Gästkrönika – Kaliningrad: Klockrena kontraster och kulturkrockar

1.1K

Nedanstående är en gästkrönika av Lena Padukova, adrenalena.se.

Bjuder på några anteckningar från min förra guideresa till Kaliningrad. Fotorapport från maritima museet kommer i separat inlägg.

Klockrena kontraster och Potemkinkulisser i Kaliningrad.

Jag har lett folk över grönländska glaciärer och upp på syrefattiga berg. Jag har agerat stalker-guide genom okända fallout-zoner och seglat skitfarliga passager runt hela världen. Men nu på den här expeditionen ligger jag alltså på en uppvärmd massagebänk under en stjärnhimmel av perfekt dimmade LED-ljus, och ska ta emot en massagebehandling som heter ”Universums andning”. För att varför inte, och för att musklerna värker fortfarande sedan i förrgår, och för att priset för en full timme kompetent massage är den bästa jag har sett på den här sidan Uralbergen, universums andning eller inte. Jag sträcker ut mig och försöker njuta.

Spa med pool, flera olika bastuavdelningar, hamam, massage och bubbelpool.

Jag tillhör den skara åttiotalister som efter åratal av sunkigt luffande genom random otippade länder blivit mätt på att bo på delad dorm med 15 andra twitchiga, oduschade och bakfulla backpackers, och få oönskade proteintillskott i både sängen och på frukostmenyn. När i lågprisland – bo ståtligt! De här hotellets fyra stjärnors bling imponerar mycket mer än de fem på danska Hilton jag bodde på dagen innan. Här är det top notch, väldigt nybyggt och välpolerat. Men de blänkande tyskflörtande vykortsfasaderna klarar inte av att dölja betonghusens åldersspruckna pelare som slumrar tungt i bakgrunden. Mörka fuktspår under fönstren ser ut som tårar som aldrig torkar upp. Babusjkor hasar försiktigt nerför en isig trappa som leder till dygnetrunt-öppna vodkabutiken. Deras blick letar sig aldrig upp till bredvidliggande hotellets luxuösa dubbla spa-våning.

Estetiskt förhöjande och turistinriktat, kontra tillgängligt för vanliga invånare.

Egentligen berodde det flådiga hotellvalet främst på önskemål från resten av gruppen som jag skulle ta till Ryssland i egenskap av guide och tolk, lokal dörröppnare, och äventyrsmagnet. Synd bara att Kaliningrad passade på att ändra visumbestämmelserna bara en månad innan avresan, utan förvarning eller förklaring. Skärpningen gjorde att endast en person från gruppen kunde följa med till slut. Personen är en författare, och vill uppleva det äkta, prata med så många som möjligt, göra så mycket som möjligt. Så vi köper en flarra lokalt bubbel (för motsvarande en tia), rjazjenka för att möta dagen efter, och beger oss ut.

Konst på väggarna på stadens bästa kafé, bland de nyrenoverade byggnaderna på strandpromenaden.

En långpromenad leder oss förbi fasadernas speglingar i Pregoljafloden, via betongdjungelns gråa bakgårdar, till kiosker och butiker där jag äntligen hittar reservdelar till UAZen, och för oss sedan vidare mot ubåtsmuseet. När vi är tillbaka passar vi på att utnyttja hotellets faciliteter fullt ut, avslappningsbehandlingen får bli en del av upplevelsen.

Strandpromenaden med fler hotell och fina restauranger

Igår hade jag dock väldigt svårt att slappna av. En man började prata med mig och mitt resesällskap när vi hängde i baren (här är hennes krönika om det – ”Två muskulösa kvinnor utan eskort”). Han började med en anmärkning om kvinnor som dricker starka drycker ensamma. Nästa kommentar var om våra kläder, hur kommer det sig att vi sitter iförda sorgfärger? Så klär alla sig i Sverige, var mitt svar förstås – mörka nyanser dominerar märkesbutikerna och garderoberna, för att matcha våra vintersinnen. Mannen skrattade och replikerade att det inte alls var sant. Han hade ju sett Sverige på teve, alla är klädda i glada färger – rött, vitt, blått. Nähä, det känner inte ni igen? Då måste teven ha visat fel eller? Haha, nu var jag rolig, klart jag skojar – det är vi som är konstiga och inte har koll. Men det skulle jag inte lägga mig i förstås, utan låt mig ta hand om er nota. Jag sätter allt på mitt rum, och uttalar rumsnumret extra tydligt.

Promenaden går vidare förbi broar och monument

Jag försöker koncentrera mig på det berömda ”här och nu”. Massören heter Anton och verkar vara lika gammal som jag. Han utför vanlig rätt trevlig knåd-och-klet-massage till synthpling och hummande röster. Han utför också ovanligt mycket prat. Tio minuter in i massagen vet jag hur han gillar sin borsjtj (med syrad grädde och pyttelite vodka trots att han egentligen inte dricker), att han har haft en armbågsskada, jag får reda på var han har sin tatuering och hur den ser ut, och att det gäller att inte ha för mycket smör på hans mackor utan att lagom är egentligen bäst.

Det är väl helt OK med småprat, gäller att hålla kunden vaken så att universums andning inte gör dem alltför ofokuserade eller medtagna. Eller så är det hans terapistil, som en annan taxichaufför eller frisör, ungefär. Hans stream av consciousness består av vardagssaker; försvinner bort i samma takt som oljan han gnider in i mina ryggmuskler.

Och nej, han tycker inte om mixade grupper när han sparras. Det var just så han skadade armbågen. Orättvist. En riktig man ska inte slå en kvinna, det ska vara omöjligt att ens tänka tanken. Så är det med män.

