Så du har förvandlats från bäst i världen, livspartner, älskare och utvald hovleverantör av multipelorgasmer till en 24/7/365 oavlönad fullpensions hotell- och restaurangpersonal, städare, sopgubbe, säkerhetsvakt, juridiskt ombud och vaktmästare, som alltid kommer i sista hand. Gratulerar, du har blivit pappa för första gången.
Det här inlägget är tillägnat alla förstagångspappor, som har behov av det. Övriga klarar sig ändå och behöver inte läsa vidare då inlägget är belagt med så kallad trigger warning för känsliga läsargrupper.
 |
| Glöm det. Bara glöm. Men hav förtröstan, om 10+ år så… |
Bloggens läsare är normalt till cirka 95% män varav en stor del i familjebildande ålder. Detta inlägg är riktat till målgruppen de som ska bli pappor för första gången, eller just blivit det. Det betyder att det innehåller grova förenklingar, svepande ovetenskapliga generaliseringar och antagligen texter som känsliga människor kan bli kränkta av. I så fall ber jag om ursäkt i förhand, men tar du anstöt var du kanske inte målgruppen och jag ber därför om lite tålamod. Att jag skriver det här inlägget beror på att flera bekanta relativt nyligen blivit pappor för första gången, och alla personer reagerar olika och har olika stödresurser.
Att bli pappa för första gången kan vara en riktigt stor omställning. Det är det för övrigt även att bli mamma, och mamman har till skillnad mot dig som nybliven pappa eventuellt spruckit upp, fått sys fler stygn än du kan räkna och fått ett antal påsar blod, och ovanpå det förvandlats till en 24/7 färdigvärmd nappflaska och myskudde istället för en fri människa. Ja, även pappor kan i ovanliga fall få fysiska skador av en förlossning, men de brukar begränsas till blåmärken, hjärnskakning och mindre frakturer. Skillnaden är förstås att man som pappa inte är patienten, utan en anhörig, och om man likt i någon amerikansk komedi blir skallad och förlorar medvetandet får man lugnt ligga kvar på golvet, för BB-personalen är inte till för dig. Alls. MVC, BB och BVC skiter i dig. Det finns ingen PVC. Lev med det.
Det heter mödravårdscentral (MVC). Det heter barnavårdscentral (BVC). Detta är hundraåriga konstruktioner, och det finns inte och kommer aldrig finnas någon pappavårdscentral (PVC). Du kommer alltid komma inte bara i andra eller ens tredje hand. Du kommer sist. Så är det. Men du är man, så du är utrustad med det som behövs för att hantera detta. Förmågan att bita ihop, förmågan att fokusera, förmågan att agera självuppoffrande för andra. Krigarens själ (ja, även kvinnor har detta, men målgruppen för detta inlägg är nu nyblivna papper, jag kommer inte upprepa det igen, se kursiv text ovan). Årmiljoner av darwinism har lett till denna punkt och det är som det ska vara, men dessvärre är många pappor helt oförberedda på omställningen, som kan bli chockartad. Dock är det samhällets val att du som pappa alltid kommer i sista hand, men lev med det och vidta lämpliga åtgärder.
Du är inte den första pappan i världen. Det finns andra pappor, andra pappor som kan dra lite på munnen och få något nostalgiskt i blicken och sedan lägga en fysisk eller virtuell arm runt dina axlar och säga det ordnar sig, ta det lite lugnt, allt är som det ska vara.
Du kommer vara ignorerad. Du förvandlas till en serviceinrättning som sekundsnabbt ska leverera. Du kommer må dåligt, och många tiger om detta. Använd ditt nätverk – din pappavårdcentral. Idag med sociala medier, meddelanden, e-post eller för den delen telefon, så kan du söka hjälp från din PVC. Någon att prata med, för mamman kommer varken ha tid eller förståelse för dina ur hennes som nappflaskas perspektiv obefintliga problem. Sociala mediers och meddelandetjänsters asynkrona kommunikation är utmärkt – du kan skicka frågor och få svar som du kan hantera när det finns några sekunder över.
Ta hand om dig själv, för ingen annan kommer göra det. Du är nämligen en pappa.
