Putins exitstrategi – bli president (ordförande) för nya statliga rådet Gossovets – med makt över presidenten

Precis som din länk visar handlar spekulationen inte bara om ett närmande, utan om länderna kan komma att slås samman då länderna redan ingår i en unionsstat. Belarus är intressant då det än mer än Ukraina saknar en egen statshistoria. Det är marken diverse imperier marscherat igenom. Belarusiska hörs också sällan. Precis som din länk också visar finns inget större intresse för de patriotiska stämningarna som rört upp känslor i grannländerna. Situationen i Ukraina har använts som ett argument emot att underblåsa patriotism och språkfrågan. Vitryssen är generellt tåligare och mer benägen att välja stabilitet än ryssen (vitryssarna själva har många anekdoter om detta).

"Батька" (som Alexander Lukasjenko vanligen kallas) är en ganska hård förhandlare som inte räds att sätta Ryssland inför kniviga val, så det ska nog till någon stor egen fördel för att få honom att stödja en sammanslagning.

Att jag skriver Belarus beror inte på det i min mening ganska meningslösa ordklyveriet som främst hörs i Sveriges Radios kulturprogram i vågorna efter att Svetlana Aleksijevitj fick nobelpriset i litteratur. I det här fallet förstår jag inte heller Svetlana riktigt, för Vitryssland (Belarussia) hörs sällan i ryskt tal än om det påstås att vissa politiker medvetet gör den distinktionen. Hur som faller resonemanget p.g.a. att Belarus, dvs. Vita Rus, inte skapar någon distinktion alls, då ryssar som vill lyfta fram motsvarigheten till uttrycket "Stor Sverige" gärna då använder namnet "Stora Rus", något som associeras med alla regioner som en gång tillhörde Tsar Ryssland. Jag använder det bara för att det känns ologiskt att tvunget göra en svensk översättning av ett lands namn.

(Om Lars ser detta: något strul med att Google blogger synkade mot min arbetsmejl trots att det visade mitt privata Google-konto. Låt försöket att publicera förbli blockat.)

Nja på frågan om Vladimir vill skriva om historien, eftersom begreppet historia är problematiskt. Återberättad historia styrs av en mängd faktorer, vilket enkelt kan ses i hur Sverige, ett förhållandevis stabilt land utan större omvälvningar de senaste århundradet, fortfarande famlar än hit och än dit när det kommer till hur t ex kungarnas historia ska återberättas.

Ryssland, Polen, Ukraina, Ungern och andra är i nuläget mycket upptagna med sina historiebeskrivningar, då det ofta har större inverkan på realpolitiken än "tråkiga" sakfrågor. I Ryssland har man delvis börjat lyfta på locket och reda ut vad som verkligen hände år 1917.

Historikern, och ska tilläggas nationalisten, Nikolaj Starikov utmålar flera av de ledande bolsjevikerna som landsförrädare. Att både Lenin och Trotskij fick hjälp utifrån och att deras väg in i Ryssland kan uppfattas som märkligt synkroniserat, att Britterna vägrade att rädda Tsaren och hans familj trots erbjudande ifrån bolsjevikerna (och trots släktskap kungahusen emellan), att Lenins och Trotskijs meningslösa långbänk i förhandlingar med Tyskarna gynnade mest av allt Storbritanien, att flera brittiska agenter var verksamma i Ryssland, plus en del annat, har lett Starikov till slutsatsen att den egentliga intressenten i att försvaga Ryssland genom en kommunistiskt revolution och sedan låsa Tyskarna genom osäkerhet om vilken front som krävde vilka resurser var Storbritannien. Är slutsatsen korrekt? Ingen aning, men den tycks lika rimlig som vilken annan förklaring som helst. Vad jag förstår är fortfarande en hel del kring detta hemligstämplat i Storbritannien och jag vet inte om de har något intresse av att varken dementera eller bekräfta uppgifterna.

Om du läser om Freden i Brest-Litovsk kan man samtidigt lätt se varför bolsjevikerna menas ha gett upp. Fredsavtalet är ganska anmärkningsvärt och skadade främst Ryssland, inte bara i meningen att stora territorier skänktes bort, men att det även ekonomiskt var ett hårt slag mot Ryssland. Detta har inte gjort dem populärare hos bl a historikern Starikov. Det finns även annat som t ex bolsjevikernas fientliga inställning till ryska bönder.

Utöver detta kommer Ryssland att öppna upp gamla arkiv ifrån Sovjettiden, även för utländska intressenter. Här spelar en del utspel av Putin in och den polemik som pågår mellan Ryssland och Polen. Jag uppfattar det därför mer som att Putin sympatiserar med de uppgifter som åtminstone vissa historiker för fram, mer än att han själv varit särskilt engagerad i frågan.

Uppgifterna om den ryska allmänhetens syn på Stalin är lika mycket rysk intern trollning som trollning i våra länder. Det här kom att snurra i media särskilt efter en undersökning som påstods visa att ryssarna beundrade Stalin mest av dess historiska ledare. Frågorna i undersökning stämmer dock inte med slutsatsen, då de egentligen angav vilken ledare som haft mest påverkan på Rysslands historia. Att erkänna påverkan är inte detsamma som beundra. Visst finns det fortfarande Stalinister, men det är en försummande liten grupp.