Dags för lite fredagsmys. Det band (eller snarare singer-songwriter) jag med 37 år följt seriöst längst i mitt liv, Matt Johnsons The The, är tillbaka med ett studioalbum efter 24 års uppehåll för främst filmmusik. Ensoulment är The Thes starkaste skiva sedan Dusk och både förnyar med en mognare och mindre arg Johnson, samtidigt som så mycket känns igen att man inte kan undgå att le. VARNING! Inbäddade Youtubefilmer i artikeln, som undvikes om du inte vill hamna hos Google.
Mitt följande av The The började sommaren 1987 på mitt första riktiga sommarjobb mellan ettan och tvåan i gymnasiet, då SVT sände videoversionen av The Thes platta Infected som ska varit världens första skiva som fick en hel videofilm. Jag såg den på teven i min nyss bortgångne farfars lägenhet som jag bodde i medan jag var hantlangare på byggen inne på det som då hette Volvo Flygmotor. Rensade spik från rivna betongformar, städade byggarbetsplatser, bar brädor och sånt.
Jag fastnade direkt.
Sedan kom uppföljaren Mind Bomb 1989 och det är fortfarande den platta jag anser är bäst i världen, med sina suggestiva långcollage och tema om religion vs spiritualitet, sex och död. Uppföljaren Dusk nådde inte lika högt, vilket också är en omöjlig uppgift och sedan hamnade Johnson i en mörk period med Hanky Panky som man helst glömmer bort och outgivna album som Gun Sluts. Naked Self år 2000 blev en höjning, men sedan blev det tyst.
Vet att han där någonstans hade en svensk fru och visade sig bo i Göteborg pga hur mycket bättre det är att uppfostra barn i Sverige än i hans östra London.
Jag upptäckte det dock först efteråt i en artikel i GP och då var han redan i New York som jag minns det. Tyckte att några engelsmän i dyra sportbilar som brukade ta “a nice curry” på Maharani på Första Lång efter millenieskiftet påminde mig om någon. Och det visade sig mycket riktigt vara brittiska rockstjärneexpats inklusive Johnson. Så jag har iaf suttit på samma lunchhak några gånger.
Sedan blev det filmmusik för Johnson, men 2021 släpptes livealbumet The Comback Special med nytolkningar av gamla verk och en ny musikerensemble. Som sedan gick in i studion visade det sig. Skivan släpptes i somras och The The var rent av i Stockholm, men det missade jag helt, uppslukad av jobb.
The The är väl ett av mina väldigt udda favoritband/singer-songwriter och Infected har inte åldrats helt väl, överproducerad på 80-talsvis och med låtar som tonar ut som gjordes på 80-talet för man inte kommer på hur man ska avsluta. Men redan då ansågs Johnson både vara en suverän tidsandeskildrare (av England iaf) och även profetisk. Sweet Bird of Truth förebådade liksom Armageddon Days are here (again) på uppföljaren både Gulfkriget och sedan kriget mot terrorismen och är lika aktuella idag som 1987 och 1989, om möjligt mer än så.
Även om jag gissar att de flesta aldrig hört talas om Johnson så var han inte helt okänd i sina dar. Han sjöng duett med Neneh Cherry på Slow Train to Dawn på Infected och med Sinead O’Connor på Kingdom of Rain på Mind Bomb.
Men Johnson har alltid varit svår och brutal i sina texter. The Violence of Truth på Mind Bomb innehåller exempelvis N-ordet och skulle kanske inte flugit så väl idag.
Nya Ensoulment innehåller i mitt tycke en fortfarande samhällskritisk Johnson, men lite mognare, vuxnare och mindre arg, fast fortfarande förbannad. Och han tecknar vår samtid återigen.
“The machines are here to correct our faults
Assist our living – think our thoughts
No more hiding in the privacy of our minds
Now, even dreams are monitored – and monetised
But will conforming to this new reality
Descend us into insanity?”
– The The, “I Hope You Remember (The Things I Can’t Forget)”
Första singeln och inledande Cognitive Dissent finns förstås som en typisk The The-video.