Jag försöker att inte tänka på de tusentals ryska kvinnor som årligen misshandlas till döds av sina partners, testar att slappna av i axlarna och inte flika in att polisen i en stad av Kaliningrads storlek gör 350 utryckningar dagligen på grund av hustrumisshandel. Jag och Anton kan säkert vara överens om att våld inte ska behöva existera. Krama varandra istället. Ge massage. Det får till och med kosta några rubel.

Han släpper inte, han knådar vidare på ämnet. För att, som alla förstår, så ligger kvinnans skönhet i hennes hjälplöshet. Kvinnor ska inte vara starka. Det svaga könet är ju det täcka könet, svaghet är vackert. Hans egen fru, ska jag här få höra, har förbud mot att lyfta tungt, någonsin. För sådant är ju hans uppgift, som man. Så ska det vara.

Områden bortom Potemkinkulisserna.

Jag tänker, med ansiktsuttrycket dolt av handduken, att det krävs milt sagt väldigt mycket cojones för att så lättvindigt uttala det medan han masserar musklerna på en kvinna med en fysisk meritlista som nog överstiger de flesta män och kvinnor som lägger sig på den bänken. Eller så krävs det en stor dos ignorans och absolut noll respekt. Eller, vilket är mest troligt, så krävs det ett samhälle där folk är så utbrett och kontinuerligt hjärntvättade av konservativa ortodoxa postulat att just det här tänket blir normaliserat, och aldrig mer ifrågasatt. Och de här normaliserade strukturer innebär att som kvinna så ska jag inte ifrågasätta eller tycka till i det hela taget – moment 22. Som kvinna har jag ingen individuell betydelse, ingen agens, min enda raison-d-être är att ge männen något att agera mot. Det är en av anledningarna till varför jag aldrig skulle kunna bo i Ryssland igen.

Universums andedräkt luktar av surnat grädde och rejäl vodkabaksmälla. Det är inte längre lönt att argumentera eller informera. För fyra, kanske fem år sedan kunde folket här åtminstone lyssna. Ta emot andra perspektiv, oavsett om det handlade om att rysk choklad kanske inte är bäst i världen, eller att Europa inte precis skriker hysteriskt välkomnande efter ryska immigranter för att de är så duktiga på matte, eller att Ryssland inte hyllas som stormakt även utanför landsgränserna. Folk kunde till och med ifrågasätta hjärntvättapparaten. Sedan gick det över till ”den som sa det, den kan va det”-stuket. ”Påstår du alltså att vi i Ryssland utsätts för propaganda och vinklade nyheter? Det stämmer inte. Dina uppgifter kommer från propagandakanalerna i Väst och det är du som är hjärntvättad här”.

Ryska Posten.

Nu har det gått ett steg vidare. Det nya narrativet ska aktivt berättas, implementeras och påtvingas. Det märks inte bara i Ryssland. Det sker även utomlands, bland annat som en del av påverkanskampanj mot Sverige (länk till rapporten från ISD här) Inte i form av att berätta nyanserat genom att t.ex visa de bättre och de sämre sidorna – utan som en renodlad svartmålning. Ryska nyhetstjänster berättar hur hemskt det är att bo i skandinaviska länder jämfört med Ryssland, och spyr ut falska vittnesmål om samhällen i spillror, faktiskt långt bortom vad som ibland målas upp på svenska sajter. Det sjungs i kör om ryssar som återvänder hem från hela världen eftersom de ska ha tröttnat på arbetslöshet, kaos och misär i västerländska samhällen, och längtar efter Rysslands trygga famn där det finns ekonomisk och social säkerhet, och en ljus framtid. Det är ju fantastiskt att se strategiska narrativ ”in action”, hur lätt det är att måla upp något och få det att se så verkligt ut. Så vem berättar sanningen? Vem ljuger? Du avgör själv förstås, men ett enkelt litmustest är förstås att kolla vilka länder som har högst levnadsstandard i världen.

Ledtråd: Det är inte Ryssland.

Annons på en lyktstolpe: ”Pengar. 1 timme, utan pant eller borgenärer, helgfritt.”

När mannen i baren tog min nota kunde jag förstås inte ta på mig rollen av en kuvad rysk kvinna, glad och tacksam för uppmärksamheten och allmosan. Jag är inte heller något passivt objekt som ska tas hand om, faktiskt så långt från det som det går att komma. Jag reser, alltså har jag möjlighet att vara ambassadör för våra svenska värderingar, som jag är stolt över, visa dem för världen och ge folk möjlighet att inspireras om de vill. Bjuda till dialog om det vill sig.

Så jag gjorde det enda som är riktigt och korrekt i min värld – tackade för en trevlig gest, informerade att jag genast skulle genast bjuda tillbaka, och viftade till personalen. Mannens ansikte förvreds. ”Hur kan du… som en kvinna… bjuda en man?” Med lätthet, svarade jag. Se på, medans jag gör det. Så funkar det här i Europa, och hemma i Sverige. Alla kan bjuda, alla har samma möjligheter, rättigheter och skyldigheter.

Mannen tog långsamma steg mot hotellhissen och slängde från sig korta fraser, likt handgranater framför sig medan han backade i reträtt.

Vet ni vad? Er jävla demokrati har gått för långt och sabbat er.

Gå tillbaka till patriarkatet så blir det bättre igen för alla.

Ha en god natt.

Ärligt talat är jag fortfarande tryckvågsskadad. Ha en god natt, Ryssland.