Se till att du får sova. Du har som förälder just satt upp dig på 5-6 år utan sömn, eller mer när du och din livspartner upprepar genrekombinationen, och 18+ år av ständig oro.
Sov närhelst du kan. När du är tillbaka på jobbet, släng i dig medhavd lunch på fem minuter och sätt dig i bilen och sov resten av lunchen. Agera sovmadrass åt barnet när det blivit gammalt nog att skiljas från den färdigvärmda tvåbenta nappflaskan några minuter.
Du måste ha fysisk aktivitet för att må bra. Promenader med barnvagn. Ensam ett varv runt kvarteret, så avlastar det den moderliga nappflaskan i några minuter, så hon kanske kan få ta sig en dusch och känna sig som en människa en kvart eller så.
När du är på jobbet, kan du inte sova över lunch i bilen, ta en promenad.
Du kan göra armhävningar, situps, tricepscurls mfl calisthenics när du får någon minut över i hemmet. Spring ut och in med soporna. Vad som helst som får dig att röra på dig. Du kan inte sitta och punktbevaka mamman hela tiden. Oroa dig inte, hon kommer påkalla din uppmärksamhet när hon anser att din närvaro krävs.
Det är helt naturligt att oroa sig över allting och se hot och risker överallt. Det gör även mamman. Det är en ny situation, men du kommer vänja dig och och lära dig att korrekt värdera riskerna. Att du är orolig, rent av nojig är normalt och sunt friskt beteende. Du är nämligen en förälder och har av naturen blivit förärad det yttersta ansvaret för ett nytt liv, en ny varelse. De där årmiljonerna av utveckling ger sig nu till känna och det är omvälvande.
Så bit ihop, var den tyste starke omvårdande, omhändertagande och ömsinte mannen utåt mot mamman och barnet. Men använd pappavårdscentralen och prata med andra, berätta om vad det är som tynger dig, vad dina frågor är, vad du oroar dig över. Bra PVC lyssnar på dig, dömer inte, kommer inte med fisförnäma översittarsvar, utan nickar, ställer motfrågor, håller med och kanske smyger in någon egen lite lustig anekdot. Du kommer upptäcka att du kan gråta, för vad som helst. Kanske gråter du för första gången på 10-15 år. Det är okej, det visar bara att du är en frisk människa med ett återuppväckt känsloliv. En pappa.
Kom ihåg att du inte är ensam. Alla pappor går igenom omställningen, även om många tiger om att även du som pappa lider. Bry dig inte om de som hävdar att det inte existerar några problem eller att du bara är en mes som har alla dessa känslor av osäkerhet och oro. De är idioter.
Det är okej att vara rädd – mod är att trots sina rädslor fortsätta fungera.
Din livspartner kommer tillbaka från rollen som nappflaska. Hon lider också, även om hennes hormoner kanske är starkare och mildrar en situation som få skulle orka med dygnet runt, sju dagar i veckan annars. Du kan åtminstone gå tillbaka till jobbet och vila upp dig på arbetsplatsen. Men hon kommer tillbaka. En dag kommer ni rent av återigen ha intima tvåsamma ömsesidiga vuxenrelationer tillsammans igen när mamman läkt ihop och kanske till och med för lust för det. Om ni orkar och inte bara somnar. Och kanske till och med kommer ni ännu en gång rekombinera era gener, för även om det är kämpigt just nu, så kommer det bli mer normalt längre fram.
Inte för att det återgår till tiden innan, du kommer nu alltid vara pappa i första hand och livspartner i andra hand. Utan för att ni vänjer er och omformat era liv till denna nya situation.
Och en dag kommer du – kanske om 15 år – få ta den där brickan med öl igen. Samtidigt som du blir kallad för gubbjävel av den där före detta telningen du offrat i ditt tycke allt för. Men det hör också till och är en del i processen att du till slut ska acceptera att släppa ut telningen i världen och att du inte kan ha ansvar för allt hela tiden. Kom ihåg att ditt/dina barn är till för att skapa sina egna liv och förverkliga sina egna drömmar, inte dina och inte deras mors. Du var bara servicepersonal på vägen, men du kommer upptäcka att det var okej ändå.
