Detta är en gästartikel av Lena Wilderäng.
Här kommer en uppdatering kring den hjälpverksamheten som jag har bedrivit i Ukraina under hösten och vintern 2025.

I september åkte jag till Kyiv med en drönardonation till frontnära förband. De resurser de stridande lyckas samla in blir mindre och mindre, både i Ukraina och utomlands, så det är svårt att köpa utrustning. Medan det är billigare att få tag på FVP-drönare så behövs det fortfarande Mavics. Jag är enormt tacksam för donationerna från er läsare, som gjorde det här möjligt. Alla PayPal-meddelanden med ”Slava Ukraini”, ”Ukraina hjälp” och så vidare, jag ser er, det är ni som gör det här möjligt.
Med mig till Ukraina hade jag även en stor resväska som kostade mer än två Mavics, eller snarare som ett begagnat fordon. Den var nämligen helt fylld med tourniquéer, hemostatiska förband och chest seals. De köptes in av en person som jobbar inom sjukvården i Sverige. Han vill förbli anonym, men jag vill ändå lyfta honom, för att sedan fullskaliga ockupationens start har han hjälpt ukrainska flyktingar i Sverige, samt stöttat ukrainska medics med utrustning. Den totala mängden stöd uppkommer till flera miljoner. Jag vet att det finns flera andra läsare som har gjort exakt samma, utan att prata särskilt mycket om det eller exponeras publikt. Jag riktar här ett stort tack till er. Era insatser räddar liv. Det är värt allt.
Jag lät bli att köpa in ett fordon den här gången, eftersom jag hade begränsat med tid. Jag kunde inte riskera köerna runt gränsen, motorstrul eller annat. Jag hade endast några timmar på plats för att träffa mottagarna, och det var därför jag prioriterade sådant som var efterfrågat och värdefullt.

Eftersom jag reste in med tåg den här gången blev det lite annorlunda. Jag fick åter igen uppleva det fullständiga kaoset vid gränsen, men inte för humanitära fordon utan för tågresenärer. Vanligtvis är det kvinnor och barn som reser in för att hälsa på make, pappa, eller sina äldre föräldrar som inte har orken för att lämna landet. Det är de här människorna, ihop med humanitära medarbetare och journalister, som straffas av polackernas ”regler” som ändras nästan dagligen och är helt slumpartade beroende på dagsformen hos personalen. Nu fick folk vänta utomhus i kylan i flera timmar, utan tillgång till vatten eller toaletter. Det blev till slut helt surrealistiskt, påminde om andra världskriget eller folkmordsköer med sammanbitna mammor som darrar i kylan och sväljer tårar, barn som viskar och frågar varför de inte kan få lite vatten, och skuggor som skriker fram order som inte får ifrågasättas. Är det här Europa 2025? Var är mänskliga rättigheterna, var är värdighet och service? Hur hanteras de sårbara grupperna? Hur kunde det ha blivit såhär?

När jag väl satt på tåget så var vi hopplöst försenade, halva natten hade gått. Journalisten bredvid mig hade begränsat med dagar hon kunde spendera utanför Ukraina. Eftersom väntan sträckte sig förbi midnatt, blev det alltså en dag mindre för henne hos arbetsgivaren i Europa. ”Jag förlorade precis ett dygn i gränskön”, sa hon uppgivet. Nåja, hon får åtminstone betalt. Det får inte mammorna, och barnens förlorade sömn ersätts inte. Strax innan avgång från ukrainska sidan får vi dessutom reda på att nattens bombningar har gått mot en viktig tågförbindelsepunkt. Ukraina löser det så att det knappt är någon försening, kanske extra tjugo minuter på grund av omledning av tåg. Kommer någon mer tågförbindelsepunkt bombas medan vi färdas fram i mörkret? Det vet vi inte och kan inte göra särskilt mycket åt, så jag blundar och somnar. Dricksvatten har distribuerats gratis i tågets bistro, och toaletterna är rena. Vi kör till och med in lite av förseningen som orsakades av polackerna.

