I en tid när vem som helst kan säga vad som helst på Internet är också värdet av kommentarer på Internet lägre än någonsin, i synnerhet ofiltrerade och i synnerhet pseudonyma och anonyma komemntarer. Det är den främsta anledningarna till att bloggen inte släpper igenom vad som helst – om det du skriver verkligen är värt något så skriver du med ditt eget namn, foto och ort, tydligt identifierbar.
 |
| Tangentbord. |
Kommentarsfält på Internet blandar ibland ihop sin egen betydelse med modererat innehåll, ytterst juridiskt, formellt och moraliskt ansvar som publicister med ansvarig utgivare åtar sig. Det är en enorm skillnad mellan Pseudonym och ansvarig utgivare Förnamn Efternamn.
Som drivare av en blogg är jag öppen med vem jag är, tar ansvar för det jag skriver och löper full risk för både legala och utomrättsliga repressalier för det jag skriver, där det senare sker dagligen. Jag kan inte alltid stå för det jag skrivit, och då ber jag om ursäkt i förekommande fall, men jag försöker aldrig gömma mig bakom en pseudonym. Allt jag skriver ska jag kunna säga vid ett middagsbord eller på en föreläsning, framför riktiga levande människor, alternativt stå med mössan i hand och be om ursäkt för. Det ger också ett visst värde till det jag skriver, och uppenbarligen ville 151 595 unika individer 1 352 568 gånger ta del av detta den senaste rullande månaden 5:e september – 4:e oktober (Källa: Google Analytics, serversideloggningen som ger all faktisk trafik visar 1 597 488 sidvisningar den senaste månaden, vilket är högre då en del blockar Analytics).
I kontrast mot detta finns diverse pseudonyma kommentatorer i bloggens kommentarsfält eller på andra platser på Internet. Dessa tar i praktiken noll risk och även noll ansvar för det de skriver. Om de verkligen stod för det de skriver hade de gjort detta med namn, bostadsort och foto, fullt öppna med det de skriver. Annars är kommentarerna också i princip inget värda.
En god regel är ta inte kritik från någon du inte skulle ta råd från. Och en pseudonym på Internet tar man inte råd från. Vem som ligger bakom, om personen ens är ärlig, eller bara fejkar för att driva någon agenda går inte att avgöra. När pseudonymer har fel försvinner de bara – jag finns kvar tills jag dör.
Således tar man inte någon hänsyn till pseudonyma kommentarers så kallade kritik. Jag har publicerat med detta inlägget 15 712 blogginlägg sedan bloggens start 2008, knappt fyra blogginlägg om dagen. Om någon som helst pseudonym kritik hade spelat någon roll och jag hade brytt mig om eller tagit åt mig av denna form av så kallad kritik, hade jag förstås lagt av för länge sedan. Det samma gäller 3 300 publicerade sidor litteratur på papper, i form av åtta romaner och en fackbok, plus e-noveller.
Detta är också främsta anledningen till att jag driver en allt hårdare kvalitetskontroll på bloggens kommentarsfält.
Jag stöder folks rätt att uttala sig pseudonymt – det är därför jag har ett kommentarsfält då jag värdesätter andras infallsvinklar – men för att pseudonyma kommentarer alls ska besitta något värde, så vill jag att de håller viss kvalitet och håller sig till ämnet istället för att driva sina oftast bruna agendor på min plattform.
Jag vet att många pseudonymer hävdar att de skulle bli av med jobbet, vänner osv, om de framträdde med namn. Det är förstås trist, men om det du skriver inte kan yttras över en middag med kollegor, vänner, anhöriga eller framför ordningsmakten, så kanske du ska fundera på om de där åsikterna verkligen är så mycket värda. Det kanske inte är du som är omgiven av idioter.
Den här bloggen är således inte din kanal att vräka ur dig vad som helst. Håll dig till bloggens ämnen och vill du driva dina agendor, starta din egen blogg. Om ditt budskap är så viktigt, så kommer väl folk i hundratusentals att flockas dit och vilja läsa? Men räkna inte med att de kommer i drivor om du är pseudonym och inte står för det du säger. Det är din rätt och ditt val, men räkna inte med att någon lyssnar eller tar dig på allvar.