Och texten, tja:
“Nothing to hide, nothing to fear
No one to censor, no one to smear
The revolution’s been authorised
The future privatised
The consensus created
Reality curated“
– The The, “Cognitive Dissent”
Andra spåret på plattan får mig direkt att tänka på Heartland, en av de låtar från Infected som stått sig bäst, trots dess överproduktion. Liveversionen från The Comeback Tour (Spotify) följer bättre det sound som The The började konvergera mot på Mind Bomb, och är i mitt tycke bättre.
I alla fall är andra spåret Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake kanske bästa spåret på skivan, och tydligen var The The också nöjda och gjorde en singel och video. Notera att videosoundet verkar vara från den faktiska videoinspelningen och inte är exakt samma track som på skivan där refrängen har en kvinnlig kör bakom Johnsons basröst. Eller så inbillar jag mig och det motsägs av frånvaron av mikrofoner på videon.
“The sun hangs low, thе church bells toll
The clouds unfold with burning gold
When truth brеaks through these city walls
Perfidious Albion must fall“
– The The, “Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake”
Jag kommer på mig själv att gå och smånynna detta. Det var länge sedan.
Sedan följer samtidsskildringen Zen & the Art of Dating och förstås Johnsons favoritämne efter England, religion vs spiritualitet och död, dvs sex:
“Swipe to the left – swipe to the right
She needs somebody tonight”
– The The, “Zen & the Art of Dating”
Efter fjärde låten Kissing the Ring of POTUS lugnar Johnson ner sig lite, likt han gjorde efter de tre första spåren på Mind Bomb och skivan glider nästan över i easy listening i stil med Jack Johnson (Sleep Through the Static), men med Johnsons unika basröst och … kanske inte så easy listening texter.
Särskilt Rising Above the Need och den vackra Where Do We Go When We Die? går åt det hållet, men som nu ha lyssnat på The The i 37 år så känner man ändå igen sig. Where Do We Go är kanske The Thes vackraste låt efter Love is Stronger Than Death och Lonely Planet på Dusk.
Det jag saknar är de långa suggestivt repetetiva jammen från Mind Bomb på inledande Good Morning Beautiful (Goodbye World) och förstås den sexdrypande och härligt långa Gravitate to Me (en av världens bästa låtar). Men när Ensoulment istället för som Mind Bombs Beyond Love (världens bästa sexlåt, här i en förlängd liveversion även om det tyvärr inte är den legendariska svettiga Albert Hallspelningen som tagits bort från Youtube) avslutar med A Rainy Day in May hör jag lite av det suggestiva, men tyvärr kapas låten redan på fyra minuter. Det kunde dubblats.
Ensoulment är en stark och välkommen återkomst. Jag har ännu inte bestämt mig om den är bättre än Dusk, men jag lutar åt det. Kanske för att jag är lite äldre. Men jag kommer alltid gå tillbaka till Mind Bomb och Dusk. Johnny Marr på gitarr är och förblir alltid Johnny Marr. Infected håller inte lika bra längre. En remix av den till ett renare och vuxnare sound kanske?
Sedan kan man diskutera referenserna till William Blake. Greedy and unpleasant land är uppenbart, men tolkningen av Albion är förstås öppen. William Blake använde Albion som omskrivning för mänskligheten, men perfidious Albion är en rak referens till ett uttryck för brittisk utrikespolitik. Kanske avser Johnson både och?
Med det önskar jag trevligt fredagsmys.
41 kommentarer
Aldrig hört The The men är alltid beredd att ta till mig okänd musik. Ger det ett försök. God helg!
This is the day från Soulmining har en speciell plats för mig.
Det är en låt som alltid tar en tillbaks till ungdomens tidiga 80 tal.
Många trevliga minnen ihop med den låten.
Att den har ett typiskt 80-tals sound gör ju inte saken bättre.
Vill ni bekanta er med en annan artist, som gick bort alldeles för tidigt, vill jag rekommendera Marc Bolan.
Cosmic Dancer och Ballrooms of Mars är som gjorda för att försvinna bort i musiken.
Anders Ryden
Kul med Marc Bolan, han och Suzi Quatro var stora favoriter i tidig ungdom. Har i ärlighetens namn inte lyssnat så mycket på senare år. Men det ska ändras på ikväll tillsammans med min särbo o lite rött.
