Gästartikel: Senaste hjälpleveranserna till Ukraina

Detta är en gästartikel av Lena Wilderäng.

Här kommer en uppdatering kring den hjälpverksamheten som jag har bedrivit i Ukraina under hösten och vintern 2025.

I september åkte jag till Kyiv med en drönardonation till frontnära förband. De resurser de stridande lyckas samla in blir mindre och mindre, både i Ukraina och utomlands, så det är svårt att köpa utrustning. Medan det är billigare att få tag på FVP-drönare så behövs det fortfarande Mavics. Jag är enormt tacksam för donationerna från er läsare, som gjorde det här möjligt. Alla PayPal-meddelanden med ”Slava Ukraini”, ”Ukraina hjälp” och så vidare, jag ser er, det är ni som gör det här möjligt.

Med mig till Ukraina hade jag även en stor resväska som kostade mer än två Mavics, eller snarare som ett begagnat fordon. Den var nämligen helt fylld med tourniquéer, hemostatiska förband och chest seals. De köptes in av en person som jobbar inom sjukvården i Sverige. Han vill förbli anonym, men jag vill ändå lyfta honom, för att sedan fullskaliga ockupationens start har han hjälpt ukrainska flyktingar i Sverige, samt stöttat ukrainska medics med utrustning. Den totala mängden stöd uppkommer till flera miljoner. Jag vet att det finns flera andra läsare som har gjort exakt samma, utan att prata särskilt mycket om det eller exponeras publikt. Jag riktar här ett stort tack till er. Era insatser räddar liv. Det är värt allt.

Jag lät bli att köpa in ett fordon den här gången, eftersom jag hade begränsat med tid. Jag kunde inte riskera köerna runt gränsen, motorstrul eller annat. Jag hade endast några timmar på plats för att träffa mottagarna, och det var därför jag prioriterade sådant som var efterfrågat och värdefullt.

Eftersom jag reste in med tåg den här gången blev det lite annorlunda. Jag fick åter igen uppleva det fullständiga kaoset vid gränsen, men inte för humanitära fordon utan för tågresenärer. Vanligtvis är det kvinnor och barn som reser in för att hälsa på make, pappa, eller sina äldre föräldrar som inte har orken för att lämna landet. Det är de här människorna, ihop med humanitära medarbetare och journalister, som straffas av polackernas ”regler” som ändras nästan dagligen och är helt slumpartade beroende på dagsformen hos personalen. Nu fick folk vänta utomhus i kylan i flera timmar, utan tillgång till vatten eller toaletter. Det blev till slut helt surrealistiskt, påminde om andra världskriget eller folkmordsköer med sammanbitna mammor som darrar i kylan och sväljer tårar, barn som viskar och frågar varför de inte kan få lite vatten, och skuggor som skriker fram order som inte får ifrågasättas. Är det här Europa 2025? Var är mänskliga rättigheterna, var är värdighet och service? Hur hanteras de sårbara grupperna? Hur kunde det ha blivit såhär?

När jag väl satt på tåget så var vi hopplöst försenade, halva natten hade gått. Journalisten bredvid mig hade begränsat med dagar hon kunde spendera utanför Ukraina. Eftersom väntan sträckte sig förbi midnatt, blev det alltså en dag mindre för henne hos arbetsgivaren i Europa. ”Jag förlorade precis ett dygn i gränskön”, sa hon uppgivet. Nåja, hon får åtminstone betalt. Det får inte mammorna, och barnens förlorade sömn ersätts inte. Strax innan avgång från ukrainska sidan får vi dessutom reda på att nattens bombningar har gått mot en viktig tågförbindelsepunkt. Ukraina löser det så att det knappt är någon försening, kanske extra tjugo minuter på grund av omledning av tåg. Kommer någon mer tågförbindelsepunkt bombas medan vi färdas fram i mörkret? Det vet vi inte och kan inte göra särskilt mycket åt, så jag blundar och somnar. Dricksvatten har distribuerats gratis i tågets bistro, och toaletterna är rena. Vi kör till och med in lite av förseningen som orsakades av polackerna.

När jag kommer in i Kyiv är det Räddningstjänstens dag. De är stora på detta i Ukraina, något jag känner igen från uppväxten i Sovjet. Alla yrken och intressen skulle firas och hade därmed egna ”dagar”. Så är det fortfarande, och många svenskar får numera en ”grattis på volontärsdagen” från en ukrainsk bekant när de minst anar det.

