Fredagsmys: När är det okej för barn att svära?

Dags för lite seriöst fredagsmys. En god vän tillika bloggläsare ställde sig i veckan frågan när det är okej för barn att svära, eller snarare vad man ska säga till ett barn som undrar om det är okej att ta till kraftuttryck under vissa omständigheter?

Disneyland Paris i februari.

För det första kan svordomar delas upp i olika typer av ord. Det första är de religiösa (Herre gud! Djävlar!), det andra är könsord och sexuella handlingar (…) och det tredje är övriga svordomar (ofta omskrivningar t ex tusan eller dra dit pepparn växer).

Generellt är min åsikt att de köns och sex-baserade svordomarna helt kan utgå, under alla omständigheter och oavsett om du är vuxen eller barn. De är bara fula, osmakliga, och förstärker dessutom bara bilden av att sex, sexualitet och könsorgan är något negativt, när det i själva verket är den raka motsatsen.

Vad det gäller den tredje formen av svordomar så finnar jag dem rätt menlösa. Svordomar ska användas för att visa allvaret, och då jäklar i mig är det bra om man tar i när de väl ska användas.

Så när kan man då bruka svordomar?

Läsarens frågeställning baserade sig på att ett av vederbörandes barn (ca 10 år gammalt plus/minus lite pga anonymisering) gick i försvar för en annan person barnet hade stor respekt för. Denne person angreps och baktalades i sin frånvaro av andra barn och läsarbarnet sade ifrån. Senare dök frågan upp till föräldern om det hade varit okej att använda svordomar i det läget.

För det första så kan åtminstone jag tycka att svordomar i försvar av någon annan är lite som nödvärn åt någon annan. Det bör anses vara okej.

Dock är svordomar sista steget på diplomati. Det innebär en eskalering, och ska bara användas på randet av en konflikt, för att förhoppningsvis de-eskalera situationen. Ju oftare man använder svordomar, desto mindre allvarligt kommer de ses på och det sista steget blir därmed urvattnat.

Svordomar kan också användas förr att hantera en plötslig och oväntad negativ händelse, t ex när man slår huvudet i en spik.

Svordomar går också att använda som positiva förstärkningsord, t ex när någon annan har gjort något riktigt bra. “Det där gjorde du så jäkla bra!” smäller lite högre än “det där gjorde du riktigt bra”.

I slutändan skulle jag tycka att det är motiverat att använda svordomar i icke-egoistiskt försvar av någon annan, för att understryka allvaret i situationen. Lite som våld – den starkes skyldighet att stå upp för den svages rättigheter, som jag uttryckt det i min roman Stjärndamm. Inte okej med våld för egen vinning, men väl för att försvara den svage eller oskyldige. Ungefär samma torde gälla med steget innan våld i form av svordomar. I övrigt bör de väl hållas kort.

Men vad tycker ni – vad ska man säga till ett barn angående svordomar? Är det någonsin okej att godkänna att ett barn svär och i så fall när?

I övrigt, ett fortsatt trevligt fredagsmys på er!