Gästartikel: Januarileveransen

4.2K

Nedanstående är en gästartikel av Lena Wilderäng adrenalena.se.

Det är dags för ytterligare rapport om hjälpleveranser till Ukraina. Under senaste halvåret har jag fortsatt att hjälpa landet, men har inte rapporterat lika mycket på grund av hög arbetsbelastning. Här är en sammanfattning.

I somras levererade jag en ambulans åt OperationAid och stannade sedan kvar vid Donbasfronten för att hjälpa att evakuera sårade. I november blev det ytterligare en leverans för dem, jag reste ihop med organisationens grundare Elly, och vi kunde utbyta väldigt mycket erfarenheter. På plats hade jag flera akademiska möten, delvis i samband med rapporten som kom ut, delvis i förberedande syfte för ett andra forskningsprojekt som är igång. Det är viktigt att dra lärdomar för Sveriges skull, samt dela forskningen med Ukraina. Vi uppmärksammade tusen dagar sedan ockupationskrigets start, se även debattartikel här – och jag blev intervjuad för UkrInform.

I slutet av december drog jag iväg för att kappsegla, men i bakgrunden koordinerade jag en leverans av ett fordon till Kupianskfronten.

En givare, som föredrar att förbli anonym, hade kontaktat mig och ville donera sin bil till Ukraina. Jag var försiktig i början, eftersom de flesta som vill ”donera en bil till Ukraina” visar sig egentligen vilja bli av med ett totalt vrak som varken går att köra eller sälja, och kostar skjortan att försöka fixa. Det är fortfarande många som tror de kan skicka skräp till Ukraina, sånt man inte själv kan använda. I själva verket är det otroligt viktigt att fordon och utrustning funkar, och inte går sönder i en skarp situation. Det kanske känns skönt att ”ha hjälpt” efter att ha dumpat skräp på Ukraina, men kommer det kännas lika skönt med människoliv på ditt samvete? Hellre inte skicka alls, än att skicka dåliga grejer. Skräp bör man återvinna. Mycket kan säljas i Sverige, så pengarna kan gå till en organisation som är verksam i UA. Deras inköp på plats i Ukraina är billigare, stärker lokala ekonomin, och minimerar miljöpåverkan. Mat och varma kläder mm behövs hos ukrainska flyktingar i Sverige – många bor kvar i flyktingboenden, får ytterst lite stöd, och tvingas till slavliknande jobbförhållanden.

Det här gången var donationen annorlunda. Bilen var i gott skick, en riktig arbetshäst. Den rullade bra, vissa småfel åtgärdades vid service, och sedan var den klar till att köra mot Ukraina! En sådan donation är guld värt. Ägaren ordnade dessutom det som behövdes servicemässigt, vilket gjorde processen ytterst smidig.

Två mycket rutinerade chaufförer körde ner den, och jag stannade i bakgrunden och stod för förberedelserna, koordinationen och annat bakom kulisserna. Chaufförerna bidrog även med massa kringkostnader vilket uppskattas enormt. Stort tack Tommy Källgren och Thomas Erdelyi, och stort tack till era närstående som släppte iväg er. Till själva bilsponsorn: tack för ditt stöd, för allt samarbete, och för din stora ödmjukhet. Din gåva är otroligt viktig. Det är sådana här bilar som kan göra skillnaden på fronten, speciellt nu när ryssen pushat på. Tack.

Under tiden har jag kört insamlingar på mitt PayPal-konto som vanligt. Vissa skickar ett bidrag varje månad, andra stödjer när de kan. Någon ger bort lotterivinsten – eller vinsten för konsultverksamheten för månaden. Andra valde att inte ge julklappar i år utan fördelade pengarna till flera olika organisationer. En person jobbade som tomte under julen och skickade överskottet. Det fylls på. Insamlingen går till att köpa bilar, serva dem när det finns behov, och även till själva transporten – färja, bränsle mm. Eventuell utrustning köps också in om det finns pengar kvar, eller så betalar jag det själv. Jag står själv för tåg och flyg tillbaka samt för boende. Jag gör även jobbet (både förberedelserna och själva resorna) helt ideellt, alltså gratis. Det är därför jag har flera andra jobb, för att kunna ta tjänstledigt en vecka och åka till Ukraina, annars skulle jag inte ha råd. Det förklarar också varför jag inte alltid hinner skriva och rapportera direkt.

