Norge har publicerat alla sina skyddsobjekt på Internet

“Security by obscurity is no security.”

Norge har publicerat en interaktiv karta över samtliga sina militära och civila skyddsobjekt på en interaktiv karttjänst på Internet, i regi av Nasjonal sikkerhetsmyndighet. Detta för att allmänhet och företag tydligt ska veta var de inte får fotografera någonstans och i synnerhet var de inte får flyga med sk drönare.

Bod ø, Norge. Här finns det åtta skyddsobjekt, ej på fotot.

Norge har alltså gett upp att hålla platserna för sina skyddsobjekt hemliga och istället publicerat dessa platser i en interaktiv karttjänst online på Internet som anger var man inte får flyga med luftburna sensorer, aka drönare eller UAV:er.

Upprördheten är stor i varierande grad från olika håll, men den ansvariga myndigheten Nasjonal sikkerhetsmyndighet försvarar sig med att kartan inte anger vad för funktioner de olika skyddsobjekten har. Vilket i sig är korrekt.

Objekten omfattar bland annat USA:s bergrum med den förplacerade marinkårsbrigaden i Tröndelagen, Natos ledningscentral för norra Europa i Reitanberget mm.

Samtidigt kan man utgå från att sk främmande makt (=Ryssland) mycket väl vet var dessa platser finns någonstans, och att man annars likt i Sverige mest håller dessa hemliga från allmänheten. Myndigheten menar också att alla de här platserna redan går att beskåda vi satellit på diverse karttjänster på Internet.

Istället är avsikten att hindra att objekten och verksamheten kartläggs i detalj via drönare.

Ekebergaparken i Oslo. Även här finns det ett skyddsobjekt. Ej på bild.

Detta går att diskutera fram och tillbaka, men antagligen har man rätt i att världen inte är kvar i 80-talets kalla krig, utan att säkerhet måste byggas på annat vis än att hemlighålla platserna. Å andra sidan kan man på detta vis ägna sig någon form av maskirovka, och i själva verket ha andra platser som inte finns med på kartan. Antingen för att de är ännu hemligare, eller för att lura i motståndaren att de är hemliga, eller för att låta dessa ej publicerade platser agera en sk honeypot för antagonistisk kartläggning. 

Finns mycket mer att läsa i ämnet hos den norska försvarsbloggen Aldrimer.no.

I Sverige är i princip samtliga skyddsobjekt kända och stöts och blöts i olika grupper på Internet eller i sociala medier. Det inkluderar några av de fd mest hemliga ledningscentralerna, vars nuvarande verksamhet är okänd. För trots att platserna är kända även av amatörer, och därmed garanterat av främmande makts underrättelsetjänst, så går det inte att avgöra vad de fyller för funktion idag, och hur de ingår i svensk försvarsplanering. De hålls mest hemliga för allmänheten, även om vi de senaste åren sett angrepp mot t ex ledningscentralen utanför Bålsta, antagligen för att testa säkerheten eller kartlägga personalen. För dessa platser kräver en fungerande säkerhet. Man kan inte förlita sig på att de skulle vara okända.

Återstår att se om något liknande kommer genomföras i Sverige. Motsvarande karttjänst skulle förstås göra en grupp av svenska invasionsförsvarromantiker väldigt glada. Likväl kvarstår även här ett behov av att peka ut var man inte får flyga UAV:er. Det kan vara på platser man inte hade en aning om att man inte får göra det. I Oslo bör man exempelvis inte flyga drönare i anslutning till Ekebergparken, vilket kanske inte är uppenbart för turister. Motsvarande platser finns exempelvis i Stockholms centrala delar.

En variant för svensk del vore att återinföra det gamla begreppet skyddsområde, vilket gör att man kan begränsa tillgången till ett större område än bara omedelbart i anslutning till själva skyddsobjekten, och sedan sätta ut skyddsområdena på kartorna, likt man gjorde förr. Detta säger bara att det finns något hemligt och skyddsvärt i området, utan att i detalj peka ut detta.

En del av de norska skyddsobjekten har en mild obfuskering via t ex Google Maps, där detaljnivån blir sämre via ett överlagt filter. De är inte bortredigerade, men detaljer går inte att få fram. De ser ut som att titta på något genom ett regntäckt vindruta, medan man på andra sidan vägen får fullskarp detaljnivå. Sverige har mer en tendens att ersätta ett objekt med dåligt inredigerad skog, medan Norge helt enkelt sänkt upplösningen på dessa områden.