Efter ni har lyssnat på mina två förslag på låtar av Marc Bolan tror jag att kvällen för er två blir lyckad.
Kör försiktigt!
Var Suzi naken under sin läder dräkt?
Electric Warrior 1971, The Slider 1972 och Tanx 1973 är femstjärniga album med T. Rex.
Jag försöker att alltid blicka framåt och lyssnar mest på ny musik men hela den där eran tidigt 70-tal är jag extremt svag för.
Jag är född 1967.
This is the day med The the har, som sagt var, en speciell plats i ens liv likt Joan Jet and the Blackhearts cover I love rock n’ roll.
Men flera av Marc Bolans låtar är musik som, på något sätt, går djupare än så.
Även Led Zeppelin ingår där.
Ja du, Led Zeppelins album I-IV 1969-1971 skojar man inte bort.
The Golden Age of Rock´n´Roll som Mott The Hoople konstaterade -74.
Född 64 och började med drogrock tidigt, Led Zeppelin, Uriah Heep, Deep Purple för att sen gå över till Sweet och hamnade slutligen hos Black Sabbath. Progressiv rock typ Katatonia, Soen och Evergrey gäller idag.
Tycker personligen att Disinfected Version av This is the day är bättre och i linje med det utvecklade senare soundet, men jag har inte nostalgiskt förhållande till originalet https://open.spotify.com/track/72ZAkjRycngWYv9FOBSZEU?si=PAb5ZuKKSXupqov90UfkUA&context=spotify%3Aalbum%3A5OCyAuTGiuGmrxL58zWpfa
Dusk snurrade ganska många varv på cd-spelaren under 90-talet. Sedan hamnade dom i glömska men i höstas dök dom upp på radarn igen. Skönt och eget sound!
Kul med ny skiva med The The!
Jag lyssnade en hel del på albumet “Dusk” på 90-talet.
Jag lyssnade här på “Some Days I Drink My Coffee by the Grave of William Blake” och det låter mycket snyggt, så tack för tipset! 🙂
Jävligt nice med band som man haft ett nästan livslångt förhållande med och som fortfarande släpper nytt ibland och dessutom håller en hög lägstanivå även på äldre dar. Killing Joke är nog de som toppar medaljplatsen för mig när det kommer till detta.
Älskade Killing Joke. Men även Lloyd Cole, New Order, Cure, Sisters of Mercy, Hunters & Collectors. De håller än.
Ganska fantastiskt att Cure lyckades göra comeback med ett album som faktiskt är riktigt bra.
Robert Smith är cool och håller precis som jag på världens bästa lag QPR vilket ger extra pluspoäng.
Han borde fixa håret dock😉
Skulle han klippa håret skulle en del av varumärket raseras, så nej.
The Cure är det enda bandet från den eran som lyckats behålla och finna nya lyssnare. Allt tack vare att musiken är tidlös och fortfarande håller även för de yngre generationerna.
Skön musik! Nya för mig! God fortsättning allihopa!
På tal om mindre band från den tiden, så var jag såld på Hole.
https://en.wikipedia.org/wiki/Hole_(band)
Precis investerat i en skivspelare som kopplas direkt in i Beoliten. Tog ner 4 backar skivor från vinden. Och vad fanns där om inte 2 The The plattor. Nu blir det överblivet glögg och nostalgi.
The The har legat lite under raden för mitt musiköra men när jag stötte på Cognitive Dissident från senaste ”plattan” blev jag intresserade.. lite Dead Can Dance .. då jag är gitarr frwak och har lagt upp över 400 ackordbidrag på Ultimate Guitar så kommer inom kort en liten ackordinstruktion till just Cognitive Dissident för er som är sugna på att lira med… 😀https://youtu.be/Gmwkzk2bPms?si=dNSlWWqGGcO2zdJi
Opium från Anastasis skojar man inte med.
Snyggt jobbat!
Att förlora sina far och morföräldrar kan även det vara en “mindbomb”.