72 kommentarer
Hehe mm mycket igenkänningsfaktor just nu. Bra att du skriver om det.
Men det kan bli ganska toxiskt att bara bita ihopp. Det är ju en ganska lång period det handlar om, för att iaf vara en bra pappa måste man må bra.
Tyckte jag skrev att man ska söka hjälp från sin PVC. Men bita ihop och acceptera förändringen.
Lånar ditt begrepp Triggervarning.
Pappor kan trösta sig med att deras uppgift är att lära barnet att klara det praktiska i livet vilket är tillfredsställande. Man tar stafettpinnen från mamman vid ca 2 års ålder.
Om du tror att triggervarning är ett ord som Cornucopia kommit på så har du inte varit ute på internet de senaste fem åren.
Låter spännande med nätet, finns det på papper? Nyheter delar jag via byns anslagstavla annars.
Triggervarningen funkade dock inte…
Sjunkbomben, vid två års ålder? Vilket sekel lever du i? Den tar man tillsammans nästan från dag 1. 😉
Kombinationen småbarnsförälder och Covid-19 ransonering av alla inte strikt nödvändiga sociala kontakter inklusive normalt stödjande äldre släktingar är riktigt dålig.
Det kan även vara rätt skönt att få vara ifred under de första månaderna, dock verkar det vara jobbigare för släktingarna att inte kunna träffa de små underverken(tvillingpappa i slutet av Januari).
Om man har ett barn som sover på natten och går med på att bli bortlagt på dagen, absolut. Annars tar iaf jag rätt tacksamt emot all hjälp jag kan få.
@Capivara: grattis.
På temat: Det bör bli jobbigare. Men restriktioner säkerställer kanske också att alla kan vara med efteråt.
Det låter allvarligt. Jag får nog överväga saken. Finns det ingen uppsida?
Man kan köpa en radiostyrd helikopter till barnet som man kan leka med.
Den stolthet man känner när ens avkomma gör något på egen hand och gör det bra. Och förstår det själv.
Det är en bra sak man kan känna
En annan är att känna kärlek utan förpliktelser eller sexuellt intresse. (ja, jag vet känslopjuk, men nu var det ju fritt fram, även bloggkommentarafältet är en form av PVC)
Jo det finns det så klart, uppsidan visar sig dagligen i småsaker. Men det är svårt att sätta någon exakt etikett på det dock, det är ickekonkreta saker som att hålla ett barn i handen när ni går till lekparken tillsammans eller den mysiga stunden då man läser emil i lönneberga under nattningen. Eller se glädjen i barnets ansikte när hen utvecklas, typ glädjen över att ha lärt sig hantera en sked eller liknande.
Jag brukar säga att efter man fick barn blev livet 10ggr jobbigare, 10ggr roligare, innehåller 10ggr mer kärlek och man är 10ggr lyckligare.
Men pallar man inte att det blir jobbigare än utan barn ska man inte bli förälder, för det är verkligen mycket mycket jobbigare.
Skall man säga "grattis"? Ultraljudet OK?
Man kan förvirra sin omgivning genom att inte tjuvkika på vad det är för kön på gång. Det har ju ändå ingen praktisk betydelse för hur man tar hand om bebisen.
De gamla romarna lade ner stor möda på att välja förnamn till ett nyfött gossebarn. Flickebarnen fick löpnummer.
Det sagt så är könsrollsrelaterad uppfostran ett hypergoliskt samtalsämne (självantändande). Ge ett gossebarn en träbit och han börjar köra racerbil med den. Ett flickebarn gullar med biten och bäddar ner den i en säng i dockskåpet. Allt naturligtvis beroende på gammalmodiga influenser från föräldrarna …
På ett av dagisen hade några av grabbarna börjat bygga pistoler av Lego och jaga varandra skjutandes. Fröknarna låste alltså in allt Lego. Då började grabbarna använda knäckebrödet till lunchen för att forma pistoler med tänderna. Yea.
Amen….
Utmärkt skrivet – självupplevt?
