen är mån om att minimera transporterna pga peak oil och gynna verklig lokal förädling, så skall man välja ett mindre mejeri som Falköping eller Wapnö, där primärproducenten (fint ord för bonde) verkligen är lokalt belägen i förhållande till mejeriet.

Det är viktigare än att titta på om det står Arla på närmaste mjölkgård.

Och Stockholmare och Göteborgare kanske kan dricka Arlas mjölk med någorlunda gott samvete, smöret har åkt hela vägen från Visby och stockholmarnas fruktyoghurt har åkt kanske 50 mil från Göteborg, plus ett okänt antal mil för att bondens mjölk skulle hamna hos Göteborgsmejeriet.

Men inte ens de goa proletärerna i Göteborg kan slappna av och mumsa på sin fruktyoghurt. Den produktionen skall nämligen flyttas till Linköping. Linköping med n, inte d. Man kan rent av fråga sig hur mycket av den Arlamjölk som säljs i Göteborg som kommer från det lokala mejeriet, eller om mejeriet bara är symbolisk marknadsföring och distributionsplats.

För framtidens drivmedelsbrist behöver vi småskaligare och lokalare förädling. Inte storskalig centralisering och specialisering.

Hur högt oljepriset måste stiga efter peak oil för att merkostnaden för generalisering istället för specialisering skall bli lönsam återstår att se. Nyckeln till närproduktion ligger i närförädling, inte fjärrförädling som hos Arla.

Man kan redan nu börja med att titta på vad i det svenska skattesystemet och regelverket för företagande som gör att centralisering och storskalighet gynnas, och göra om och göra rätt så att vi gynnar närförädling och småskalighet istället för fjärrförädlingen. Det handlar om att bygga strukturer för framtiden. Att ständigt höja skatten på drivmedel fungerar uppenbarligen inte som styrmedel för lokalare produktion och förädling.

Under tiden flockas storstadsborna till Arlas kosläpp och får se de lyckliga korna på utsatt datum på deras uppvisningsgårdar. Holsteinarnas Vapnö är åtminstone en öppen gård året runt för den som har vägarna förbi.