När jag kommer in i Kyiv är det Räddningstjänstens dag. De är stora på detta i Ukraina, något jag känner igen från uppväxten i Sovjet. Alla yrken och intressen skulle firas och hade därmed egna ”dagar”. Så är det fortfarande, och många svenskar får numera en ”grattis på volontärsdagen” från en ukrainsk bekant när de minst anar det.
Den här dagen spenderas med kollegor från Räddningstjänsten. Det är ett kärt återseende. Och det blir väldigt speciellt eftersom de vill överlämna en utmärkelse till mig. Det är Räddningstjänstens medalj för volontärer som har gjort en specifik insats, utmärkelsen heter ”Volontärens Mod”. Jag tycker inte att jag har uppvisat särskilt mycket som utmärker mig, det är de som jobbar dagligdags i krigsdrabbade områden som ska få medaljer. Men jag tar emot det för alla här hemma som har gett stöd till Ukraina, som har gjort det möjligt att överlämna all den hjälpen som har transporterats till Ukrainas Räddningstjänst. Alla som har följt bloggen, gett stöd, läst boken, delat och spridit budskapet ni gör en förtjänta av en medalj – och nu har jag hämtat ut den åt er.

Jag får även en present av en ukrainsk kvinna som gjorde tovade dockor som skulle efterlikna mig och Lars. Helt fantastiskt handarbete! Och visst är jag lite lik Hanna Hjärta, från omslaget till Jägarhjärta? Till och med kepsen (present från en ukrainsk kollega) är med!

Under följande månaderna har jag i övrigt försökt att fokusera på att samordna uppdrag i Ukraina istället för att åka själv. Idag finns det så många som vill dit och göra insats, det är lika bra att de gör det. Det har kommit riktigt fina möjligheter att samarbeta med andra organisationer, vilket gör mig väldigt glad. Jag är ju en enda person, vilket gör mig till en flaskhals ibland – jag har inte kapacitet till att besvara alla förfrågningar eller fullfölja alla projekt som hade behövt göras. Dessutom så måste jag ju jobba för att ha råd med att åka till Ukraina, då jag bekostar mina resor själv, ur egen ficka och inte med några donationspengar.
En bekant från en annan organisation skulle donera en brandbil till Ukraina – och jag fick förtroendet med att ordna fram mottagare samt rodda med lite av det praktiska. Transporten har gått bra och brandbilen gör nytta i Charkivregionen, där det redan finns mycket svenska fordon och en hel del svensk utrustning som passar, tex slang och strålrör. Väldigt glad för att kunna vara behjälplig och mycket stolt över mina kollegor som gjorde en bra leverans.
Ett annat samarbete blev med Power Up Ukraine, som via separata insatser ordnade generatorer och verktyg till några som omsätter dessa till att färre drönarnedslag når Ukraina. De fortsätter, precis som ett flertal andra organisationer och individer, att leverera hjälp till Ukraina, och de rapporterar även själva. Kolla gärna på deras webbsida och sociala medier!
Ett väldigt trevligt projekt att avsluta var renoveringen av en svensk Scania som hade skickats till Ukraina redan 2022, men skadades under en insats. Den har brunnit ut, men både motorn och pumpen går att köra. Däremot fick många andra delar ersättas. De letades fram och skickades till Charkiv. Sist ut var rullgardinerna till skåpen bak. En släckbil har det mesta av utrustningen, tex slang, i dessa skåp – men om de inte går att stänga så blir ju hela bilen obrukbar. Den har stått och väntat på att man skulle kunna ordna fram det hela. Det gick många turer fram och tillbaka – till slut så var det någon som tyckte att det var nog, och klev fram och bekostade hela köret. Charkivs räddningstjänst fick ta mått väldigt noga, och så tillverkades helt nya skydd. De kostade nästan som en begagnad släckbil. När man lyckades få dem på plats så passade de perfekt, och bilen kunde rulla iväg på insats igen. Varje enhet räknas, det finns inte oändligt med budget att ersätta de brandbilar som blir sönderbombade av ryssen. Så den här bilen räddar liv i detta nu. Tack alla som hjälptes åt.


