guldmyntfot

Nu skall jag diskutera fiatpengar igen, dvs valutor utan något som helst värde annat än att de skall fungera att lösa skulder med, och som i sig skapas just genom skuld. Euron är en sådan bluffvaluta, precis som svenska SEK.

Det finns förstås några uppbackade alternativ som jag inte kommer gå in djupare på idag. Exempelvis guldmyntfot eller den nuvarande amerikanska varianten kärnvapenmyntfot, dvs en valuta uppbackad av kärnvapenmakt.

Jag valde förstås medvetet att i förra inlägget vara lite elak mot de som utan argument annat än “det är bra“, eller “äntligen” eller “vi måste vara med” ställer sig upp och applåderar att en opinionsundersökning visar att mindre än hälften av svenskarna vill införa euro, även om de är fler än de som inte vill göra det. Resten ser på Robinson.

Genom en egen valuta så kommer växelkurs och ränta att anpassa sig till den egna ekonomin, som ingalunda har speciellt mycket gemensamt med t ex Greklands ekonomi. Lever man på andra näringar, och över huvud taget fungerar på ett annat sätt så kan aldrig samma växelkurs och samma ränta som Grekland vara korrekt.

Nu skyndar euroförespråkarna fram med halmgubbeargument som “hö, hö, var skall gränsen dras, skall varje kommun ha en egen valuta?“.

Notera att jag skrev “egen valuta” ovan. Jag skrev inte “det egna landets valuta“.

Så ja, varför inte!

Jag får kasta av mig min Burberryrock och visa mig som den illa maskerade anarkokapitalist jag är.

Det skulle visserligen vara lite rörigt, men enskilda kommuner, företag, bostadsområden, hushåll eller personer skulle gott kunna utfärda sin egen valuta. Den skulle också få sin egen växelkurs och sin egen marknadsränta anpassad efter utfärdarens ekonomi. Till en liten del gäller detta idag, när privatpersoner kan få lägre eller högre räntor vid t ex bostadslån beroende på vad de anses vara för risk. För företag blir det ännu tydligare där företagsobligationers ränta sätts på marknaden och kan variera rejält mellan olika företag. Och börsnoterade företag har också en egen valuta som de kan använda för köp, och som har en dagskurs, nämligen sina aktier. Företagets centralbank, styrelsen, kan föreslå för en bolagsstämma att man skall trycka upp nya pengar (aktier) för att t ex kunna använda vid företagsförvärv. Skillnaden här är dock att det inte sker genom skuldsättning, utan genom att deltagare i en nyemission växlar in fiatpengar mot aktier.

Optimalt kunde de flesta trycka upp pengar. Jag skulle som vedförsäljare kunna trycka upp Cornudaler (med ett snyggt unicornucopia-motiv), som jag skulle värdesäkra genom att utlova att innehavaren av 1000 cornudaler skulle kunna växla in dessa mot en kubikmeter ved. Det vore vedmyntfot.

Eller så kunde jag bara trycka upp fiatpengar, vars enda värde är att de kan användas för att betala skulder till mig. Kanske inte fullt så attraktivt. Dessutom skulle jag vara tvungen att låna ut pengar för att det skulle finnas skulder att betala…

Vore jag helt beroende av vedförsäljning, så skulle förstås växelkursen på cornudaler följa vedpriset även om jag inte hade haft vedmyntfot, förutsatt att jag inte tryckt upp mer pengar än vad jag har ved. Och växelkursen skulle följa vedpriset, dvs min valuta skulle bli mindre värd om mina tillgångar blir mindre värda eller om mina konkurrenter blir effektivare och kan sälja ved billigare.

Att gå mot större valutor med allt större obalanser mot den regionala, lokala eller personliga ekonomi är inte liberalt. Det är socialistiskt. Eller möjligen fascistiskt som det sker genom att företag, t ex som respresenterade av Svenskt Näringsliv står och hejar på.

Av praktiska skäl så är fiatvalutor på ett nationellt plan en acceptabel nivå, så länge inte landet är för stort och fragmenterat. Sverige borde kanske ha minst tre valutor, Götadaler, Sveadaler och Norrdaler, för att bättre anpassa sig till de skilda förutsättningar olika landsändar har. Och normalbegåvade skåningar kunde väl få införa euro i Skåne, om de nu anser att de har samma ekonomi och förutsättningar som Grekland eller Spanien. De är ju liksom skåningarna sydlänningar, och skulle slippa växla pengar när de skall köpa sprit i Puttgarten vilket ju är ett kraftfullt argument som euroförespråkarna gärna för fram. Lite för ekonomin oväsentlig spritkonsumtion skall få kasta hela landet i fördärvet. Vem har påstått att svenskarnas alkoholvanor är ofarliga?

Norrdalern skulle vara beroende av primärproduktion och förädling av råvaror som skog och malm, samt förnyelsebar energi, och därmed anpassa sig efter konjunkturen inom dessa näringar. Götadalern skulle mer följa behovet inom metallindustri och småföretagare inom produktion, medan Sveadalern mestadels skulle följa de svenska statsutgifterna inom statliga verk och myndigheter i Stockholmsområdet, samt utvecklingen på finansmarknaderna.

Eller något.

Men att påstå att samma förutsättningar gäller i Kiruna som i Aten, och att Kiruna och resten av Sverige därför skall införa euro är helt fel. Inte ens med samma statsapparat, samma lagar och samma skatter skulle Kiruna ha något gemensamt med Aten eller Kreta.

Till skillnad mot införande av euro så går det faktiskt att på ekonomiska grunder argumentera för Norrdaler, Sveadaler och Götadaler.

Så avsluta det socialistiska planekonomiska experimentet euron, och passa även på att upplösa EU när man ändå är i farten.

Nej, fler valutor till folket. Iaf om det skall vara fiatpengar. Annars räcker gott guld och silver som valutor.

Som julklappstips i sista minuten och skamlös reklam föreslår jag framtidsutopin/dystopin Snow Crash, som skildrar ett anarkokapitalistiskt samhälle där var och en kan ha sin egen valuta, även om det bara är en bisak i denna fantastiskt underhållande bok, som har några år på nacken nu. Författaren Neal Stephenson har därefter utforskat vad pengar är för något i fler böcker, även om det alltid bara ligger där under ytan och kanske inte alltid uppfattas av läsaren. (Japp, jag är en av få svenskar som lyckats läsa alla tre böckerna i Baroque-cykeln…)