Ibland blir jag kontaktad av folk som vill att jag föreläsa åt dem gratis, i Sverige. Jag har dock inte möjlighet att göra det, jag ger redan av min gratis tid till behövande i Ukraina och måste anpassa min verksamhet i Sverige så att allt jag gör är vinstbringande. Jag har ju också kostnader och räkningar att betala, som inte försvinner bara för att jag är borta.

Så mellan seglatserna (ett jobb), forskningen (ytterligare ett jobb), föreläsningarna (ett jobb) samt uppdraget som brandman (ett jobb där jag lyckligtvis kan styra över tiderna) och mycket annat, så har jag lyckats ordna ytterligare en bil. En vän hjälpte mig att hämta den och köra till mekaniker (som bjöd på service, stort tack!). Sedan har vi kört ner tillsammans och levererat den. Jag är precis tillbaka från råa kylan i Ukraina, men det känns varmt i hjärtat. Även den kommer göra stor nytta, mot Pokrovsk-hållet. Paketet med tourniquéerna som vi hade med oss går till stridssjukvårdare på Donbasfronten – läsare av ”Solroseffekten” känner igen mottagaren, han med den milda rösten.

Bilen hade tjänstgjort på Gotland, fanns sedan i privat ägo, och var trots sin ålder i bra skick. Det var en minivan med 9 sittplatser och generöst med bagageutrymme. Det möjliggör större persontransporter – med plats till utrustning. Vanligtvis vill man ha fyrhjulsdrivet, men denna kommer troligen endast rulla på någorlunda okej vägar. Bilen kommer målas om, men det är mycket bättre (och billigare) att göra det på plats i Ukraina – så att de styr över färgvalet (rätt nyans för förbandet/säsongen), samt över kvalitén så färgen inte lossnar ihop med lokala playdough-leran.

Detta blev första leveransen för 2025. Jag fortsätter göra de här leveranserna som privatperson – ibland samarbetar jag med olika organisationer men jag representerar ingen organisation. Nu kunde jag samarbeta med Power Up Ukraine. De brukar arbeta med större elverk som de i samråd med ukrainska myndigheter skickar till sjukhus och liknande. Just nu hade de möjlighet att skicka ut små elverk och utnyttjade sina kontakter med stora nätverk i Ukraina för att distribuera dem på ett bra sätt. Ett föredömligt exempel på samarbetsförmåga från deras sida. Jag tror stenhårt på att dela med sig med kompetens och resurser, så kan alla hjälpa Ukraina på ett bättre sätt.

Vi rullade in till Swedish Help Center i Lutsk sent på kvällen. Det är som ett litet Småland mitt ute i pittoreska skogarna i Volyn-regisonen, med små söta röda stugor i närheten av en sjö. En svensk blå buss står parkerad i närheten, en svensk ambulans håller på att lastas och i garaget står en stolt Scaniabrandbil – det finns en räddningstjänststyrka med volontärer här på plats. Här har Power Up Ukraine ett samarbete med Filippus, som kört ner hjälp till Ukraina sedan 1994 och har stenkoll på vad de gör (inklusive pappersarbete, också föredömligt) [Bloggens anmärkning: Filippus ska in på bloggens lista av organisationer att stödja men jag har inte haft tid]. Fokus nu är på flyktingar, barnhem, energiresiliens och mycket mer. Gården/sommarhemmet i Lutsk har funnits i Filippus regi sedan 2000-talet, och föreståndaren Serhii fortsätter förbättra på plats.

Tydligen hade de barnläger här just när vi var där, men vi hann inte hälsa på barnen, utan var tvungna att pusha vidare. Jag brukar lägga in rätt mycket tidsmarginal i planeringen ifall gränsöverfarten skulle ta extra tid, eller om något skulle ske på vägen. Numera tar det mig 45 till 90 minuter att korsa gränsen, jag har koll på papper, rutiner och var någonstans personalen är trevligast. Men nu har jag fått tips på en överfart i närheten av Lutsk, som påståddes vara bra och snabb, och jag chansade på att testa den.

Det borde jag inte ha gjort. Den polska personalen visade sig leverera sämre än någonsin. Long story short: nio timmars väntan ute i kylan framför pass/tull, trots att alla papper var i ordning. Bara för att polackerna bestämde sig för det. Ingen förklaring. Sedan fick vi åka.

