Nedanstående är en gästartikel skriven av bloggarens fru äventyraren och brandmannen Lena Wilderäng adrenalena.se.
Ett av fordonen vi transporterade ner i början av den resan var en släckbil. Den har köpts in som ett samarbete mellan Blågula Bilen och Swedish Rescuers. Placeringen av bilen skedde med hjälp av koordinerande part på Räddningstjänsten i Charkiv oblast. Det var inte någon vanlig brandstation som fick den.

Den lilla orten Stary Merchik ligger sydväst från Charkiv. Här bor det ungefär lika många invånare som i min lilla hemort i västra Sverige. Historiskt sett har Ukraina utvunnit olja och gas i det här området, men nu har källorna mestadels sinat. Kvar finns lite industri, dock rätt begränsat.
På vissa håll i Ukraina, nära fronten, har befolkningen decimerats på grund av att folk flyr kriget. Här har den nästan fördubblats, på grund av samma anledning. Det är tillräckligt långt bort från områden som fick ta emot mest artillerield, och på lagom avstånd från Charkiv som är ett mer prioriterat (folktätare) mål för ryssen än den glesare befolkade förorten, men samtidigt erbjuder storstadscivilisation och inte minst jobb.
Det är här i Stary Merchik jag har besökt (och övernattat på) ett flyktingboende, och delat ut mat och värmeplagg inför vintern.

Orten har länge haft ett stort bekymmer. Det är nämligen så att det inte finns någon räddningstjänstförmåga här. Förr i tiden fanns det en brandstation med två släckbilar, som utgick härifrån och servade ett ganska stort område. Men runt 1998, några år efter Sovjetunionens kollaps, tog någon ett beslut om att pengarna behövdes någon annanstans. Sedan dess har brandstationen stått och förfallit. Nu, nästan 25 år senare, finns det varken fönsterrutor eller golv kvar, och naturen har börjat ta över ordentligt. När det väl börjat så går det fort.
Avsaknaden av räddningstjänst märks av, nu som aldrig förr. Det är väldigt svårt att få loss förmåga när det är larm i det här området. Stationerna i storstan är långt borta och är allt som oftast överbelastade, speciellt med tanke på att Charkiv har varit under ständig beskjutning i ett halvår. Och räddningstjänsten i närliggande områden är inte dimensionerad för att ta hand om den här orten plus ett hundratal småbyar runtom. Industrin har egen räddningstjänst som är privatägd, och täcker alltså inte kommunens behov.
På senaste tiden har invånarna bittert fått erfara bristen på räddningstjänst. Vissa bränder har fått härja okontrollerat i flera timmar, innan någon enhet kunde skickas hit och hinna komma fram. Det säger sig självt att det inte finns så mycket att rädda efter några timmar, varken liv eller egendom. Samma gäller andra räddningstjänstinsatser, inte bara bränder.
Ni har det alltså beslutats att släckbilen som anlände i oktober skulle gå till det här området. Det var en dröm som besannades för invånarna och den kommunala ledningen. Inte bara det att de äntligen får egen räddningstjänst, utan att bilen även skapar minst sju anställningar, vilket är stort i krigstid då många saknar jobb. Eftersom de redan hade en brandstation så är det bara en fråga om att rusta upp den, och de har lyckats få loss en viss budget för det. En släckbil däremot är alldeles för kostsam för att köpa in, dessutom skulle det vara svårt byråkratiskt sett. Men nu fanns det äntligen en bil, och det löste allt.
Bilen togs emot sent på kvällen, då resan mot Charkiv Oblast tog större delen av dagen. Både borgmästaren och kommunalrådet var på plats och överlämnade ett tackbrev, samt några gåvor som barnen på lokala förskolan hade snickrat ihop som tack.