Där ska man som ung plötsligt, själv platsa och kanske försöka att försvara lite av allt det kloka och det visa, som tomrummet doftar, ekot av livserfarenheten och den trygghet som givits av sin föregångares röst, blandat med sina egna ungdomliga hormoner.
Desto mer tiden går tvingas man tyvärr allt oftare att tänka, på de som var här före och vid vår sida.
Förlorade t.ex. en under helgerna en god vän jag hört rösten på genom hela livet, en trygg och klok röst.
Hemskickad TRE gånger från den koloniala sjukstugans akut utan hjälp, resultatet döden!!
En siffra är det kvar, då i den missvisande administrativ statistik, som kostade resurserna som saknades för att få behålla livet.
Men pratar vi hjälper det inte, skriker vi hjälper det inte, det blir inte ens en krusning på den nu så viktiga ytan!
Detta trots att vi ogärna gör något större väsen av oss vanligen.
Mänskliga världen och demokratin är tydligen till viss del och på vissa platser mer än andra, alltmer satta ur spel.
Men vem vet?
Danskarna har nyligen tagit bort de tre kronorna, men det Danska vapnet bärs fortfarande av vildmän! (Lappland)😉
Ty, när vi hållit upp det Danska vapnet så länge, så kanske de av ren uppskattning kommer oss till undsättning med BB, ambulanser och fungerande vård, kanske i någon sorts u-lands mission?
Eller ska vi tvingas hålla upp de båda ytterligare tid, även nu när kronorna ramlat av?
Kungen av Danmarks, lappländska Ambulanser, BB´n och vårdinrättningar!
Meningen klingar vackert
Jävligt kul att bloggar’n är The The fan.🙂
Jag såg samma videoversion av The Thes Infected som LW 1987. Jag bara häpnade. Jag hade aldrig sett eller hört något liknande. Jag kom ihåg att i videon till titellåten åkte Matt Johnson på en båt i Amazonas (?) fastbunden i en stol i fören.
Sedan dess har jag varit en trogen The The fan.
Missade tyvärr Matt när han spelade i Stockholm i höstas. Jag kan varmt rekommendera den dokumentär SVT sände om Matt Johnson, The Inertia variations, för några år sedan. På den tiden fick han sin inkomst som hyresvärd för en liten fastighet i London. Samtidigt drev han sin egen radiostation.
Favoritalbum? Infected med även Soul mining är jävligt bra.
värden
Vilka “American Psycho”-vibbar det här inlägget gav… 😄
De som läst boken vet vad jag menar.
Herregud,
glada nyheter.
Fint!
Jag mins ”The The” mest från albumet Dusk som en skepskamrat på HMS Mjölner lånade mig när jag tjänstgjorde 1993. “Dogs of lust”, “True happiness” och “Love is stronger…” etc.
De (Matt Johnsson) var lätt religiösa och då lyssnade jag.
Idag: fin musik och poesi.
Lovar bloggarjäveln att lyssna på nya albumet imorgon.
Alltid trevligt med nytt från The The, även om det varit “varannan vatten” på senare år… Liksom hos tidiga Genesis (Gabriel), Marillion/Fish, Beautiful South m fl är det ofta mer eller mindre subtila parafraser på uttryck och begrepp från brittisk kultur inströsslat i texterna. Obskyrt för oss i Sverige, men mer uppenbart för den som har vuxit upp där.
Johnny Marrs makalösa munspel behöver ett extra omnämnande, kan jag tycka. Det är svårt att tänka sig The The utan det. Att produktionen är i överkant kan jag lätt förlåta, med tanke på alla andra kvaliteter.
Under tidigt 2000-tal pluggade jag musikvetenskap på GU och skrev ett par uppsatser om The The. Dels en kvalitativ studie av låttexterna från London-åren (Soul Mining t o m Dusk), dels en dekonstruktion av Out of the Blue från Infected. Det finns fortfarande väldigt mycket mer att gräva och nysta i där, t ex hur det sällan är något av melodin som upprepas, utan varje vers har sin unika form.
Kan också tipsa om Long Shadows and High Hopes, en biografi över MJ. Den har legat oläst pinsamt länge nu, ända sen MJ fyllde 60… Skämskudde på det.
Mäh, skulle ju vara en egen kommentar och inte ett svar… nåväl.