Det här är min plattform. Du har som kommentator noll rättigheter här. Starta din egen plattform om det inte passar.
Det är ett av mig givet privilegium att kunna kommentera här. Du vet mycket väl vad som får dig att fråntas det privilegiet. Du väljer själv om du vill bli av med dina möjligheter att kommentera genom att posta det jag kallar dålig kvalitet eller brott mot kommentarsregler. Även den fällande postningen kommer försvinna, liksom alla dina senaste kommentarer och det hela blir således helt meningslöst och du har offrat dina kommentarsmöjligheter för inget alls. Jag kommer inte ens ihåg varför du blev kickad – jag för inget som helst register, jag kan inte ens se dina uppgifter annat än din pseudonym och ett unikt siffer-ID. Dina kommentarer är permanent raderade och går inte att få tillbaka.
Det enda som finns är en vitlista med kommentatorer som ännu inte klivit över en gräns och en lista med de som har det – men inte varför. Vem dessa är har jag ingen aning om – kanske är de alla samma person?
Om du verkligen värdesätter det du skriver – skriv då sådant du kan stå för ansikte mot ansikte med dina kollegor, anhöriga och vänner, men också främlingar, inklusive representanter för ordningsmakten eller representanter för den grupp du angriper. Det är alltid den som gömmer sig bakom en pseudonym som är feg, inte den som skriver under sitt riktiga namn. Att gömma sig är inte modigt, du är inte en hjälte, du är inte speciell, du är inte unik, du tar inga risker. Du är bara ynklig. Både här och på andra platser, du är värd lika mycket som klottret på en offentlig toalett innan det flyttade över på Internet – en av Internets största förtjänster är att vi blivit av med så mycket toalettklotter.
Vill du verkligen stå för det du skriver, skriv med ditt riktiga namn, ort och foto. Annars bör du inte skriva alls, och kan definitivt inte förväntas bli tagen på allvar av andra oavsett hur kränkt du är.
Kommentarer här är en förmån och en läsarservice. Det är ingen rättighet.
Fundera igenom ditt agerande på Internet, här och på andra platser.
Nej, jag har aldrig och kommer aldrig fjäska för några läsare, utan skriver som jag vill. Kanske blir någon kränkt av att jag i detta inlägg är helt ärlig. Visa gärna på nallen var det gjorde ont.
Med det sagt har jag inga som helst problem med de över 1000+ kommentatorer som idag finns på vitlistan. Antalet personer som har strukits från listan är färre än 2%, så uppenbarligen har de allra flesta inga som helst problem med att uppföra sig, utan är normala väluppfostrade människor man kan ha i ett rum för vuxna även i verkligheten. Kom ihåg att den som skriker högst inte har rätt, utan bara är väldigt skränig.
81 kommentarer
En kul ide skulle väl vara att ta betalt för möjligheten att kommentera.
Nej, jag anser att bloggen ska vara gratis. Dessutom skulle betalning göra att jag inte skulle vara oberoende och döma alla på samma sätt – att man skulle kunna köpa tolerans för skräp.
Det stora forumet Reddit har en variant. Där kan man dela ut guld och silvermedaljer till bra inlägg, användarna köper då dessa medaljer och det verkar vara en finansiering som fungerar.
Halva bloggens värde för läsarna är väl kommentarerna där allt vänds ut och in och granskas från alla håll. Att ta betalt skulle förmodligen med tiden minska antal läsare då inte särskilt många skulle betala för att kommentera.
För bloggaren är bloggen bla en plattform för att göra reklam för sina böcker. Tveksamt om han hade nått popularitet för sin första bok utan bloggen. Om den ens hade blivit utgiven.
Så det finns en symbios mellan bloggen och bokskrivandet så länge bloggaren inte är rikskändis och får gratis mediatid för marknadsföring.
Att leva på bara bloggen med den begränsade målgrupp den har betalar inga Teslor.