Efter att bilen var överlämnad drog jag och Tommy vidare för att volontärsarbeta med räddningstjänsten i Charkiv Oblast. Medans vi gjorde det så har jag verkligen försökt få ut det mesta av tiden. När jag hörde att vi skulle vara lediga en lördag så hade jag lite svårt att köpa konceptet. Vila kan jag göra när jag kommer hem – så jag letade efter något givande att göra. Klippan Tommy hakade självklart på. Det fanns några möjligheter i Charkiv, t ex att hjälpa till att reparera söndersprängda fönster (spänna fast byggplast, eller slå för med trä), eller tillverka maskeringsnät hela dagen, eller göra något uppdrag för OperationAid. Men först kollade jag om vi kunde komma bort till Stary Merchik och hjälpa till att rusta upp stationen. Det skulle kännas skönt, efter att ha kört dit bilen. Och det är klart att brandmän vill jobba på en brandstation!
Vår kontakt sa att det säkert lät sig göras, och skulle återkomma. Nu har jag redan skrivit om vår tjänstgöring i Izium och Kupiansk. Sedan var vi på olika brandstationer i Charkiv – både i form av studiebesök, där vi kikat på fordon som körts ner under året, och för volontärsarbete, där vi haft jour på plats. Att bo, äta och hänga med lokala räddningstjänsten gav väldigt mycket insikter och förståelse för hur de har jobbat under kriget, vad som har funkat och vad som har varit en utmaning. Vi diskuterade skillnaderna mellan ukrainsk och svensk räddningstjänst, och bägge sidor lärde sig mycket. Åter igen så var ett sånt samarbete endast möjligt genom att vi knöt tajt kontakt redan i våras, och har hörts och setts kontinuerligt, samt haft dialog med ledningen.
När lördagen äntligen kom så fick vi grönt ljus för att åka till gamla brandstationen och “röja lite”. Resan kännetecknades med att vår kontakt pekade ut sönderbombade byggnader åt olika håll, och berättade vad det var. Här var en skola. Här var en stormarknad. Här var ett värmeverk. Här var ett fängelse. Det var bara sönderbrända ruiner kvar. Nu kändes det att det skulle vara höjden av morbiditet att fråga exakt hur det gick i varje fall – jag undviker vanligtvis att fråga eftersom det handlar om många förlorade människoliv i bombningarna, och Charkivborna har inte alltid samma professionella perspektiv till detta, till skillnad från oss som kommer från ett annat land som inte har varit under konstanta dödsbombningar. Varje ukrainare har förlorat någon, antingen någon som slagits vid fronten – eller när Ryssland har bombat och beskjutit civila. Det gäller att sköta dialogen med respekt, och förstå det osagda.
En ganska lång resa kom till sitt avslut när vi svängde in från motorvägen, vägarna gick från tokbra till halvdåliga, och vi anlände till Stary Merchik. Vi skulle strax svänga in till brandstationen, och jag såg byggnaden från vägen. Men nu blev jag förvånad – det stod folk därframme. Ganska mycket folk till och med. Män, kvinnor och barn, med spadar, skyfflar, sågar och annat. En blågul traktor stod och frustade.

Byns invånare har alltså bestämt sig för att joina oss den här lördagsförmiddagen, för att påbörja arbetet med att reparera brandstationen. Ett par dussin trotsade kylan och var på plats. Folk gav av sin tid helt gratis – precis som vi – för att ortens räddningstjänst skulle bli en verklighet. Hela familjer var där. Kommunalrådet också. Alla jobbade för ett gemensamt mål. Det kändes i hjärtat.

Efter några välkomnande handskakningar fick vi en varsin spade och satte igång med jobbet. Snart var det inte kallt längre. Det fanns inte heller brist på arbetsuppgifter. Många hjälptes åt med att gräva loss grässvål som täckte hela infarten, för att frigöra asfalten. Vissa sågade ner träd, sly och buskar, andra bar bort grenar och ris och dumpade i en jättehög som sedan lastades upp och kördes därifrån. Det fanns även en del skräp som kunde forslas bort. Medan vi grävde så upptäcktes artefakter från förr – tex mossig slang, delar av personlig skyddsutrustning och så vidare. Slangen tog vi vara på – kanske kommer den att hängas upp som ett minne inne på stationen?

Vi jobbade på i flera timmar. Ofta ville lokalinvånarna prata med mig och Tommy, lära känna svenskarna som har rest hit för att hjälpa till, och även berätta om sina egna liv.

