En av alla myter kring bostadsbristen som motivation för bostadsbubblan är att ungdomar inte kan få tag på en egen bostad. I själva verket flyttade de svenska ungdomarna hemifrån i större utsträckning för andra året på raken. I själva verket har trenden 2004 – 2011 vänt till det bättre.
 |
| Barn 18 – 34 boende hos föräldrarna
i Sverige 2004 – 2013. |
I åldern 18 – 34 år, vilket inkluderar gymnasieungdomarna, bodde 2013 endast 23.9% av barnen kvar hemma hos sina föräldrar, ner från 25.7% 2011. Trenden vände 2011 och siffrorna är nu tillbaka på 2009 års nivåer i ett tydligt trendbrott för hela åldersgruppen.
Skillnaden är absolut störst för den yngre gruppen i Eurostats intervall, dvs 18 – 24 år gamla. Här bodde 2013 bara 45.3% av de unga männen kvar hos föräldrarna mot 49.4% år 2007.
 |
| Läget i EU och EES per 2013.
För Irland är datat från 2012. |
För åldersgruppen 25 – 34 år är siffrorna dock i stort sett oförändrade. Men det är inte dessa man brukar avse när man pratar om bostadsbrist för ungdomar. Hur man än vrider på det har bevisligen en större andel ungdomar fått tag på en egen bostad 2011 – 2013.
Om det nu existerade någon bostadsbrist för åldern 18 – 24 så har den alltså minskat. Dessutom flyttar svenska ungdomar hemifrån fjärde tidigast i hela EU och EES vilket direkt talar emot någon bostadsbrist.
I EU och EES är det bara i Danmark, Norge och Finland som barnen flyttar hemifrån tidigare än i Sverige. Medan 51% i åldern 18 – 24 bor kvar hos föräldrarna i Sverige är samma siffra i Tyskland, med sin fullt fungerande bostadsmarknad hela 85.3%. Inte ens i åldern 25 – 34 är Tyskland, trots avreglerad hyresmarknad, bättre än Sverige. Sverige har här likt Finland endast 4.3% hemmavarande barn, mot Tysklands 16.8%.
Naturligtvis kommer det komma en massa anekdoter om hur svårt det är att få en bostad, men ovanstående är inte anekdoter utan den totala bilden. Inte ens i Storbritannien, med sin avreglerade bostadsmarknad, där man t ex ofta delar lägenheter bland ungdomar, flyttar man hemifrån så fort som i Sverige. Gnället om bostadsbrist kommer förstås fortsätta, eftersom allt annat än en en billig hyresreglerad lägenhet med det bästa tänkbara centrala läget innebär bostadsbrist enligt svensk gnäll-definition. Verkligheten är istället att ungdomar snabbt kan få lämpliga lägenheter i större delen av Sverige. Absolut bäst är det dock i Danmark, och man kan fundera på om svenskt gnäll beror på att man är avundsjuka på våra mer funktionella grannländer?
26 kommentarer
Jepp, det som det är och alltid kommer vara brist på är "billiga och centrala smålägenheter".
Även om man ser till "bostadsyta per person" så ligger Sverige någorlunda OK till. I Sverige har vi i snitt 45.2 kvm bostadsyta per person till vårt förfogande. Det är bara Danmark (51.4 kvm/pers) och Luxemburg (66.3 kvm/pers) som ligger högre. Andra länder av intresse är Tyskland (42.9), Finland (38.9) och Nederländerna (41.0 kvm).
Detta indikerar att vi knappast bor särskilt trångt, vilket också talar mot bostadsbrist. Dessutom är det väldigt få svenskar som tycker att boendekostnaderna faktiskt är särskilt betungande (lägst i EU undantaget, återigen, Danmark).
Statistik är som vanligt underhållande. Den du publicerat säger ingenting om någonting i min värld. Som Stockholmare framstår jag säkert som väldigt självcentrerad nu men jag har aldrig hört talas om någon bostadsbrist i Sverige. Däremot har vi brist på billiga hyresrätter till ungdomar i Stockholm och som jag förstått det, Uppsala. Statistik från dessa län vore mer intressanta. Det säger väl säg självt att man inte bor kvar hemma hos föräldrarna i Hultsfred när man kan köpa en egen stuga i byn bredvid för hundra loppor. Föräldrarna kan belåna det övervärderade huset en aning för att bli av med ungarna samtidigt som dom kammar hem lite statligt bidrag i form av ränteavdrag.