Om man bidrar med något intressant till bloggen är det väl egalt om man skriver under pseudonym eller inte. Det är okej med en vitlista som hindrar de värsta stolpskotten. Man kan vara seriös i vissa sammanhang eller skämtsam ibland, eller excentrisk, men när du talar om att du måste ta ansvar för allt och alla så tycker jag att du tar på dig en för stor uppgift. Jag föredrar att ha en tramsig pseudonym av ett antal olika skäl och vill ha det så.
Om du vill ha en seriös blogg med 100% seriösa kommentarer kan jag respektera det, jag kommer fortfarande att läsa din blogg, men jag kommer också att sakna de inlägg som du rubricerar som "trams". Du är mycket bra på att skriva roliga saker och borde inte censurera dig själv från att skriva sådant. du borde heller inte censurera dina kommentatorer från att skriva roliga men helt oseriösa kommentarer.
Som hyfsat flitig och anonym kommentator så kan jag inte annat än att i stort hålla med, särskilt det där om att det är fegt.
Sedan finns det vissa anonymas kommentarer som jag ofta läser med stor behållning.
Det kanske inte är den bästa parallellen men det har skrivits en hel del bra böcker under pseudonym, av olika anledningar, som bedömts på samma grunder som om författaren vore öppen med sin identitet. (Nej, det är inte samma sak att skriva en bok som en kommentar på en blogg utan att förhålla sig till sak snarare än person, som sagt kanske inte den bästa parallellen?).
Ytterst få författarpseudonymer där det är okänt vem som ligger bakom, i Sverige i princip bara Bo Baldersson.
Jag förnekar kategoriskt att jag skulle vara Bo Baldersson.
En fråga på ämnet pseudonyma författare.
Är det känt vem/vilka som låg bakom pseudonymen "Harry Winter", som skrev "Operation Garbo"-böckerna?
Internationellt finns ju dock ett antal mycket kända författarpseudonymer som alltjämt är okända.
Mest känd i nutid är väl Elena Ferrante, och historiskt är det namn jag främst tänker på B Traven där det finns ett antal kandidater och många är eniga om en av dem men identiteten har aldrig bekräftats.
Personligen skulle jag mycket väl kunna posta kommentarer helt öppet under typ mitt personnummer men jag har tyvärr förpliktelser inför mina anställda, släktingar och till sist men inte minst min familj. Skulle jag spontant skriva något som jag kanske inte riktigt borde sätta på pränt så är jag glad för att jag gjort det anonymt.
Kritik kan vara positiv, men ordet uppfattas ofta som enbart negativt.
Jag fortsätter vara anonym. Mest av gammal vana sedan det blev sed med pseudonym på 90-talet. Innan var "alla" mycket artiga.
Vet att några få läsare ibland kan bli ursinniga och försöka hämnas med tex telefonsamtal nattetid. Men nästan alla som tycker annorlunda än mig är vanliga normala personer som jag gärna kan tänka mig att sitta vid en kopp kaffe och diskutera med.
Vänliga hälsningar
Nanotec
Jag kan väl hålla med om att det är till viss del ett arv. Samtidigt är det ju så att det är svårt att hitta ett mellanläge på internet, antingen helt offentligt för alla eller helt anonymt.
Ja, bloggen var mycket sämre under de år inläggen skrevs under pseudonym…eller var den verkligen det?
Den hade typ 1/10 av antalet läsare mot idag, och typ trefaldigades året efter jag slutade skriva pseudonymt. Baserat på antalet läsare som kvalitetstecken, så ja.
Ha! Som om antalet läsare skulle vara avgörande för kvaliteten. Det räcker ju att titta på Adlibris topplistor för att falsifiera det påståendet.
Jag är inte så övertygad om att det är bara det faktum att du slutade vara pseudonym som ökade antalet läsare. Gav du inte upp pseudonymen i samband med att du började ge ut böcker?
Kan det inte vara så att dina böcker har bidragit till läsare av bloggen (och bloggen bidragit till försäljning av böcker)?
Själv följer jag de bloggar jag följer för dess innehåll och inte för personen som ligger bakom bloggen (alltså missförstå mig rätt här).