Med ett friskt och normalt utvecklat barn kommer en fundamental och ogrumlad faderslycka som får de mest oväntade påspädningar. Som när barnet vid uttalsträningen klarar att säga "infanteriunderhållsbataljonstabskompanichefsställföreträdare" eller vid två års ålder sammanfattar sin inställning till något fadern sagt eller gjort med ett tydligt: "Typiskt pappa!" (Tack son och sonson!)
Lysande Lars! Hög igenkänningsfaktor! Kan själv dra på munnen å den tiden, som nu är förbi även om barnen är i skolålder fortfarande. Många saker skedde, sitta skrikandes i bilen på parkering för att brista ut i gråt – dvs ösa ur sig alla känslor så man efter jobbet kunde kliva in hemma tyst, stark och förstående. Somna bakom ratten (enda gången det skett) när man skulle vara i Göteborg 08:00 och tog bilen 04:00 efter en ganska sömnlös natt. Vaknade 10 cm från Armco(tm)-räcket.. Detta var innan undertecknad hade förmånsbil med vingelvarning. Oj oj, det var tider. Men precis som med värnplikten har man glömt hur jobbigt det var, och kan nu leende se tillbaka på det. Eller småskratta när bekanta får oplanerade sladdisar 10 år efter första kullen.
Those were the days..
Trevlig helg herr Bloggare!
Lägg även till att din plats i dubbelsängen numera är avsedd för avkomman, oftast mitt i natten och du meddelas detta genom en fot som upprepande sparkar dig i ryggen (foten vars naglar man för femtielfte gången glömde klippa). Men det är lugnt, ens inre fylls på något märkligt sätt av kärlek och man accepterar att lägga sig dubbelvikt i sonens barnsäng då man inte är i sina sinnens fulla bruk att man väljer soffan…
Det är därför man köper en fullstor säng till avkomman redan från början!
Efter 2 veckor med ett grymtande knyte i föräldrasovrummet ställde min fru frågan till BVC "Måste barnet ligga i vårt sovrum eller kan han redan nu flytta in i sitt eget?" Så sonalyckan fick eget rum vid 2 veckor ålder och där har han fortsatt att sova. Väldigt sällan han kom in till oss mitt i natten.
En stor skillnad innan barn var att man kunde göra lite vad som föll en in i stunden, och man kunde hinna med flera olika saker i rask takt. Med barn är allt ett antal projekt som måste planeras noga i förväg. Bara att besöka badstranden på gångavstånd är ett helt projekt som tar hela dagen i anspråk. Att som pappaledig med en treåring och en ettåring i barnvagn ta sig dit och få med allt som behövs är ingen lätt sak. Att då hålla reda på allt, utfodra dem, trösta när de blivit getingstuckna, byta blöjor, etc, är en heltidssysselsättning.
Dessutom, skillnaden mellan att ha ett och två små barn är inte ggr 2 utan ggr 3, minst.
Sen måste man öka på allt: större boende, mera möbler, flera sängar, större bil, mer kläder, barnvagnar, cyklar, skidor, dyrare semester, en ofantlig mängd med gosedjur och leksaker, etc.
På uppsidan finns förstås ofantligt mycket glädje och kärlek som man aldrig ens hade varit i närheten av utan barn. Sen får man chansen att leka och faktiskt tycka att det är roligt iom att barnen tycker att det är roligt. Att fåna sig och göra saker som man aldrig som vuxen skulle ens tänka sig utan barn. Dessutom är det väldigt tillfredsställande att få lära ut saker till sina barn.
Jag brukar småle åt alla som tycker det är jobbigt med två ungar samtidigt. Tre, så börjar logistiken haverera som svensk beredskap.
Och då har vi ändå kört kompaktverisionen på en av dem (tvillingar).
Jag och min fru sov 2 h i stöten första månaderna innan de var synkroniserade. Vi fikade oss runt Lund med barnvagnen. Tror att 80% av näringsintaget var den vägen, man orkade inte laga mat helt enkelt.
Men det var värt det. Every fukking second. (nästan)
Nu var detta för min del ca 30 år sedan. Under tiden har de vuxit upp och klarat sig över förväntan. Är supernöjd med hur det gått för dem, trots att de inte blev ingenjörer. Curlar fortfarande när tillfälle ges.