Ahhh, minnen… Såg den Infected-videon på TV, kom inte ihåg att det var hela albumet, men köpte albumet direkt efter skolan dagen efter och har aldrig ångrat det. Infected är enligt mig hans absoluta mästerverk, inget annat han gjort har fastnat på samma sätt.
En riktigt tidig låt från honom släpptes på samlingen “some bizarre album” där andra inte helt okända band medverkar såsom Depeche Mode, Soft Cell och Blancmange (ok, det sista kanske okänt numera).
https://www.youtube.com/watch?v=caqfG__WIUA
Johnson var med i Hemma hos Strage för någon månad sedan. Det är en trevlig och intressant intervju!
Coolt med en artikel om “The The”!
För mig är “The The” främst en låt som jag irriterande nog inte kan namnet på och som jag inte hittar vid en halvambitiös sökning på Spotify och Google (men jag har hittat den en gång häromåret!)
(…och redan där blev nog den den här kommentaren en av de meningslösaste på Cornucopia….)
Ni vet, en låt man hör en del i tonåren, som sitter stenhårt i hörselminnet genom decennier utan att man får höra den i verkligheten någon gång under tiden. Ett sorts personligt “one hit wonder” från tonåren som inte lämnar en, som man inte riktigt kan skaka av sig och som man frustrerat försöker identifera och hitta i detta moderna digitala tidevarv.
I mitt fall ingår den i all den musik som min salig två år äldre helsyster fick tag på och lyssnade på och den låten var en av många jag allra först hörde genom dörren till hennes rum, i likhet med Cortex m.m innan man knackade på och frågade försynt om man kunde få låna bandet (eller “lånade” snabbt för att lyssna när hon inte var hemma!)
(Lyckas jag hitta namnet på låten återkommer jag med det!)
Beskriv låten.
Oj!
Att i text beskriva en melodi utan att det blir utomordentligt fånigt är väldigt svårt.
Däremot kanske de här inledande orden i refrängen räcker: “The cranes are moving in the skyline…”
(Får ju passa på och ta chansen till assistans via ett halmstrå nu när jag får hjälp av die-hard fans till “The the” 😃)
Jag googlade på de orden och då dök namnet på låten upp!
“Flesh and Bones”
Snacka om blast from the past att lyssna på den igen!
Heartland är “the cranes are moving on the skyline, trying to knock down this town, but the stains on the heartland can never be removed, from this country that’s sick sad and confused”
https://open.spotify.com/track/41dW7vuJ4TIo0QtFyJPMnL
Från skivan Infected https://open.spotify.com/album/1o0Vmf8tyQEuHW9YU1DCgt?si=ZIIziT1GRCaDqCxRZa7Idg
Tack för låttipset med “Heartland” (min fru föredrog den före “Flesh and Bones” när jag spelade upp låtarna precis)
Intressant f.ö att The The har två låtar (minst) där kranar i skyn nämns.
Hittade “Flesh and Bones” i rätt version som jag minns den på youtube: https://youtu.be/6Tm9QeghSro?si=Tygt2rdCTo2AcrPl
Finns inte på Spotify men den tjänsten har lite, skall vi säga, luckor. Ok, det finns en live-version av låten (men det är ju inte den versionen min inre tonåring vill höra): https://open.spotify.com/track/1iJ0LsQQzhVjVpOrYVyOtI?si=9ITDTt_aTBy-ZsexNoFKRA
Texten finns här: https://genius.com/The-the-flesh-and-bones-lyrics
“I jumped out of bed, had my first cigarette
It made my body feel sick but helped my mind relax
The cranes are moving on the skyline
And the water is dripping from the kitchen tap
These times they are a changing but i’m being left behind
Everybody’s running, trying to catch up their lives”
(…och det här andra gången idag som jag missar att svara på ett inlägg utan startar ny tråd >_<)
Gräver man lite, så finns det ganska gott om callbacks till tidigare låtar. T ex: “these hands that wrote ‘the agony has just begun’/will be the hands that pull the trigger of this gun” (Twilight of a Champion, tror jag, som refererar till en låt på plattan som kom före Soul Mining!)