Flera andra sådana samarbeten har pågått under hösten och nu under vintern. Ibland har jag haft svårt att lägga ner mobilen på grund av detta, även när jag varit i helt andra sammanhang. Men det kan det vara värt, eller hur? Jag brukar ibland skratta åt kritiken kring att ”ungdomar nuförtiden” inte lägger ner sina skärmar. Ja, många sitter faktiskt på tunnelbanan och heltidsarbetar i mobilen, eller heltidsstuderar, eller forskar, eller håller på med aktivism eller humanitära insatser. Det finns rätt mycket att ägna sig åt, inte bara TikTok.
Nåja. Nu är det snart jul, och jag hade tänkt att skicka in en julklapp till Ukraina. Det finns några som har gett stöd kontinuerligt, och det finns några som gör engångsinsatser. Ni vet vilka ni är. Ni ska ha ett enormt tack, och jag hoppas att ni fortsätter ert fina arbete. Och ni som funderar på att göra något – skicka gärna en liten slant till Jonas, eller OperationAid, eller PowerUp Ukraine. Eller direkt till mig via PayPal så kommer jag göra mitt bästa för att maximera effekten. Troligen blir det några olika stärkande punktinsatser i samband med jul och nyår.
Alla insatser kommer dokumenteras och postas på bloggen. Ibland tar det bara lite tid. Förut så skrev jag en uppdatering på bloggen efter varje resa och varje leverans som hade gjorts. Idag skriver jag mer sällan.
Anledningarna till det är flera. Dels så känner jag att det blev repetitivt med donationsreportage som var väldigt lika varandra. En bilresa in i Ukraina, beskrivningar av människoöden som har blivit förvridna och skadade till oigenkännlighet av kriget. Desperationen efter hjälp, gärna på högre politisk nivå – samtidigt, en enorm tacksamhet för det lilla. Tårar, kramar. Besök på militärsjukhus som stinker sprit, svett och splitterskador, patienter som hade kunnat vara mina närmaste kollegor eller trognaste läsare av bloggen. Begravningar.
Jag har ju även skrivit en bok om det hela. Jag har intervjuats, levererat krönikor, postat blogginlägg. Jag har föreläst en massa, både för räddningstjänstpersonal och beredskapsplanerare, ideella föreningar och stora techföretag. Men varje gång jag föreläser är det någon som uttrycker sin uppriktiga förvåning över hur det ”faktiskt” är i Ukraina. Jag kan inte komma över faktumet att fyra år in i kriget så har folk inte tagit in läget. Ja, trots böcker, blogginlägg och föreläsningar. Det börjar bli tjatigt. Jag vet inte vad jag kan göra mer? Knacka dörr? Starta en YouTube-kanal? Lars sliter också för att skapa medvetenhet. Men det når långt ifrån alla, tyvärr. Man kan bli utbränd för mindre.
Tjatigt blir det ibland även när jag följer samhällsutvecklingen härhemma. Det är brinnande krig i Europa och aggressorn rustar för att öppna ytterligare en front västerut. De utvecklar drönarteknologin, tillverkar drönare och ammunition i enorm takt, och tränar sina barn och ungdomar för militärverksamhet samtidigt som hela befolkningen blir hjärntvättade, bl a med att de som bor i Europa är onda och ska bekämpas. Jag skulle gärna vilja se en vassare utveckling i Sverige och Europa, speciellt nu när vi ser att USA har, ja, tappat det helt för att uttrycka det någorlunda milt. Det hålls i konferenser, kunskapsmöten och krisberedskapsveckor, men det känns som att vada i sirap. Folk kan väl inte skylla på att de inte känner till hotet, eller på att de inte vet vad de ska göra?
Den här krönikan från The Times summerar det hela ganska väl. Den är bakom betalvägg, men en googling ger postningar med full citering i sociala medier. Jag ser bevis på detta varje gång jag är i Ukraina och pratar med folk där.