Man curlar tills man blir nergrävd, (eller uppeldad) och en tid efter det, ialla fall fram tills arvskifte är löst 🙂
Klädsamt ändå att ha tvillingar. Då slipper du det eviga trätandet om vem som får göra vad. Och när.
Har tre barn, 9, 7 och 2. Inte en lungn stund.
Angående utflykt till närmsta bad o.dyl: det varierar, jag har många gånger cyklat till stranden, skogen etc med barnen (då 1+4 år) efter förskolan, det enda som behövs är saft, kakor och eventuellt en blöja… Badkläder, handdukar osv är bonus och inget måste. Ribban ska vara så låg som möjligt 😉
Och angående sömnen: med tvillingar måste början vara sjukt tung. En bekant fick nyligen trillingar… Men, det där med tv8 timmar i stöten, det låter som det varit de första arton månaderna med vår minsta. Jag har i 1,5 år sovit 90 minuter, varit vaken 30, sovit 90, vaken 30, varje BRA natt.
I typ mars i år började det bli mer ihållande sömn.
Och jag håller inte med om att två barn skulle vara mer än dubbelt så jobbigt som ett.
Att BLI pappa var jobbigt, att få ett till barn var inte i närheten av lika jobbigt.
Vilket jävla guldinlägg! Nu har du nästan överträffat dig själv Lars!
Kan du inte skriva ett blogginlägg om uppsidorna också så folk inte blir helt avskräckta? Tidigare kommentatörer pratar ju lite om dessa.
Igenkänningsfaktor hög! Hade den formidabla turen att vara anställd i hemmafarvatten under den tid det begav sig och behövde därför inte som en del kollegor missa stora delar av ungarnas uppväxttid.
Och till dem som är där idag ett tröstens ord som går ut på att när ungarna är vuxna, och tiden går långt fortare än man kan ana, så börjar ett liv som kan vara långt rikare och meningsfullare än innan!
Grattis Lars!
Det börjar redan när mamman är gravid. Folk kommer fram och klappar henne på magen och säger "bra jobbat!".
Ingen klappar pappan på könet och säger "bra jobbat!"
😉
Va? Vad har du för "vänner" som inte berömmer din stora insats innan och under graviditeten? Fattar verkligen att du blir kränkt, för det bör du bli!
Många har ju halva tiden "barnledigt" och hur mycket tid över som helst.
Utvald hovleverantör av multipelorgasmer? Har du kopplat solcellsanläggningen till en batteriladdare?
Hursomhelst, om det är en post där du tillkännager att du ska bli far igen så grattis.
Kan komma som en chock för många, men min blogg handlar inte om mig. Och i synnerhet inte mitt privatliv, så nej, men tack ändå.
Jag blev nu väldigt avskräckt från att skaffa barn. Seriös!
Du vet väl att man måste fylla på efteråt också? Så att det blir ordentligt gjort.
Seriously – om jag hade varit kvinna hade jag aldrig skaffat barn med en rookie. Battle hardened veterans är det enda som gäller. Utmaningarna kan bli rätt sanslösa och det gör skillnad om man har sällskap av någon som är livrädd och förvirrad eller någon som nedstigit till Hades och kommit upp igen.
En svårt försummad hälsofaktor som underlättar allt är Vitamin D. Solljus i mängd. Utan cancerframkallande solskyddsfaktorer. Om det fattas Vit D så går alla andra kroppsfunktioner ner och konditionen rasar. Viktigt för både mor, far och the little buckaboos (SSM snackar i nattmössan när det gäller solen vi är födda under).
Jag läste "genre-kombinationen" och det blev helt obegripligt.
De första åren med första barnet – tänk om man kunder få uppleva de åren igen. Den lugnaste skönaste perioden i livet. Inga långa onödiga tråkiga jobbmöten, inga långresor, fri helger och kvällar, inga gnälliga anställda med problem..bara en lugn skön tillvaro med massor med små äventyr. Fanatiskt. Fattar inte hur så många kan tycka det är så jobbigt med småbarnsåren. En sak som verkar fattas är fantasi – vet inte hur många jag hört som suckat och stönat över hur långtråkigt det blev och vara hemma under första åren – "det finns liksom inte mkt man kan göra tillsammans när de är så små" heter det och så stönar de lite till och släpar sig iväg till någon hemsk institution som kallas Öppna Förskolan där de sitter på ett dammigt golv tillsammans med 10 andra gnälliga föräldrar och pratar blöjmärken och sömnproblem..