Detta var före min tid. När och hur kom Lars ut?
Det rimmar ganska illa med blogginläggets innebörd tänker jag, hur som helst.
Tror många skulle kunna stå för det dom skriver på nätet om det inte fanns ett reellt hot att få sparken eller bli hotad för sina åsikter. Många pratar om yttrandefrihet, men vad betyder det? En del säger att vi kan yttra oss men inte utan konsekvenser. Ser man det på sånt sätt så har dom yttrandefrihet i Ryssland också, bara det att konsekvensen kanske oftare blir att man får en kula i huvudet istället för sparken.
Yttrandefrihet gäller mot det allmänna, inte mot det privata. En privat arbetsgivare har således rätt att sparka dig för något du säger, om arbetsgivaren har lust. Du kan dock vända dig till det allmänna (=rättsväsendet) och få skadestånd om du fått sparken utan grund.
I länder i bottenskiktet för yttrandefrihet, t ex Ryssland, så är det det allmänna som sätter en kula i nacken på dig, eller kastar dig i fängelse om du yttrar dig.
Bör också noteras att vi inte har yttrandefrihet i Sverige så se upp med vad ni säger.
En advokat intervjuad på SVT typ i somras nämnde att sanningen inte var något försvar mot förtal i Sverige. Häpnadsväckande och jag skulle gärna vilja veta mer om detaljerna i detta, men det visar isåfall än tydligare att det är lika bra att vara tyst som privatperson.
Antar att advokaten var målsägarbiträde och inte objektiv. Oavsett är inte yttrandefrihet att få kränka privatpersoner.
Med tanke på hur sällan någon fälls för förtal, några gånger om året, så verkar ordet rätt fritt.
"Antar att advokaten var målsägarbiträde och inte objektiv."
Det står dig fritt att anta. Själv vet jag inte.
"Oavsett är inte yttrandefrihet att få kränka privatpersoner."
Därom är vi inte överens, t.ex. ifall kränktheten beror på sanna uttalanden.
Sedan kan en viss försiktighet också vara på sin plats för en framtida politisk karriär eller annan framträdande post. Inget försvinner på Internet och då kanske någon kräver fram en tjugo år gammal kommentar som stjälper hela karriären. Det politiska rummet kan också ändras på ett helt oförutsägbart sätt där helt rumsrena sanningar idag är förbjudna imorgon.
Ang. yttrandefrihet så syftar man väl egentligen på meddelarfrihet som då gäller offentlig anställda om den ansvarige utgivaren har ett utgivningsbevis. Finns också en gråzonsproblematik med sociala medier och offentlig handling ifall någon kanske skriver inlägg från en jobbdator/telefon på arbetstid.
Cornu: om du funderar en vända på vad yttrandefrihet innebär så är det faktiskt inte så stor skillnad mellan det privata och det allmänna.
Du brukar invända mot de som hävdar att deras yttrandefrihet kränks om du inte tillåter dem att kommentera med hänvisning till skillnaden mellan det privata och det allmänna, men yttrandefriheten implicerar INTE att det allmänna skall tillhandahålla ett forum där man får yttra sig (dvs lika liten skyldighet för det allmänna som det privata i det avseendet).
Läser man t.ex. wikipedia om det så är det rätt mycket en fråga om straff och censur, men även på den punkten är det ganska lika mellan det allmänna och privata. Straff i sammanhanget avser i sverige att antingen slänga någon i fängelse eller bötfälla någon, detta är något som det allmänna har tagit monopol på så på den punkten är det samma. Och censur är också ett ingrepp i folks frihet som enskilda inte har rätt att utöva.
Den enda skillnaden jag kan komma på är enskildas rätt att i viss utsträckning särbehandla personer utan krav på motivering (och man kan alltså särbehandla folk för vad de yttrat).
Sen skall ju nämnas att vi har inskränkningar i yttrandefriheten då man ju faktiskt kan dömas för olaga hot, förtal, förolämpning, bedrägeri, utpressning, oredigt förfarande, svindleri, urkundsförfalskning, mened, falskt åtal, falsk angivelse, barnpornografibrott eller spioneri och det endast på grund av ett yttrande i tal, skrift eller bild.