Den här dagen spenderas med kollegor från Räddningstjänsten. Det är ett kärt återseende. Och det blir väldigt speciellt eftersom de vill överlämna en utmärkelse till mig. Det är Räddningstjänstens medalj för volontärer som har gjort en specifik insats, utmärkelsen heter ”Volontärens Mod”. Jag tycker inte att jag har uppvisat särskilt mycket som utmärker mig, det är de som jobbar dagligdags i krigsdrabbade områden som ska få medaljer. Men jag tar emot det för alla här hemma som har gett stöd till Ukraina, som har gjort det möjligt att överlämna all den hjälpen som har transporterats till Ukrainas Räddningstjänst. Alla som har följt bloggen, gett stöd, läst boken, delat och spridit budskapet ni gör en förtjänta av en medalj – och nu har jag hämtat ut den åt er.

Jag får även en present av en ukrainsk kvinna som gjorde tovade dockor som skulle efterlikna mig och Lars. Helt fantastiskt handarbete! Och visst är jag lite lik Hanna Hjärta, från omslaget till Jägarhjärta? Till och med kepsen (present från en ukrainsk kollega) är med!

Under följande månaderna har jag i övrigt försökt att fokusera på att samordna uppdrag i Ukraina istället för att åka själv. Idag finns det så många som vill dit och göra insats, det är lika bra att de gör det. Det har kommit riktigt fina möjligheter att samarbeta med andra organisationer, vilket gör mig väldigt glad. Jag är ju en enda person, vilket gör mig till en flaskhals ibland – jag har inte kapacitet till att besvara alla förfrågningar eller fullfölja alla projekt som hade behövt göras. Dessutom så måste jag ju jobba för att ha råd med att åka till Ukraina, då jag bekostar mina resor själv, ur egen ficka och inte med några donationspengar.

En bekant från en annan organisation skulle donera en brandbil till Ukraina – och jag fick förtroendet med att ordna fram mottagare samt rodda med lite av det praktiska. Transporten har gått bra och brandbilen gör nytta i Charkivregionen, där det redan finns mycket svenska fordon och en hel del svensk utrustning som passar, tex slang och strålrör. Väldigt glad för att kunna vara behjälplig och mycket stolt över mina kollegor som gjorde en bra leverans.

Ett annat samarbete blev med Power Up Ukraine, som via separata insatser ordnade generatorer och verktyg till några som omsätter dessa till att färre drönarnedslag når Ukraina. De fortsätter, precis som ett flertal andra organisationer och individer, att leverera hjälp till Ukraina, och de rapporterar även själva. Kolla gärna på deras webbsida och sociala medier!

Ett väldigt trevligt projekt att avsluta var renoveringen av en svensk Scania som hade skickats till Ukraina redan 2022, men skadades under en insats. Den har brunnit ut, men både motorn och pumpen går att köra. Däremot fick många andra delar ersättas. De letades fram och skickades till Charkiv. Sist ut var rullgardinerna till skåpen bak. En släckbil har det mesta av utrustningen, tex slang, i dessa skåp – men om de inte går att stänga så blir ju hela bilen obrukbar. Den har stått och väntat på att man skulle kunna ordna fram det hela. Det gick många turer fram och tillbaka – till slut så var det någon som tyckte att det var nog, och klev fram och bekostade hela köret. Charkivs räddningstjänst fick ta mått väldigt noga, och så tillverkades helt nya skydd. De kostade nästan som en begagnad släckbil. När man lyckades få dem på plats så passade de perfekt, och bilen kunde rulla iväg på insats igen. Varje enhet räknas, det finns inte oändligt med budget att ersätta de brandbilar som blir sönderbombade av ryssen. Så den här bilen räddar liv i detta nu. Tack alla som hjälptes åt.

Flera andra sådana samarbeten har pågått under hösten och nu under vintern. Ibland har jag haft svårt att lägga ner mobilen på grund av detta, även när jag varit i helt andra sammanhang. Men det kan det vara värt, eller hur? Jag brukar ibland skratta åt kritiken kring att ”ungdomar nuförtiden” inte lägger ner sina skärmar. Ja, många sitter faktiskt på tunnelbanan och heltidsarbetar i mobilen, eller heltidsstuderar, eller forskar, eller håller på med aktivism eller humanitära insatser. Det finns rätt mycket att ägna sig åt, inte bara TikTok.