Ja, utöver frustrationen kring hur långsamt det går i Sverige i världen (inklusive allt drittsirkus) så finns det alla praktiska saker som gör att jag måste skifta fokus ibland. Jobb och uppdrag måste fortfarande genomföras. Under augusti så var jag i Sierra Leone och jobbade som brandman på ett sjukhusskepp, jag återkommer kring detta i en framtida artikel. Det var i varje fall min semester, trots att jag jobbade hela dagarna och hade jour dygnet runt under hela min tid ombord. Annars så får inte jag eller Lars särskilt mycket semester eller ledighet. Och med nuvarande arbetsbelastning så har jag tyvärr helt enkelt inte kommit loss för att skriva bloggartiklar, utan prioriterat allt det praktiska, inklusive faktisk hjälp till Ukraina. Det är ju det som ger mest effekt. Jag hoppas att det är okej att artiklarna kommer lite mer sällan.
Jag vill avsluta med att hälsa från alla mottagare på plats i Ukraina, som tycker att ni är toppen.
Fortsätt läsa, följa, ta upp Ukraina som ämne, höras, agera. Det är tillsammans som vi är starka. Och visst smakar julgröten lite bättre när man har donerat till en bra sak?
Glad kommande fjärde advent, och allt det andra som sker däromkring. Snart vänder det.

48 kommentarer
Beundransvärt arbete du gör. Självklart har jag din bok. Rekommenderas för dem som inte har den.
Starkt content.
Tack!
Slava Ukraini!
Spjutskaftet ökar och blir starkare 💪 dag för dag.
Död åt slemgnomerna ⛽️ 🔥
👏
Fantastiskt jobb Lena!
Skickar en liten slant ibland.
Skulle “personlig” hälsning till de som bekämpar ryssen åt oss uppskattas? Går det att genomföra?
Tack för ditt stöd. En personlig hälsning blir alltid uppskattad, speciellt i juletider. Går att spela in, speciellt om ni samlar ihop en stor grupp, det brukar ge genomslag. Engelska är nog allra bäst.
Tack för allt du och alla andra gör ❣️
Har tidigare i livet varit på plats i krig och elände för försvaret, så jag har en aning om vad det kostar…
Numera måste jag nöja mig med ekonomiska bidrag, så jag skickar allt vad jag kan!
Slava Ukraini 🇺🇦
Jag ser dig. Och det du gör gör skillnad. Tack för din hjälp. Tillsammans slår vi mörkret
Du har en plats vid mitt bord.
❣️
Tack för allt du gör 🙂
❤️
“Jag kan inte komma över faktumet att fyra år in i kriget så har folk inte tagit in läget.”
Jag tror inte att du (/ni) kan göra mer än du redan gör. En otroligt fin humanitär insats. Du förtjänar allt beröm du kan få. Tack!🙏
Se det så här: Det var en som fick något rejält att tänka på och kanske ändrar inställning från ljum till Ukrainapositiv. Om denne kom till mötet frivilligt. Var det beordrat kanske han är helt förstockad. Sådana finns. Inget att göra åt. Alls.
Det är väl lite så att människan inte riktigt vill ta till sig faran och förbereda sig för ett eventuellt allvarligt läge. Hon önskar hålla en viss distans, så länge det är möjligt. Inte se verkligheten som den är. Det är naturligtvis inte bra/optimalt. Förberedelse är ju mycket bättre.
Även en hel del ukrainare trodde väl i det längsta att Ryssland inte skulle göra allvar av sitt hot och invadera?! Trodde att förnuftet till sist skulle segra.
Ja, det tog ju tid även för Zelenskyy som in i det längsta inte trodde att det skulle bli krig och att det skulle räcka med att prata med Putin.