När en organisation, annan än det offentliga, utför censur på eget initiativ brukar det kallas självcensur. Denna typ av censur kan en lagstiftare inspirera till i en bransch genom att låta förstå att annars kommer lagar.
"Oavsett är inte yttrandefrihet att få kränka privatpersoner."
Ja, nu blev jag kränkt…
Skämt åsido, alla kan anse sig vara kränkta för vad som helst nu, det är dock inte många som bryr sig om att andra blir kränkta, problemet uppstår när dom lättkränkta får för sig att det är ok att hota folk pga att dom anser sig blivit kränkta, och än värre utföra det dom hotat med.
Jag skummade ovanstående inlägg och känner mig nu kränkt, eftersom jag av oklara anledningar känner mig personligen angripen.
Det är precis som det ska vara på internet!
(ovanstående bör läsas i vetskapen att upphovsmannen trattat i sig ett par finöl och en halv flaska champagne av helt ok sort pga firande – än en gång precis som det ska vara på internet dvs man läser knappt, reagerar med reptilhjärnan och knappar loss lite på måfå)
Bästa sortens kommentar, skrivet i affekt under påverkan av hämmningsdämpade rusdrycker!
Jajjebox, något som drabbar oss alla förr eller senare. Ett antal politiker och högre tjänstemän har vi fått gå för mindre.
Herr W har så rätt. Vissa kommentarer ska aldrig se dagen ljus och min personliga åsikt är att vitlistan verkar fungera relativt bra. Rätt länge sedan det var något helt uppåt väggarna.
Tack för en utmärkt blogg
Hur kontrollerar du att det verkligen är jag, att det verkligen är mitt tryne på fotot och inte någon annans?
"Du har som kommentator noll rättigheter här."
Ja, och det har jag det även efteråt. Även om jag skulle framträda med egna, verifierade uppgifter. Du får ursäkta men din blogg är inte värd offentliggörandet av mina personuppgifter.
En intressant observation: Nästan all som skriver på Wikipedia, däribland jag, gör det under pseudonym. Anledningen är knappast att där skrivs sådant som är kontroversiellt. Men det är inte intressant vem som har skrivit, endast vad som skrivits.
En kommentar behöver inte vara värdelös för att den är under pseudonym. Det beror helt på vad den innehåller och vem som läser den om den är värd något.
Jag förstår tanken med denna text, men jag håller inte med det till fullo. Jag ger ett exempel:
"men om det du skriver inte kan yttras över en middag med kollegor, vänner, anhöriga eller framför ordningsmakten, så kanske du ska fundera på om de där åsikterna verkligen är så mycket värda."
I dagens extremt polariserade politiska klimat delar jag endast med mig av politiska åsikter med nära vänner, då jag valt dessa av sin sundhetsgrad. Jag är själv liberalkonservativ (liberal politik, konservativa värderingar) och har bekanta som varierar över hela spektrat. Dessa kan jag ha ett sansat samtal med, där vi båda har vitt skilda åsikter, utan att vi blir ovänner.
Däremot är det väldigt få människor som kan hantera detta nu för tiden. Jag har kollegor som uppriktigt blivit sura och upprörda på mig för att jag har uttryckt ganska milda avvikande politiska åsikter.
Därför har jag ingen lust att vara googlingsbar pga åsikter jag skriver på internet. Jag ska själv välja vilka som vet vilka åsikter jag har.
Jag håller inte riktigt med. Man kan jämföra det med "Varför kan vi inte sätta upp kameror i ditt vardagsrum, du har väl inget att dölja?". Människor är dömande, alla har åsikter vi gärna delar med familjen eller vänner, men undviker att utrycka på jobbet eller offentligt. Inte för att vi inte vågar stå för åsikterna, utan på grund av att åsikterna skulle skapa konflikter och social friktion, och i värsta fall kosta en jobbet.
Har jag personligen åsikter jag skulle få sparken för? Det tror jag inte. Om jag haft sådana åsikter hade jag varit öppen med dom mot t.ex. min arbetsgivare? Nej. Gör det mig feg? Kanske, men jag prenumererar inte på det idealet som säger att allt som är värt någonting måste kunna sägas offentligt.
