Gästinlägg: Militariseringen och krigskulturen i Ryssland

6.3K

Nedanstående är ett gästinlägg signerat Lena Padukova, med foton från den avbrutna Nordostpassageseglingen, som bloggen sponsrade i somras.

Det pratas mycket om militarisering av Arktis, återupprustning av gamla baser, truppförflyttningar inför övning, osv. Det som dock är osynligt är den andra dimensionen av militariseringen – den allmänna krigskulturen som finns överallt – i offentliga miljöer, i vardagslivet, i ryska folkets inlärda beteenden och attityder.

Inte arrangerat, utan sådant man kan råka snubbla på i Ryssland en vanlig dag.

Kan det vara så att era familjer har missat International Army Games i år också? Ingen i Ryssland har missat dem, det var nämligen full bevakning genom alla medier i landet nästan på samma sätt som OS – kanske inte konstigt eftersom Rysslands arrangerade det hela. Spelen går ut på att tävla med andra nationer i grenar som stridsvagnsbiathlon, darts med flygplan, artillerimästerskap, och allt annat från snipertävlingar och fältkocksmästerskap till högfjällsstrid inkl bestigning av Elbrus, och annat gottigt. Alla, vuxna som barn, får en chans att följa det i tidningar och TV.

Angående barn, så har det på senaste tiden kommit något ytterligare på militariseringsfronten. Projektet Yunarmiya (översätts ungefär till ”Unga Armén”) påbörjades lokalt våren 2016 med 2 000 barn, och utökades snabbt till hela landet. Barn från 10 till 18 får en militär utbildning inklusive exercis, handgemäng, och vapenhantering. Medan Väst drar jämförelser med Hitler Jugend men kämpar med att greppa proportionerna på rörelsen, så lär runt 150 000 ryska potentiella barnsoldater sig att marschera, sjunga patriotiska sånger, och byta magasin. Det tillverkas t-shirts och muggar med Yunarmiya-loggan och glada barn med vapen. Dessa merchs går numera att köpa i friluftsbutikerna.

Ett par ord om friluftsbutikerna. Det finns ett flertal militärbutiker (som också säljer friluftskläder) i varje rysk stad. I Murmansk finns tex två stycken bara på centralstationsområdet, och det går bra för bägge. I Tjeljabinsk fanns åtminstone ett halvdussin som jag såg under min korta visit förra sommaren, förmodligen många fler. Butikerna är mycket användbara för inköp av friluftsutrustning, från gummistövlar till tält, knivar och ficklampor. Det mesta är militärinspirerat eller rentav militärt – och kostar en bråkdel av proffsgrejerna från Väst. Utöver friluftsutrustning finns det alla möjliga uniformer, gradbeteckningar, och ett veritabelt hav med krimskrams med militära och patriotiska symboler. Här finns muggar med stolta budskap gällande Krim och Syrien, VDV-dreglisar till spädbarn, tischor med artiga gröna män, och allt från klistermärken till fickpluntor med bilder på landets ÖB.

I Sverige debatteras det om huruvida det är OK att hämta/lämna barn i uniform, för att det kan göra folk rädda. Lite perspektiv? Åk till Ryssland, kliv av i en mindre stad, och räkna alla män som INTE är uniformsklädda. Eller börja prata med vem som helst, en tjänsteman, en taxiförare, en främling på bussen, en turist ute i fjällen. Efter namnet och geografiska härkomsten kommer nästa naturliga del av introduktionen – var man tjänstgjorde, eventuellt på vilka uppdrag. Sånt sker sällan i Sverige, jag ser ofta att till och med yrkesmilitärer drar sig för att berätta om sitt yrke till någon de inte känner. Tydlig skillnad på krigskultur och icke-krigskultur.

Krigskulturen byggs inte upp över ett par år med hjälp av ungdomsföreningar och tillgänglighet på militärprylar, missförstå mig inte. Det är något som har varit normalläge för Ryssland under en lång tid, och påverkat mentaliteten från grunden. Militärrelaterade högtider är tex lika stora i Ryssland som Valborgsmässoafton eller Midsommar i Sverige, och firas ordentligt även i skolor och på förskolor. Överväldigande många klassiska barn- och ungdomsböcker handlar om krig – antingen krigsskildringar, krigsdagböcker, eller en bakgrund som innebär krigshandlingar. Överlevnad och krigsberedskap lärs ut i skolan mycket bredare än i Sverige. Väldigt stor fokus läggs på andra världskriget, händelser och hjältar ska memoreras i detalj. Sociala strukturer är militariserade – barn och ungdomar lär sig tidigt att agera på order. Inga grupparbeten eller brainstorm där inte. Initiativa nakazuema – ”eget initiativ är straffbart”.

Det är inte bara skolsystemet som bidrar, det finns andra faktorer som är med från första början. Fysiskt våld mot barn är tillåtet i Ryssland, få ryssar reflekterar över det, och få kan tänka sig att uppfostra barn utan att ta till våld i varierande mängder. Våld mot familjemedlemmar är socialt tillåtet, numera även juridiskt. Våld blir en naturlig del av uppväxten; det sprider sig utanför familjen, ungdomar lär sig att spöa upp varandra proaktivt, för att inte vara den som tar emot stryk. I vissa fall mynnar detta ut till mer organiserad brottslighet, i andra fall förblir det bara en del av attityden.

Flottans dag i S:t Petersburg.

När pojkarna är redo för värnplikten har de redan ett rejält våldskapital, det stärks bara och blir vassare av ryska försvarets oskrivna lagar (det har redan skrivits rätt mycket om det för den som vill läsa). Men även de som inte gör värnplikten färgas av det hela. Flera generationer ryssar har nu förlorat klasskamrater, vänner, pojkvänner, söner, bröder – i Afganistan, Tjetjenien, och sedan Georgien, Ukraina och Syrien, och även till själva systemet (via misshandel, självmord och olyckor). Det är en naturlig del av vardagen. De som har protesterat har insett att det inte funkar, och har flytt – eller blivit omhändertagna av systemet. De som är kvar lever med det, det är normalt, det finns inget annat.

Det är det som utgör en viktig skillnad i mentaliteten. Medan vi i Sverige gör vad som helst för att undvika en IRL-konflikt, och litar blint på att andra också agerar på samma sätt, så har ryssar ingen konflikträdsla, snarare tvärtom. Det handlar om instinktiv eskalering av konflikten om möjligheten finns; anfall är alltid bästa försvar. 

I Ryssland är den svage ett offer som skall skylla sig själv; det är den starkes rätt att ta för sig. Att vara konfliktundvikande är att vara svag. Att inte leverera första slaget är att visa sig svag. Det finns ingenting som heter ”lagom konflikteskalering”.

PS: Det här går att testa ut det här på en mindre skala – testa att åka till Ryssland och ”starta en diskussion” med en rysk myndighetsperson^1., eller varför inte med ett ryskt gäng som ägnar sig åt sin favoritfritidsaktivitet, och se hur fort ”diskussionen” eskaleras, och hur lång tid det tar innan parten mobiliserar maximalt, eskalerar, och undanröjer allt motstånd. För att se hur det funkar i större skala hänvisar jag till historien.

/Lena Padukova, adrenalena.se.

Skribenten arbetar för tillfället med transfer av en segelbåt från Fiji till Nya Zealand och kan inte delta i kommentarsfältet på grund av Internetförbistring ute på Stilla Havet.

^{1. Omskrivning för en person i uniform, redaktörens anmärkning.}