Gästinlägg: Virket, torsken och svårmodet

Nedanstående är ett gästinlägg av Lena Padukova, adrenalena.se, från seglingen Arkhangelsk – Kirkenes tidigare i sommar. Fortsatt segling Tromsö – Lofoten – Bodö, som jag delvis var med om kan man läsa om på Lenas blogg.

Timmerpråm får både puttning och …

Vi har precis köpt mat till den längre arktiska seglatsen mellan Arkhangelsk och Kirkenes, och är på väg tillbaka i en taxibil, bagageluckan full av plastkassar med ryska specialiteter som saltade gurkor och tomater, prjaniki, kefir, rjazjenka, Doktorskaja-korv och sjproty. Tyvärr inte så mycket kött eller ordentlig ost på grund av sanktionerna. Vi är på väg tillbaka till båten, imorgon bitti kastar vi loss.

Timmer driver runt i mängder som stora öar utanför bron, båtar kommer och går, för timmerflottar fram och tillbaka. Arkhangelsk är fortfarande Rysslands största hamn för utskeppning av timmer och har en stor träförädlings- och pappersindustri. Under 2012 och 2013 har det dock skett nedstängningar.

bogsering.

Någon i besättningen skojar till – pekar på timret och frågar taxichaffisen om det är möjligt att bogsera med oss några stammar, för att kunna grilla korv senare. Chaffören exploderar i berättelser. Förut, när träindustrin blomstrade här, så köpte ingen något virke, någonsin. Folk bara plockade på sig, det lossnade ju alltid lite timmer på vägen. Alla hus, alla möbler här längs Norra Dvinafloden byggdes av sådan drivved. Stora, ordentliga stockar, bara att ta.

Det räcker att ta några steg bort från huvudgatorna för att se att trä fortfarande används för att bygga det mesta.

Chauffören berättar vidare om det glada 90-talet, efter Sovjets kollaps när alla fick starta egna ”bizniz”. Då studerade han, och extraknäckte med att aktivt samla drivtimmer som forslades bort till en annan part som kunde sälja dem dyrt. ”Jag jobbade ihop till en egen bil!” utbrister han engagerat. Men nu är det slut på det, enligt honom. Oklart för mig varför, om det är noggrannare kontroll nu eller om det har att göra med nedstängningarna av fabrikerna här runt i trakterna. Kanske både och.

”Fast precis häromåret”, ler taxichauffören igen och pekar på bron som vi passerade, ”krockade en stor timmerflotte med ena bropelaren. Skepparens misstag, räknade inte med de starka strömmarna. Då gick timmerflotten sönder helt. Och alla i trakterna var mycket nöjda.”

Vi får kliva ut, betalar med kontanter (kvitto är bara att glömma), och säger hejdå till chauffören och snart till staden. Han hinner avsluta med att den militära ärans stad även har en annan benämning. ”Arkhangelsk: gorod doski, treski, i toski. Sejchas ostalas tolko toska”. Det översätts till ”Arkhangelsk: virkets, torskens, och svårmodets stad. Kvar numera är dock bara svårmodet.”

Utsikten från bussen, bro över Norra Dvina. Bussbiljetten kostar 26 rubel (drygt 3,5 SEK), det är otroligt nog möjligt att betala med Mastercard numera, ej provat dock. Ev kontanter överlämnas till en konduktör som också har koll på när folk ska av, och kommunicerar detta till busschaufförerna (som till skillnad från taxichaufförerna verkas vara väldigt fåordiga).