Sen måste jag självklart säga att har man åsikter man inte kan nämna någon annanstans än anonymt på nätet så ska man ta sig en funderare, då hör dom åsikterna inte hemma någonstans.
Jag tycker om att vara anonym. Har ett unikt namn och vill inte ha nån knäppgök efter mig eller att en presumtiv ny chef skulle kunna googla på vem jag röstat på eller min åsikt om bostadsbubblan.
Skulle säga att mina kommentarer är mer uppriktiga och raka än de hade varit under eget namn. Jag sockrar inte eller försöker vara smidig under synonym.
Jag tror många läser bloggen för kommentarernas skull med 😁.
Läser endast bloggen på grund av vissas kommentarer.
För övrigt varnar jag för Revolut! Putinlakejernas största bankscam genom tiderna.
Hmm… det är ju just Revolut som Lars gör reklam för. Jag vill veta mer om varför Revolut är en scam.
Jag förstår frustrationen men tyvärr så är det så at "lås håller bara ärligt folk ute"
Tack för en bra blogg, ett sätt att höja kvalitén skulle vara att flera vågade kommentera, det skulle späda ut trollkoncentrationen.
Kan bara konstatera att jag haft ett yrke där det ofta förekommer hot och andra otrevligheter. Det har gjort att jag är försiktig med hur offentligt jag uppträder. Om värdet av mina få kommentarer minskar p.g.a. min anonymitet må det vara så. Gissar att jag tyvärr inte är den enda som är tvungen att vidta försiktighetsåtgärder p.g.a. diverse rövhattar.
De som lillgammalt hävdar att det minsann inte finns någon åsiktskorridor brukar motivera det med att man får säga nästan vad som helst, vilket är korrekt. Men de vägrar inse att kostnaden för att yttra en viss åsikt är helt oproportionerlig.
Fascinerande att enbart pseudonymer uttalat sig hittills. Nu väntar jag bara på att Joakim P och Linus J ska komma med några väl valda ord.
Sen att bloggens vassaste kommentator Goofy från GBG valde att gå pseudonym var ju lite trist men det finns väl en anledning till det kanske.
Och hur vet vi att "Stefan Östergren", "Joakim P" och "Linus J" inte är pseudonymer likt "Bo Baldersson"? Nej, just det, det vet vi inte.
Goofy (T.V) är en av de bästa kommentatorerna tycker jag också. Lite för överpositiv mot bostadsmarknaden för min smak men annars i topp.
Joakim P är min absoluta favorit. Speciellt när han ger mothugg till Bloggar´n 🙂
Pseudonyma kommentarer fungerar helt OK. Det enda som händer när man skriver under med eget namn är att personer i verkligheten vet vem man är och kan koppla ihop vad jag skriver här och på andra ställen med min egen person. Det spelar mig ingen som helst roll, på samma sätt som att jag inte har något emot att diskutera t ex politik och ekonomi med vänner och kollegor.
Helt anonyma forum är riktigt usla men det är en annan fråga.
JP. Är imponerad över att du orkar kommentera som du gör år efter år.
Stefan: Börjar tröttna lite grand, det är kul förströelse men ofta samma ämne som repeteras om och om igen (och samma missförstånd och medvetna feltolkningar). Då och då dock riktigt intressanta berättelser i kommentarerna.
Tyvärr likadan slutsats för min egen del.
Enligt hitta.se finns det 665 stycken Joakim Persson, vem av dem är du? Är du tränaren i Varberg eller? Eller som sagt: hur vet vi att du verkligen är någon av dessa (dvs heter Joakim Persson IRL)?
Anonym: Det vet ni inte, men det har ingen enorm betydelse för mig. De som vet vem jag är IRL vet också att det är mitt riktiga namn, vad folk som jag inte känner tror får stå för dem.
Jag har under åren läckt tillräckligt med info online för att den som har riktigt stor brist på meningsfulla saker att göra kan kontakta mig i verkligheten. Kör på.