En ung kille var engagerad i frivilligverksamheten lokalt, bland annat med att arrangera olika kurser och idrottsgrenar. Ett projekt han drev var att bygga ett lokalt gym. Eftersom han var arton fyllda frågade jag honom om han inte riskerar hamna vid fronten. Men nej, hela processen med militärtjänstgöring har pausats – ukrainska försvaret vill inte skicka några nybörjare till fronten, utan satsar på utbildning av erfarna. Så han får engagera sig civilt istället. Jag lovade att komma och köra några kurser i första hjälpen för dem. Vi skulle även ordna så att minröjargänget kom dit och körde en informationsföreläsning.
Vid sidan om stationen stod en liten förrådsbyggnad. Där brukade man lagra brandfarliga vätskor, så ser det ut på de flesta stationer i Ukraina. Invånarna berättade hur byggnaden användes i början av kriget. Där satt folk dagarna i ända och gjorde molotovcoctails. De unga berättar om det med engagemang. Någon vuxen berättar hur de på annan plats agerade observationspost och sambandscentral. Under några kritiska dagar i Ukraina har det civila agerandet ibland varit avgörande, och gjorde skillnaden mellan att förbli fria – eller bli ockuperade, och därmed utsatta för omänskliga krigsbrott.

Efter att vi var klara med upprustningsinsatsen var alla nöjda, slitna och hungriga. Då blev det dags för en gemensam måltid. Det har kokats mat till samtliga som ställde upp och arbetade, och vi satt tillsammans, vilade och åt. Nästa steg för arbetet var att reparera taket, sätta dit nya fönster och dörrar, och asfaltera om infarten. Det har redan tagits fram medel för det, och senaste gången vi hördes av så var arbetet igång. Det är fantastiskt att se viljan att bygga, skapa, utvecklas. Det avstannar inte iom kriget – utan blir om möjligt starkare.

När vi satt och åt vid den vackra sjön så kom det en bil. Där var det några militärer som tog emot humanitär hjälp. Det handlade om värmeplagg, filtar och mat, samt lite friluftsutrustning som kan göra deras liv enklare. Det är dessa här grabbar som såg till att vi kunde arbeta i lugn och ro, utan att bry oss om ständiga artilleribeskjutningar. De hade det rätt kärvt i sina värn nu när det var kallt och blött, men var vid gott humör och hade hög stridsmoral. Dessa fantastiska människor skyddar inte bara sitt land, utan hela Europa. Det går att stödja Ukrainas militärer direkt här.

När tiden i Charkiv ledde till sitt slut så var både huvudet och hjärtat fulla av intryck. Något som garanterat tar hela livet att processa, men det är okej. Jag ser också att det är endast första gången då jag är där och hjälper räddningstjänsten. Nästa gång kanske det blir annorlunda uppdrag. Och efter segern så kommer det garanterat finnas utrymme för att alla som vill ska komma dit och hjälpa till med att bygga upp landet. Än så länge får de allra flesta stödja genom gåvor. Det är trots allt tack vare gåvorna som räddningstjänsten i Ukraina kunde få flera bilar och en massa viktig utrustning. Tack!
Slutligen vill jag åter igen nämna att i mitt arbete med ukrainska räddningstjänsten så representerade jag inte någon organisation, endast mig själv. Samma gäller mina kollegor.
Den här gången är det Blågula Bilen och Swedish Rescuers som har sett till att köpa in och till en viss del utrusta släckbilen – jag var endast med och levererade den till Ukraina, som så många chaufförer har gjort. Creds till dem! Att det gett ringar på vattnet och skapat ny rtj-förmåga, och att jag kunde vara på plats och hjälpa till att göra iordning brandstationen är underbart.
Jag har i övrigt arbetat tätt ihop med ideella organisationer, stödjat olika projekt och insamlingar, och gästbloggat om det. Det har gett stor effekt, och jag är glad över att verksamheten har fått skjuts. Dock kan det ha gjort att jag associeras med specifika hjälporganisationer, och jag vill ändra på det. Jag “är” inte någon organisation, de har funnits före mig. Och det går inte heller att fronta en organisation utan att vara insatt i deras övriga projekt eller i verksamheten i stort. Jag som person representerar alltså inte någon organisation, och är inte med i någon ledningsgrupp eller styrgrupp.
Det är därför viktigt att ni kontaktar respektive organisationer direkt angående donationer och stöd. Jag själv har inte någon möjlighet att besvara alla mail i tid, och sedan koordinera, transportera, sortera osv. Jag är en blott en människa, med 24 timmar per dygn – 25 om man skippar lunch (TM) – vilket betyder att jag själv riskerar bli en flaskhals. Så kontakta hjälporganisationerna direkt för bäst effekt. Är det något projekt som jag vill uppmärksamma lite extra så kommer jag skriva om det här.
Mitt engagemang i Ukraina kommer inte att sina, och jag planerar redan nästa resa. Det finns för närvarande behov som ingen hjälporganisation kan täcka för tillfället, och jag hoppas kunna göra en insats där det efterfrågas. Sida vid sida jobbar vi ihop, organisationer såväl som individer, ukrainare som svenskar, givare som mottagare, för en gemensam seger. Razom, do peremohi!

