Foton: Cádiz är som havet – så många restauranger, men inget att äta

Sista stoppet på Spanienresan var Cádiz, där Lena mönstrade på sjukhusfartyget Global Mercy som brandman. Lite smutsigare och hamnstadskaraktär hos vad som sägs vara Europas äldsta stad, men där det trots det rika utbudet av restauranger inte fanns något att äta på skandinaviska tider och krav på matkvalitet.

Cádiz sägs vara Europas äldsta stad då fenicierina från Levanten grundade en stad här när halvön fortfarande var en ensam ö och bedrev handel med det lokala stenåldersfolket, vilket bland annat gav upphov till vinodlingarna runt Jerez (sherry) lite längre inåt land.

Om det där med äldsta europeiska staden kan man säkert bråka i all evighet, men kolla aldrig en story.

Oavsett förblir Cádiz en stor hamnstad med omfattande varvsnäring för fartyg. Mercy Ships nya fina Global Mercy låg här just för service och för att ta ombord respektive släppa av volontärerna i besättningen innan hon gick vidare tillbaka till Gibraltar, där vi redan varit några dagar tidigare, för billig bunkring och sedan ner till Sierra Leone, och det var här Lena alltså mönstrade på som brandman med uppgifter som återkommande utbildning, träning, övning (learn or burn, baby, learn or burn) och brandsäkerhetskontroller, samt ledningsfunktioner vid brand. Detta krävde förstås ett antal certifieringar ovanpå brandmannautbildningarna för onshore brandbekämpning i Sverige, men mer om det kan ni läsa på Lenas egen blogg, samt se alla foton på hennes Insta.

Alla i besättningen har förstås gått den obligatoriska certifierande Basic Safety-kursen (som inkluderar varmrök- och kallrökdykning som del av brandbekämpning) enligt devisen every seaman is a firefighter, sedan USA:s hangarfartyg USS Forrestal (Trial by fire – Youtube) sprängde bort nästan hela sin utbildade brandstyrka under Vietnamkriget, och är de som ska bekämpa en brand. Med specifik tjänst som brandman ombord gick även Lena flera djupare kurser och certifieringar då ledning av brandbekämpning på ett fartyg omfattar en del ytterligare problematik som att övrig besättning och passagerare inte bara kan gå ut till parkeringens återsamlingspunkt vid brand, och att metall som alla större fartyg är byggda av har en tendens att leda värme rätt bra, och många andra utmaningar.

Det blev alltså en natt på hotell i Cádiz, dvs i sedvanlig ordning att det är mycket ovanligt att vi är på en plats mer än en dag. Inte första gången för Lena i Cádiz, utan hon var väl här både på världsomseglingen och härom året med kattan vi seglade med i Karibien i vintras.

Hotellet Parador de Cádiz är förstås relativt nybyggt till skillnad från Gamla Stan som annars dominerar norra delen av halvön och var väl relativt anmärkningsfritt, förutom kötiderna till kocken som till frukosten handstekte ägg i olika former utifrån beställning.

Men vi behövde förstås middag, vilket visade sig vara svårare än man kunde tro. Det hade gått att äta en tråkig affärsresenäranpassad middag på hotellets restaurang, men vi ville äta något lite mer autentiskt och begav oss ut i Gamla Stan. Det visade sig att Google Maps hade 70% fel angående öppettider och de flesta ställen som faktiskt hade öppet serverade enbart dryck, eftersom köken öppnade 21 eller i bästa fall 20, om det inte var något som typ serverade turistpizza. Att dessutom hitta ett öppet ställe med minst en fyra på Google Maps gjorde det ännu svårare.

Två timmar och fem kilometers irrande i Cádiz gränder senare snubblade vi strax efter katedraltorget in på stadens gaygata – där det utifrån skyltningen eventuellt hade varit eller skulle vara Cádiz pridevecka med regnbågsflaggor överallt – där en topprankad Bar El Teniente Seblon förbarmade sig över oss och gick med på att öppna köket 15 minuter tidigare åt svältande skandinaver. Förmodligen en bra idé då det strömmade till andra gäster så fort det framgick att man faktiskt kunde få mat också.

Cádiz är som vatten och havet – hur många restauranger som helst, men inget att äta som skandinav. Vi var inte tillräckligt länge i Spanien för att anpassa oss till spanska middagstider och Cádiz var väl också den minst turistiga orten vi besökte. Tänk Göteborg, typ, fast 35 grader varmt torrt och smutsigt. Till och med hängbro har man, men Älvsborgsbron ser ju ut som något hemmabyggt hobbyprojekt i jämförelse med bron ut till Cádiz.

Då fanns det ändå en hel del turister, för till skillnad mot Göteborg* så är Cádiz ett stopp för kryssningsfartyg och två bjässar låg i hamn när vi ankom, och tornade upp sig över staden.

Att gå tillbaka till hotellet efter middagen var enklare och bara ungefär 1 500 meter när man visste vart man skulle. Väl där gick det att fånga solnedgången rätt väl.

Dagen därpå blev det som vanligt jobb i form av bloggande och sedan behövde jag ta hyrbilen tillbaka till Malaga för hemresa, medan Lena drog för att mönstra på efter morgonens löppass på en mil i värmen längs Cádiz kaj- och strandstråk.

Men mer från Lenas fortsatta tjänstgöring ombord och till lands i Sierra Leone kan ni se på hennes på hennes Insta.

Alla faktafel i artikeln är mina egna, inte Lenas, och förenklingar eller tolkningar av vad jag plockat upp, rätt eller fel.

*Det finns helt enkelt ingen hamn där dagens enorma kryssningsfartyg kan lägga till i Göteborg. Älvsborgsbron hindrar dem från att nå in till staden och längre ut finns inga terminaler där de kan lägga till, plus att logistik saknas för att få in passagerare till staden dit man företrädelse vill ha gångavstånd från kryssningsfartygen. Ska alla sitta och skramla på spårvagn från Saltholmen, dit de får skeppas med båt över Älvsborgsfjorden från ankrat kryssningsfartyg ute på redden söder om Vinga? Ser inte heller någon möjlighet att anlägga en lämplig hamn utanför Älvsborgsbron så inte ens med dedikerad skytteltrafik med buss skulle det varit aktuellt. Så Göteborg går miste om den lukrativa kryssningsfartygstturismen med pengastinga boomers med sina exploderande plånböcker, trots att man har Nordens största hamn. Älvsborgsbron är helt enkelt inte byggd för dagens bjässar.