Men då kan man iaf säga att för oss spelar det mindre skillnad ifall du postade med godtycklig pseudonym eller som "Joakim Persson", så långt vi vet är bägge pseudonymer eller betraktas som sådan. Din signatur känner vi ju bara utifrån de inlägg du alstrar och har för oss ingen koppling till dig IRL.
Vad gäller våra umgängeskretsar kan folk känna till kopplingen mellan signaturen och person, men det är inget vi andra kan veta något om utöver vad som sägs om man tar oss på ordet för det.
Det är bara ifall man sitter på ett hyffsat unikt namn som kopplingen finns, men då är man fortfarande förvissad till att tro på att signaturen är ens riktiga namn.
Jag är rätt skeptisk till tesen om att pseudonym vs riktigt namn skulle i sig påverka värdet av ett meddelande.
Sant iofs att det inte går att utkräva någon garanti av en pseudonym, men ofta ges meddelanden utan garantier. Det är bara när ett meddelande är juridiskt bindande eller förpliktigande som denna skillnad är relevant.
Annars tänker jag att ofta så kommer det inte an på om det är en pseudonym eller känd identitet bakom meddendet som avgör dess värde, ofta är det just meddelandet som sådant som avgör dess värde.
Man kan förvisso ta som exempel att vissa personer besitter särskild kunskap eller makt som gör dem extra värda att lyssna på, men det är ett specialfall. Där krävs det att man faktiskt känner till personen och dess expertis eller makt, gör man inte det så spelar det ungefär noll roll ifall det är pseudonym eller riktigt namn.
En annan situation är rykte om att vara värd att lyssna på, eller att man erfarenhetsmässigt funnit någon värd att lyssna på, men den situationen tycker jag inte skiljer ett riktigt namn fån pseudonym egentligen. Bägge är ju bara namn på en person som man bedömer utifrån historiska uttalanden och ärdet bara det som det kommer an på så spelar det föga roll ifall man kan knyta det till en fysisk person.
Ett varumärke som Lars Wilderäng kan vara värdefullt att bevara. Men bara inför tänkta kunder. Övriga kan man skita i. Alla kan förstås vara tänkta kunder, men så är det oftast inte, utan man har en målgrupp.
Då kan det ibland vara smart att blåsa några utanför målgruppen för att ställa sig in bland sina egna, som tex Trump gör.
Relaterade svaret på något sätt till min kommentar? Isf hur?
Förstår din förvirring. Brukar ju oftast säga emot 🙂
Här håller jag med om: "kommer det inte an på om det är en pseudonym eller känd identitet bakom meddendet som avgör dess värde"
"om det du skriver verkligen är värt något så skriver du med ditt eget namn, foto och ort, tydligt identifierbar."
Håller inte med. Tycker snarare pseudoanynymitet borde vara standarden.
Värdet av det någon skriver ska avgöras av de argument, fakta etc. som läggs fram, inte vem som står bakom eller hur denne ser ut.
Att skriva med sitt riktiga namn kan skapa massa problem. Det behöver inte vara fel på kommentaren i sig. Säg att en framtida arbetgivare är socialdemokrat. Kommer den verkligen vilja ha en en underordnad som är nyliberal?
Det kan också vara så att man vill prova argument för att se om de håller.
Det här kan ju vara det sjukaste du skrivit:
"om det du skriver inte kan yttras över en middag med kollegor, vänner, anhöriga eller framför ordningsmakten, så kanske du ska fundera på om de där åsikterna verkligen är så mycket värda"
Är du säker på att du står kvar vid det citatet?
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Min svenska är inte bra och jag försöka at skriver om nånting jag är interesserad av på en främmande språk.
När jag började med internet i 90talet skulle man inte lämna personligt information, idag är det annorlunda men dels eftersom alla gratistjänster få bara intäkt när man har unika läsare som är identifierbar. Annars kunna ban beställa 100k bangladeshi likes och vara rik. Även detta blog är ingen ideell verksamhet och många ideell hemsidor med innehåll har försvunnits eller började känner till sin ekonomiska värde.