Dina artiklar är så kraftfulla och fullmatade med information att man måste läsa dem ett par gånger för att ta till sig allt. De väcker också funderingar och frågor. Om vi börjar med det här tågfiaskot på polska sidan, jag gissar att det är Przemyśl? Jag tänkte faktiskt ta tåget därifrån juni 2022 till Lviv men det var ju helt kaotiskt. Till slut sa jag fuc-it och tog en taxi till Medyka och gick över gränsen. Sommaren 2024 tog jag Kyiv Express från Warsawa. Inget kaos, bara att gå ombord efter en snabb passkontroll. Sedan lite gränskontroll av trevliga poliser som besökte min kupé där jag drack vin och läste en bok, vaknade utvilad i Kyiv. Så det går ju rimligen att ha anständig human tågtrafik, vad är det med Przemyśl?
En annan tanke är varför inte svenska staten (genom SIDA) kan betala volontärer och organisationer som bedriver icke vinstdrivande verksamheter i Ukraina. Det är ju högeffektivt bistånd som träffar rätt och då ska man inte behöva betala resan själv. SIDA kan och bör omprioritera sina resurser för vad som är viktigast i Europa.
Många tack för dina gästartiklar på bloggen, det är liksom information som inte kan läsas i vanlig media.
Märkte du inte ens att det var boggiebyte i Jagodin, just på ukrainasidan av gränsen?
Jodå men inget som störde läsandet av min bok, vin och chips 🙂 Har man en egen kupé med säng så klarar man mycket
Svar gällande tåg: Ja, det var i Przemysl. Problemet är att polackerna ändrar regler hela tiden. Just där och då ändrades reglerna gällande registreringen av biometri. Detta utökade passkontrolltiderna enormt, utan att polska tullen ville skjuta in mer resurser. Det blir säkert lättare för Polen att utföra sitt jobb, med digitaliserad biometri och allt. Men det sker på bekostnad av att folk behandlas omänskligt, och att tåg försenas i ett land som har större problem att ta hand om. Polen ignorerar helt faktumet att om ryssen tar Ukraina så är de näst på tur, NATO eller inte. Det har varit enorma problem i Medyka också, när det gjordes random ändringar där. Och på andra ställen. Min poäng är att polska agerandet vid gränsen är under all kritik.
Svar angående stöd av svenska staten: visst tusan hade det varit trevligt. Problemet är väl att SIDA samarbetar med gamla, stora organisationer som sedan länge har avlönad personal, men inte åker till Ukraina för att “det är för farligt där”. De organisationerna som bildades 2022 har i många fall inte ens ansökt om 90-nummer, de har varit för upptagna med att göra insats på plats. Själv representerar jag inte någon organisation, utan gör det här privat. Det gör Jonas också. Det gör det svårt att få organisationsbidrag från staten. Men hade de velat omprioritera lite så hade det varit väldigt trevligt. Men jag skulle nog inte hoppas för mycket på det.
Innan SIDA kan ge bidrag till volontärer i Ukraina måste det utredas ordentligt om det är lämpligt/lagligt för SIDA att göra så, sen måste utredningen skickas på remiss och efter remisstiden kan ett riksdagsutskott ta ställning.
Så småningom kanske det kommer en proposition från regeringen och sen ska det skickas ett regleringsbrev till SIDA. Först då kan SIDA börja planera sådan verksamhet.
Jag gissar att de kan ta minst 2-3 år. Om förslaget passerar alla kontrollstationer på vägen …
❤️
Stort och varmt tack för ditt och Lars outtröttliga och ovärderliga arbete för Ukraina!
Ta hand om er och varandra!
Slava Ukraina !
Tack Lena!
Slava Ukraini!
Tack för ett fin och intressant berättelse, och ett varmt tack för ditt imponerande arbete!
Jag önskar dig och Lars en riktigt God Jul! 🧑🎄🤶🎄
Tack och god jul till dig också!
En del människor vänder bort blicken och fokuserar på det egna, snäva.
En del människor kan inte det. Någonting i dem tillåter det inte.
Tack för din stora insats!🙏
Det är svårt att formulera den tacksamhet och beundran man känner inför den insats som du och Lars gör. Uthålligheten är närmast ofattbar.