Håller med. Alla vänner gnäller som fan på småbarnsåren. Tycker det är toklugnt själv. Finns alla möjligheter att sticka och ta en öl med polarna också. Har gjort det med varsin barnvagn till och med.
En anekdot om fantasi. När min sambo jobbade brukade jag försöka hitta på saker med barnen. En dag var det dåligt väder och vi hukade inomhus. Jag fick den briljanta iden att bygga om den dåvarande lägenheten till en hinder/äventyrsbana för barnen. Lyfte ned dörrar och pallade upp dem med fåtöljer för rutschbanor, lagomt svårt för små barn. Hinderbanan slutade i vår säng, som studsmatta. Just när eventet nådde sin extatiska höjdpunkt kom min bättre hälft hem från jobbet till en lägenhet helt omgjord. Men det löste sig rätt snabbt och vi skrattade gott.
Håller också med. Småbarnsåren var ju de med störst möjlighet att hitta på kul saker. Ungarna hängde ju bara med. Inte kostade de särskilt mycket att släpa med på långresor heller. Så snart de börjar få mer egen, riktad vilja blir det mycket mer arbete på alla fronter.
Haha! Det här var kul!
Men fullt så mörkt skulle jag inte säga att det är. 😉
/nybliven pappa
Du blev kanske inte deprimerad. Många blir det.
Apropå det.
Vad kan pappor göra för att hjälpa mamman undvika den biten?
Finns det ens något som går att göra?
Undvika är nog svårt. Stötta när det händer, både emotionellt och praktiskt, kan man ju.
Räkna inte med några uppsidor på väldigt länge. Ändå känns det rätt med uppoffringarna. Efterhand kommer en känsla av att du inträtt i en annan dimension av livet. Att du gjort och gör en meningsfull insats för familjen och släktet.
Du har helt fel, det är uppsidor hela tiden. Som anekdot: första gången min andra dotter (då mindre än ett år) var borta från mig och vi möttes igen efter en vecka var hon helt till sig att se mig igen, klappade mig på kinderna jättehårt och kramade. Obetalbart, glädjetårar!
Kan det vara så att det är olika för olika personer, inte att någon har fel? Jag tyckte de första tre månaderna med första barnet var typ utan uppsida och först efter sex månader som det vänt ordentligt.
Med andra barnet gick allt mycket snabbare och lättare.
Gen-tombolan kan, som de flesta flerbarnsföräldrar vet, ge ett mycket växlande utfall. Nr 1 hade kolik i sju månader, nr 2 åt och sov som en välmående griskulting.
Precis. Vid ettan ville ni nog inte bli lämnade ifred?
Stefan: Vi var nyinflyttade i en Norrlandsstad och ensamma med knytet som hade så ont, ofta. Nå, det släppte så småningom, och i tidens fullbordan blev han jägarsoldat …
Barn är olika jobbiga, det ska man komma ihåg.
Det som väl annars knäcker situationen är ju den obligatoriska renoveringsfasen som ju såklart ska göras samtidigt som första barnet.
Men då är man dum. Byta badrum med blöjbarn? Nej tack. Dessutom kommer ungarna sabba alla fina tapeter direkt.
Puts och målarfärg tills ungarna är stora nog.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Annars kan man lyfta av barns kreativa kritmålningar från fina strukturtapeter med vanlig tejp.
Det tenderar att sammanfalla, kanske inte badrum i alla fall.
Njaa.. så lång tid dröjer det inte. Redan efter några månader när mamman klarar vara ensam i 4-5 timmar med den lille telningen så kan man gå ut med sina vapenbröder och dricka några öl en kväll.