Andra hjälporganisationer vittnar om samma sorts lotteri vid gränsöverfarter, där godtyckliga beslut verkar gälla. Personal kan antingen vara extremt otrevliga eller mycket hjälpsamma, gränsvakterna kan vinka bilen förbi utan en ansats till att göra något administrativt jobb – eller ta bilarna i förvar i flera dygn. En sak är dock samma överallt: all väntan sker utomhus utanför kuren, och pratluckan sitter ungefär i navelhöjd – så du tvingas antingen buga djupt eller knäfalla för att prata med tjänstepersonen. Men i övrigt spretar professionaliteten. Vissa tjänstepersoner kräver tex “böter” kontant, eller påstår att svenska tullens papper inte funkar – utan man måste vända sig till ”deras” betaltjänster. Under all kritik, med andra ord.

Jag kommer försöka sammanställa alla sådana upplevelser från andra hjälporganisationer och vidareföra dem till berörda myndigheter (de som är intresserade av att delta i processen får väl kontakta mig). Själv hade jag inte haft något emot att skicka de här tjänstepersonerna på en liten studieresa till fronten, så att de fattade läget. Och bara för att få det nämnt – på den ukrainska sidan klaras administrationen av på rekordtid, man följer en transparant digitaliserad process, och personalen är serviceinriktad.

Sista ukrainska gränsvakten som tog emot oss var en uniformsklädd man i sextioårsåldern. När han hörde mig prata ukrainska kommenterade han och sa att han älskade faktumet att jag ansträngde mig för att använda ukrainska språket. ”Love it! Love you!” ropade han efter bilen. En uppskattad gest, som värmde upp den under föregående timmarna helt stelfrusna människosynen.

Att träffa slutmottagarna av fordon och utrustning är alltid intensivt.

Vissa är tysta, är i sin egen värld, kvar vid fronten. Andra är pratsamma, vill gärna förklara hur de har det. De visar bilder, filmer. Någon CQB-sekvens, eller hur det ser ut efter drönarattack, eller hur de bor (med tanke på deras uppdrag är det ibland noll bekvämligheter). Många berättelser handlade om möten med civilbefolkningen (framför allt polisen) som gjort dem besvikna. Det är en hel del prat om korruption, som vanligt. De ger tips om att inte skicka pengar, utan fortsätta skicka fordon och utrustning. Sedan är det viktigt att de skrivs på rätt personer – inte ovanligt att högre befäl tar över det donerade fordonet själva, eller börjar samla in pengar hos fotfolket för att ”betala det”. Det behövs verkligen att man åker ut och pratar med folk, besöker dem, dokumenterar, samt är lyhörd för behoven och för varningstecknen. Det är extremt viktigt att hjälpen fortsätter komma in trots korruptionsproblem, men att den inte fastnar någonstans på vägen. Därför är det viktigt att prata om detta, och att hjälporganisationer jobbar med frågan istället för att blint förlita sig på att ”någon” i Ukraina tar emot och gör allt rätt. Och när det kommer till hjälp på högre nivå gäller samma, hälsar de – pengarna hamnar bara i ett stort svart hål. ”Skicka utrustning”, hälsar de.

Grabbarna vi möter klagar inte på sitt jobb, de verkar vara bra på det de gör. Möjligen har de frågor till ledningen. De berättar en del om fienden och deras taktik, varnar för att underskatta dem – de har sett många som vet hur de ska uppträda i strid. De nämner räddningssituationer, olika skador, allt möjligt – det finns mycket att lära sig för den intresserade. “Ibland sitter man där och hoppas på att bli träffad. I benet. Helst nedanför knät. Så man får vila lite. Bara jag kan få köra bil efter det, så är jag nöjd”. Den andre berättar hur han tog sig ut ur ett omringat område. Han påpekar att de är inte omtyckta eftersom “vi dyker upp från ingenstans, gör vår grej och försvinner ingen vet vart” – så ryssarna är mycket sugna på hämnd. Han gör det ganska klart för oss att han satsar på döden före att bli tillfångatagen, eftersom han vet att det skulle vara ett öde värre än att dö.