Tack för dina varma ord. Jag fattar inte heller det där med uthålligheten, speciellt hos Lars som kör på varje dag. Jag kan ju ta någon vecka som volontär i Afrika och inte bara leva Ukraina och krig utan få lite fokusskifte. Visst är det parallellt arbete med UA ändå, jag fick tex precis en video med ukrainska militärer försöker förklara hur illa de behöver en bil. Det är antagligen det som säkrar uthålligheten, en tydlig förståelse av utmaningen, något inte tillåter att skifta fokus och låta bli att agera.
🙂
Stort tack för era insatser, de är ovärderliga. Är så tacksam för att kunna följa här från tryggheten och donera lite pengar.
Kämpa! (och vila lite emellan)
Tack för ditt stöd. Vila är inte riktigt min grej, men ett litet miljöombyte är uppskattat och det får duga 🙂
Ringar på vattnet. Med dina föreläsningar når du ut längre än många. Att en förvånad person per föreläsning går ut genom dörren och berättar för familj, vänner, på arbetsplatsen, vad han hört. Det ger ringar på vattnet.
Du/ni arbetar mer än man kan ta in. Läsarna å bloggen ser det. Ni är fantastiska!
God jul!
Jag får försöka tänka så. Tack, och god jul själv!
Stort tack för dina insatser och ett starkt och läsvärt blogginlägg!
Tack snälla!
Tack för en välskriven artikel Lena.
Tack snälla!
Tack för allt arbete du lägger på att hjälpa och att informera oss som inte kan vara på plats men kan bidra till alla insatser.
Din bok går runt i familjen för att ge mer förståelse för vad ni gör för Ukraina.
Alla i storfamiljen ger en slant till olika ändamål som julklapp, barnen till barns skolgång, en del till sjukvårt och ambulanser, en del till elverk, ala får gåvobevis i stället för julklappar.
Hoppas att du ch Lars kan få lite återhämtning över helgerna, vi har full förståelse för mindre information men läser allt med stort intresse för tidningar och andra media an man inte länre lita på så direkt info från en som kan verkligheten är det bästa.
Önskar er och alla som jobbar med volontärsarbete en Riktig God Jul och Gott Nytt År
Tack för det ni gör tillsammans. God jul och gott nytt år!
Fint skrivet, berörde mig känslomässigt att få följa ditt arbete så nära. Tack! En riktigt God Jul önskar jag dig och Lars! 🌹🕯️🕯️🕯️🕯️
Tack för att du läser och tack för ditt stöd. God jul till dig också!!
Tack Lena! För allt du gör och den gripande artikeln. Önskar dig och Lars en god jul! 🕯🇸🇪🫶🇺🇦
Stort tack, och god jul till dig!
❤️ Fantastiskt fina dockor ni fick! 😍 Razom do peremohi! 💙💛
Tack.
<3
Trots att jag läser bloggen varje dag, och även har direktrapporter från andra håll, så har jag svårt att ta in situationen i Ukraina och hotbilden från Ryssland. Jag brukar tänka på slutscenen i Schindler’s list, där han plötsligt inser hur lite han gjort trots att han är hjälten i filmen. Hur bara hans guldpenna kunde räddat ett till liv.
Tack, och god jul!
Tack, Lena!
För att få fler att förstå allvaret i att det i Sveriges närområde pågår ett storskaligt erövringskrig initierat av en imperialistisk och aggressiv makt behöver media ta större ansvar. Svenska media måste fatta att de inte kan vara “neutrala” och “objektiva” när det gäller ett existentiellt hot mot Sverige.
Det finns fortfarande folk i Sverige som hävdar att Ukraina får skylla sig självt som hamnade krig. Ett så korrupt land kan man ju inte stödja, hör och ser man ibland. Andra håller fortfarande fast vid myten att det är NATOs fel att Ryssland anföll Ukraina. Den typen av feltänk borde tas upp ofta av de stora medierna i Sverige.