Sen när barnet slutat amma och kan vara en kväll med barnvakt så kan båda föräldrarna gå ut på etablissemang och avnjuta god mat och dryck. Så det går utmärkt att ha frihet även med små barn om man vill. Det är en myt att man blir begränsad och tappar sig frihet när man skaffar barn.
Det visade sig att mina vänner som haft barn långt innan mig inte haft alls så jobbiga barn som jag (eller förträngt det) så jag fick inget gehör alls när jag försökte söka råd/mentalt stöd.. så mycket för min PVC.
De kanske inte heller hade samma roll i sina relationer som du har i din.
Men generellt: folk har svårt för att sympatisera med någons jobbigare situation, till exempel om ni inte fått sova på ett år så "gör ni nog fel, här är några sömntips". En del barn sover flera timmar i streck, en del gör det inte. Det senare är jobbigare.
Underhållande text men vet inte om jag delar din syn på vad papparollen innebär.
Tycker det låter som du tar för givet att pappan ska rusa tillbaka till jobbet, varför inte passa på att vara hemma med sitt barn? Ta ut lite sparpengar och stanna hemma två föräldrar under iallafall de första månaderna skulle jag rekommendera. Finns massor du kan göra som pappa för det lilla barnet och att få ta del av den tiden är ovärderligt.
Jag har passat på att vara hemma minst ett år med varje barn. Härligt att kunna släppa all jobbstress.
Men guud va kränkta ni verkar bli för att ni låtit er säd till fortlevnaden av era arvsanlag.
Inte undra på att skatten måste vara hög för att avlasta er från smärtan, genom att skapa dagis o fritis o äre 480 dagar ledigt per barn ?
'På min tid' 'kätta' man ungdj . . . i barnvagnen då han mest hängde utanför, arvsanlagen gjorde väl att eländet gav sig den på att ha sig över kanten (utvärdering 49-år senare) så man gatt hålla emot, men Emmaljunga byggd av kvalitativa förnicklade järnrör gav inte upp, den orkade med ett par ICA-kassar o en ungdj . . . hängandes utanför eller ståendes vid 6-månader o hållandes i suffletten och flinandes med fulla käften med 1 tann,
2:a ungen även en maskulin grej , han var så tyst så där vaknade jag flertal gånger under natten o ruska i pinnverket för att höra om han andades och det utgick jag från då 'det' grinade och då 'det' vart vant med ruskninga gurglade eller nått för att slippa ruskninga, det funkade ju.
3:e som var av o-maskulint slag har jag ingen aaning om när 'det' gick o lade sig för då var det inte som första att rek. var att lägga eländet vid 5 och naturligtvis vakna 12 timmar senare vid 5, (vem kan sova mer än 12-timmar?), så där hade jag frukostkompis som när eländet nådde upp o orkade öppna balkongdörren stog o tjoade o skrek typ, 'hej då pappa' men nådde inte upp synligt över kanten (som tur var) 😉 ,dåå levde livet.
Hur kan barn vara en belastning bara för att man måsta avstå Kitzbuhel, Åre , Magaluf . . . man gror upp , mognar, eller gör man inte det idag ?
Äre fortfarande Kitzbuhel, Åre , Magaluf , Tippanyhällen och ett rent kök och kliniskt rena vardagsrumsmattor som gäller ?
Barnlöst med barn ?
kul, grattis!
själv är jag numera mamma både åt två tonåringar och två 80plussare. komplext, men det går eftersom man får sova.
Ha ha ha ha, vilket underbart inlägg…..
Är du pappa själv förresten?
Jag är det inte men önskar att jag vore det…
Hur ser det ut på din front?
Ja och sen så kan man ju också leva som om man hade separerat. Dvs ha ett huvudsakligt ansvar för avkomman några dagar och vara fri andra dagar.
Sen när makans behov av närhet i den högre skolan sinat helt och hållet så kan man övergå till att ha ett öppet förhållande.
Så lätt att ha det så mycket trevligare. Förvånansvärt många som plöjer runt i den själadödande Disney-kompatibla versionen av verklighet och sen gnäller.
Ska cornu bli pappa (igen) eller vad föranledde detta inlägg? Jag läste det tyvärr inte, och har inte heller läst alla kommentarer.