Nåja. Nu är det snart jul, och jag hade tänkt att skicka in en julklapp till Ukraina. Det finns några som har gett stöd kontinuerligt, och det finns några som gör engångsinsatser. Ni vet vilka ni är. Ni ska ha ett enormt tack, och jag hoppas att ni fortsätter ert fina arbete. Och ni som funderar på att göra något – skicka gärna en liten slant till Jonas, eller OperationAid, eller PowerUp Ukraine. Eller direkt till mig via PayPal så kommer jag göra mitt bästa för att maximera effekten. Troligen blir det några olika stärkande punktinsatser i samband med jul och nyår.

Alla insatser kommer dokumenteras och postas på bloggen. Ibland tar det bara lite tid. Förut så skrev jag en uppdatering på bloggen efter varje resa och varje leverans som hade gjorts. Idag skriver jag mer sällan.

Anledningarna till det är flera. Dels så känner jag att det blev repetitivt med donationsreportage som var väldigt lika varandra. En bilresa in i Ukraina, beskrivningar av människoöden som har blivit förvridna och skadade till oigenkännlighet av kriget. Desperationen efter hjälp, gärna på högre politisk nivå – samtidigt, en enorm tacksamhet för det lilla. Tårar, kramar. Besök på militärsjukhus som stinker sprit, svett och splitterskador, patienter som hade kunnat vara mina närmaste kollegor eller trognaste läsare av bloggen. Begravningar.

Jag har ju även skrivit en bok om det hela. Jag har intervjuats, levererat krönikor, postat blogginlägg. Jag har föreläst en massa, både för räddningstjänstpersonal och beredskapsplanerare, ideella föreningar och stora techföretag. Men varje gång jag föreläser är det någon som uttrycker sin uppriktiga förvåning över hur det ”faktiskt” är i Ukraina. Jag kan inte komma över faktumet att fyra år in i kriget så har folk inte tagit in läget. Ja, trots böcker, blogginlägg och föreläsningar. Det börjar bli tjatigt. Jag vet inte vad jag kan göra mer? Knacka dörr? Starta en YouTube-kanal? Lars sliter också för att skapa medvetenhet. Men det når långt ifrån alla, tyvärr. Man kan bli utbränd för mindre.

Tjatigt blir det ibland även när jag följer samhällsutvecklingen härhemma. Det är brinnande krig i Europa och aggressorn rustar för att öppna ytterligare en front västerut. De utvecklar drönarteknologin, tillverkar drönare och ammunition i enorm takt, och tränar sina barn och ungdomar för militärverksamhet samtidigt som hela befolkningen blir hjärntvättade, bl a med att de som bor i Europa är onda och ska bekämpas. Jag skulle gärna vilja se en vassare utveckling i Sverige och Europa, speciellt nu när vi ser att USA har, ja, tappat det helt för att uttrycka det någorlunda milt. Det hålls i konferenser, kunskapsmöten och krisberedskapsveckor, men det känns som att vada i sirap. Folk kan väl inte skylla på att de inte känner till hotet, eller på att de inte vet vad de ska göra?

Den här krönikan från The Times summerar det hela ganska väl. Den är bakom betalvägg, men en googling ger postningar med full citering i sociala medier. Jag ser bevis på detta varje gång jag är i Ukraina och pratar med folk där.

Ja, utöver frustrationen kring hur långsamt det går i Sverige i världen (inklusive allt drittsirkus) så finns det alla praktiska saker som gör att jag måste skifta fokus ibland. Jobb och uppdrag måste fortfarande genomföras. Under augusti så var jag i Sierra Leone och jobbade som brandman på ett sjukhusskepp, jag återkommer kring detta i en framtida artikel. Det var i varje fall min semester, trots att jag jobbade hela dagarna och hade jour dygnet runt under hela min tid ombord. Annars så får inte jag eller Lars särskilt mycket semester eller ledighet. Och med nuvarande arbetsbelastning så har jag tyvärr helt enkelt inte kommit loss för att skriva bloggartiklar, utan prioriterat allt det praktiska, inklusive faktisk hjälp till Ukraina. Det är ju det som ger mest effekt. Jag hoppas att det är okej att artiklarna kommer lite mer sällan.

Jag vill avsluta med att hälsa från alla mottagare på plats i Ukraina, som tycker att ni är toppen.

Fortsätt läsa, följa, ta upp Ukraina som ämne, höras, agera. Det är tillsammans som vi är starka. Och visst smakar julgröten lite bättre när man har donerat till en bra sak?

Glad kommande fjärde advent, och allt det andra som sker däromkring. Snart vänder det.