Om vi får en riktig regeringskris och inte bara en budgetkris, så står vi inför svenska politikers värsta mardröm – att Sverige fortsätter fungera utmärkt utan en fungerande riksdag och regering. Det skulle nämligen visa hur oväsentliga politikerna egentligen är för rikets löpande styre och funktion.
När politiker av populistiska eller ideologiska skäl hittar på att de ska åtgärda något kan det ofta ta 2-3 år innan något händer. Det ska tillsättas utredningar, ordnas lagförslag, klubbas lagförslag som först börjar gälla till årsskiftet, i vissa fall först årsskiftet året efter. En del vallöften tar så lång tid att genomföra att de knappt hinns med på en mandatperiod.
Däremot har vi fristående myndigheter, som kan agera betydligt snabbare, även om de inte kan stifta lagar. Finansinspektionen kan reglera finansmarknaderna, Riksbanken leker sin lek, Riksgälden lånar upp pengar, Skatteverket tar upp skatt etc.
I själva verket kan förutsägbarheten att inga lagar ändras vara av goda, och smörja de sk hjulen i landet när hushåll och företag kan anpassa sig till gällande lagstiftning utan ständiga ändringar.
Utan regering kan vi också spara rejäla summor pengar.
Det kan alltså vara utmärkt för Sverige att vi slipper en regering och ett ständigt ökande berg av nya lagar. Belgien klarade sig ett bra tag, låt oss visa att den svenska förvaltningstraditionen klarar landet ännu längre!
Vi har ändå förbud mot ministerstyre, så enskilda akuta ärenden kan man ändå inte påverka från regeringens sida. Möjligen tillsätta en utredning, för att om några år korrigerat brister i lagstiftningen.
Bara det att prognoser för svensk ekonomi, inflation och arbetslöshet inte påverkats alls av regimskiftet säger allt om hur lite politikerna kan påverka.