22 kommentarer
Stort Tack Lena før ditt otroliga engagemang och før att du inspirerar så mycket!
Och tack før alla dina otroligt bra, belysande och kænslovæckande blogginlægg. Personligen ær det vældigt hoppingivande med inlægg som detta, mitt i allt fløde som ibland ær så fruktansvært att man hamnar i deppigt och hoppløst mindset.
Sjælv bidrar jag bara med pengar, det ær det enda jag i nulæget har møjlighet till.
Btw, love 25 timmar per dygn om man skippar lunch (TM)
Ännu en fantastisk artikel – tack Lena! 🙂
Du har verkligen utvecklats som skribent. Både känslor och praktiska detaljer i en bra mix som driver berättandet framåt. Lars får nog akta sig om du börjar ge ut böcker … 😉
Har jag länge sagt.
Då är vi två mot en … 😉
+1
Storartad insats!👏
Suverän artikel! Otroligt intressant läsning, direkt från verkligheten. Bildar en skarp kontrast till Sverige, där vi fortfarande har det väldigt bra i jämförelse med Ukraina.
Vilken hjältinna! Det finns hopp om mänskligheten.
+1
Lena äger!
+1
Tack för en jättefin och värmande text 😍🤗 Vilka hjältar!
Det är en ynnest att, mitt i allt elände som haglar från alla håll just nu, få läsa en artikel som gör en alldeles varm i hjärtat och återtänder hoppet om världen och mänskligheten. Tack!
Tack för en mycket bra artikel och en mycket bra insats!
Tack för din insats!
Tack även för att du bidrar till förståelsen åt alla som inte riktigt kan ta till sig hur, och på vilka sätt, ett krig drabbar ett land och människorna där. Det är ju inte bara soldater på fronten som är berörda.
Detta skulle kunna hända här i trygga norden också vilket man kan och bör påminnas om regelbundet.
Angående mörkläggningsgardiner så kör dom med aluminiumfolie direkt mot fönstren för att ha mörkt i sovrummen under sommarhalvåret på arktiska forskningsstationer. Lite diskmedel på fönstren så det klibbar fast. Hörde det i nåt reportage på radion.
Ett rent nöje att läsa dina artiklar. Målande beskrivningar varvat med bilder gör att det nästan känns som om man var där. Man blir glad över folks “jävlaranamma” samtidigt som man blir ledsen över det otroliga lidandet.
Ja, det slår mig när jag läser. Förutom Lenas fantastiska insats det att folk ställer upp och jobbar ideellt. Vi gör i och för sig små ideella grejer i samhället där jag bor men inte på den nivå som här beskrivs. Jag tror det behövs lite skit så folk fattar hur illa det blir när man inte hjälps åt, för att hjälpas åt. Det är antagligen också viktigt att det är välavgränsade projekt, så det inte blir en löpande ansträngning där man inte ser någon målgång.
Stort tack Lena
får tårar i ögonen när jag läser vad du och alla gör för Ukraina
tackar dig och alla som stöttar Ukraina med 500 kr till Swedish Rescuers
Tack för dina inlägg, alltid intressant! Jobbade för OSCE just i Charkiv i ett år efter invasionen av Krim 2014. 2014~2015. Läget var relativt lugnt då men mina ukrainska vänner och en del kollegor är kvar. Jag tänker på dem varje dag, undrar/hoppas de lever. Min grupp patrullerade sydväst, väst till Poltava.
Igår donerade jag till Blågula Bilen. Idag fick Swedish Rescuers en slant.
Konstigt att jag får ständiga pollen- och dammreaktioner i ögonen när jag läser dina reportage. Så inspirerande och välskrivet. Tack!