För mig är 70-80% här kommentarer som är interessant.
"Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det."
S.G. Tallentyre
Man får skilja på äkta trollpseudonymer som använder anonymiteten industriellt för att sprida propaganda och lögner/vinklingar kontra vanliga svenssons som uttrycker mer eller mindre relevanta eller obekväma åsikter utan att behöva visa sitt namn.
Sedan finns det naturligtvis en gråzon med framför allt s.k. Svärjevänner och Tesla-anhängare som är vanliga svenssons men för fram sitt budskap lite oftare än strikt nödvändigt, s.k. pesudotroll. Detta gäller även tesla-anhängare, många saknar totalt verklighetsförankring. För skrämmande läsning, se t.ex. teslarati.com.
B.H använde hela sitt namn. Säga vad man vill om honom men han stod för sina åsikter trots att de var korkade.
Hörde att Lena och Lars ska framträda i TV4 inom kort. Gäller nya boken.
Vänliga hälsningar
Nanotec
Inom kort betyder nu under förmiddagen. Vågar inte gå ut och hämta morgontidning
Vänliga hälsningar
Nanotec
Hur gammal var Cornucopia när han första gången publicerade under eget namn på internet? 40 år?
Cornu, kan du inte anordna en stor träff för alla dina bloggläsare i lämplig lokal i Göteborgstrakten. Där vi alla bär namnbrickor där våra pseudonymer står istället för våra riktiga namn. Sedan så kan vi mingla runt. Du läser sedan upp ett av dina inlägg högt inför oss. Och de av oss som vill kommentera det hela kan göra det in pseudonym-person. Alkohol bör nog inte serveras så att folk kan skylla på att det var fulla då de uttalade sig.
Föreslår Pustervik så kan man gömma sig på valfri våning när man gjort bort sig.
Vadå, är ju tydligt fredag och lördag kväll att många kommenterar under alkoholpåverkan? Även ibland annars också.
Pseudonymer lämnar man gärna på internet. Anledningen är att pseudonymen ofta tar upp saker som är viktiga men som får folk i vardagliga livet att skrika, gråta och i bästa fall lära sig något efter att man förbukat en hel värdefull kväll.
Om någon IRL tror att moderaterna driver Sverige mot ekonomisk högerpolitik kommer jag generellt titta på dem och säga "Mhm", sedan försiktigt styra det mot något annat.
Ett av de största problemen med yttrandefrihet i det här landet är ju att Svärjevänner tycker att de ska få kasta ut sig allehanda rasistisk eller semirasistisk skit medan vänstern tycker att bara den som för tillfället har rätt värdegrund ska få yttra sig.
Båda har såklart fel.
Jag är chef på ett stort globalt företag. Det finns ingen möjlighet för mig att göra politiska kommentarer. Jag representerar alltid bolaget. Jag måste kommentera anonymt.
Så jag är en av de 2% då eftersom det jag skriver inte längre syns. Nåväl, livet går vidare.
Jag anser att kommentarsfälten är viktiga, och skribenter som inte tål att deras läsare kommer med mothugg är nästan alltid inte värda att läsas.
Det är därför jag helt slutat läsa ledare och kåsörer i msm, och i princip enbart skummar rubrikerna, för man vet i pricip redan vad de skriver, samma gamla skåpmat.
Själv har jag inga problem att säga vad jag tycker och tänker i något sammanhang, de som känner mig vet bättre än att fråga mig eller dra in mig i en diskussion om de inte vill höra mina åsikter/slutsatser.
Att jag skriver under psudonym har mer att göra med att folk ska fokusera på vad jag skriver, snarare än vem jag är.
Sen kan man iofs tycka att vissa åsikter är tjatiga, vissa söker ständigt dra in vissa frågor i alla problem, medans andra har ett nästan löjligt behov av att distansera sig från dessa. De sistnämda är i regel de som är mest idealistiska och svartvita i sitt tankesätt.
Själv skiter jag i vilket, gör min åsikt mig till en röv i dina ögon så får du tycka det, men jag är numera så pass gammal att jag för länge sedan insett att alla har en röv, av varierande storlekar och form.