Min resekamrat reflekterar efteråt över hur svårt det är att ducka från krigets realitet när man träffar folk från ”nollan”. Jag håller med – det är lätt att få annan fokus medan de jobbar på dag in och dag ut, och är beroende av vår hjälp.

Utöver de intressanta möten som jag får till så hinner jag besöka Självständighetens Torg i Kyiv, där jag alltid blir nedstämd eftersom flaggsamlingen bara växer. Inte bara till antalet, utan även i höjd och i bredd. Det är små gångar emellan så att folk kan besöka och sörja sina nära och kära.

Den här gången är det en manifestation på torget. De som har förlorat sina närstående som fångar kräver att det satsas mer på att hitta dem och få dem tillbaka. Jag har skrivit om bekymret innan. Det är mycket förtvivlan som talas ut i mikrofonen över torget. Närstående berättar om omständigheterna där deras nära och kära blivit tillfångatagna, ofta med större skador.

Med dagens drönarkrigföring är det ofta svårt att evakuera sårade, så de faller i ryssarnas händer. Vad de får utstå där kan man läsa från dagböcker och vittnesmål, och det är fasansfulla berättelser. Jag går därifrån med tårar i ögonen.

Kyiv lever och mår väl, allt har öppet, det är fullsatt på restaurangerna. Min väninna från Charkiv berättar hur det är där – det är enorma kontraster. Ja, förutom ständiga glidbomber, så är mobiliseringen mer aggressiv. Ofta spärrar man av en hel gata, och griper samtliga män i rätt ålder som befinner sig där, sedan får de klara av att bevisa att de inte ska tjänstgöra, vilket blir svårare och svårare. Det finns en hel del kritik kring varför det inte sker på samma sätt i resten av landet. Jag får inga svar på det, och det är svårt att bilda sig en uppfattning från anekdotiska bevis. Men det är klart att kriget kräver sin personal, speciellt med ryska aldrig sinande köttvågor. Det är kärvt därute mot nollan, i januarinatten.

Den råa kylan gjorde att jag blev sjuk, så de senaste dagarna har jag haft hög feber och inte kunnat göra många knop. Tvingad till närvaro på obligatoriska moment har jag genomlidit det på ren vilja, men nu är jag äntligen hemma, är någorlunda återställd och har jour. Det finns mycket mer att skriva om, och det kommer kanske fler separata artiklar. Men här är den praktiska rapporten:

Elverken går till att säkerställa att man har kommunikation vid frontområden. PowerUp Ukraine får full rapport kring vilka parter (och personer) som får dessa, samt videorapporter. Bloggen är inte någon självklar plats för videorapporter, dessutom vill jag inte röja varken miljöer eller personer, enligt önskemål från dem.

Stort tack till Power Up Ukraine och Sweden Help Center. Ni gör ett fantastiskt jobb!

Stort tack till Olle Nyman för dina bidrag samt för hjälp med att göra iordning bilen och leverera den till Ukraina. Tack till hans närstående för att han kunde åka.

Bilen köptes in tack vare er, kära läsare, och jag vill tacka er väldigt mycket. Några som ska tackas speciellt är:

Fredrik Mansfeld, Berth med familjen, Anna+Alf+Karin, Patrik, Ann, MP Mark, och alla andra som har hjälpt stort som smått. Stort tack från hela Ukraina!

För att försöka få er att förstå hur mycket det uppskattas så ska jag berätta om ett kort litet möte längs med vägen. Vi stannade till på en ukrainsk bensinmack för det vanliga – tanka, gå på toa och köpa lite kaffe. Kvinnan i kassan frågade om jag hade deras bonuskort, och om jag inte ville skaffa det. Jag svarade att jag skippar pga bor utomlands. Hon gick ut till kaffeautomaten för att hjälpa mig, och frågade varifrån jag var, och vad vi gjorde här. Jag förklarade att jag var volontär och vi fraktade en bil som kommer tjänstgöra på Pokrovsk-hållet, samt elverk och tourniquéer till behövande. Hon tittade på mig och blev blank i ögonen. Sedan slog hon bara armarna runt mig och kramade mig länge, utan att säga något.

Jag är ganska van vid yttringar av tacksamhet från ukrainare men just där fick jag mobilisera all min viljestyrka för att inte rasa ihop och börja gråta. Det här med att hjälpa Ukraina borde vara självklart, för alla. Tack alla som fortsätter med det.