Jag bor i en typisk tillväxtkommun i utkanten av Stockholm. Här byggs det lägenheter överallt. Bor man i tätorten som jag gör så går det knappt att ha fönstret öppet längre pga. det ständiga sorlet från alla byggplatser. Av alla dessa lägenheter som byggs så är ungefär 20% hyresrätter. Om vi ska vara väldigt positiva (räknar man in det som byggts senaste 5 åren ligger vi närmare 10%). Dessa hyresrätter är mestadels på 1,2 eller 3 rum. Hyror på runt 6500 för en 1:a på 35m2 eller 8500 för en 2:a på 50m2. Många bostadsbolag, kommunala som privata, har oftast ett krav på en inkomst som är tre gånger så hög som boendekostnaden. Så är du 20 år och bor i Stockholm så får du hoppas på att du har fötts med rätt föräldrar. Som antingen var smarta nog att sätta dig i bostadskö när du föddes. Eller som har kapitalet och/eller kontakterna för att fixa ett boende åt dig. För när man är 20 år är det relativt ovanligt med en fast anställning som betalar 25.000:- brutto. Och då får du ändå inte mer än en 1:a som aldrig kommer generera dig några pengar. Bor man i en gammal hyresrätt kan man med lite tur vinna på lotteri och lägenheterna ombildas till bostadsrätter.
Systemet är kaputt. Och den som inte ser problemen borde vidga sina vyer lite..
Men hyreskraven i Stockholm verkar vara brutto. Då räcker det med en bruttolön på 20000/mån för att ha råd med den där ettan, vilket ju inte alls är omöjligt även om man är 20-25 år.
… det verkar till och med som att kravet helt är borta i år.
"Stockholms kommunala bostadsbolag sänker kraven på hyresgästerna. Från nyår tas regeln om en inkomst på tre gånger hyran bort – det räcker med existensminimum.
– Det här är de lägsta krav man kan ha. Många fler kommer att bli godkända som hyresgäster, särskilt ungdomar, säger bostadsborgarrådet Ann-Margarethe Livh (V).
De nya reglerna gäller Familjebostäder, Svenska Bostäder, Stockholmshem, Stadsholmen och Micasa, det bolag som förvaltar Stockholms omsorgsbostäder."
Nu får fler hyra i Stockholm.
Man kan misstänka att bostadsbubblan gjort att folk föredrar att köpa lägenhet, så de kan tjänat 1000:- SEK om dagen på värdestegringen. Därav sänker man kraven för hyresrätt, för att alls få tag på hyresgäster, som faktiskt vill teckna kontrakt och inte bara står i kö för nöjes skull om drömlägenheten på Strandvägen dyker upp.
Det var mer än vad jag visste. Hoppas det sprider sig till dom kommunala bolagen runt Stockholm också.
Oavsett så räcker inte hyresrätterna till. Ungdomarna konkurrerar med flyktingar, lågavlönade singelhushåll, äldre som inte orkar ta hand om huset, ensamstående från misslyckade äktenskap och så vidare. Många av dessa får dessutom förtur eftersom deras behov är mer akut än att en 23-åring måste flytta hemifrån.
Har även för mig att Göteborgs kommunala bostadsbolag avskaffat inkomstkraven.
Och nu pratar jag om lägenheter utanför tullarna. Alla vet att 99% av förstahandskontrakten innanför tullarna förmedlas mot pengar under bordet. Annars handlar allt om kontakter och en jävla massa tur så kanske man kan få sig ett andrahandskontrakt till en skrubb på Söder eller en 1:a med renoveringsbehov i Gröndal.
Är 8500kr/mån för 50kvm en hög hyra? Ingen risk, inget underhåll. Vad kostar motsvarande bostadsrätt?
Kan väl diskuteras, men 6500 kr är definitivt för mycket för en liten etta om du är bidragsanställd på minimilön, det vill säga motsvarande normala livsbetingelser för arbetarklass anno dazumal.
Daniel Johansson, du kan lägga till Göteborg på listan på städer med sinnessjuk brist på hyresrätter för lågavlönade/arbetslösa/studieförvarade – kort sagt, det församlade prekariatet. Så nej, du är inte alls atypisk bara för att du bor i Stockholm.
I Tyskland flyttar man hemifrån senare eftersom föräldrar och barn har ömsesidigt försörjningsansvar. Inget bidrag till den som är fattig om man rika föräldrar eller barn.
Ja, det finns andra faktorer…
Även kulturella.
Stockholm är inte Sverige, finns det hyresrätter i Sverige som folket kan flytta in i?
Hur ser det ut i hela Sverige.
Hyresrätter i förhållande till efterfrågan.
Bostadsrätter i förhållande till efterfrågan.
Massinvandringen med ökad efterfrågan på små och och framför allt billiga lägenheter många ha betytt mycket för situationen. Den betyder också mycket för byggandet, bankerna och annat. Så vanligt folk är förlorare och de som gör affärer är vinnare. Sedan kommer diverse moralister, som är glada om de bara kan spinna på saken och vet mindre vad pengar är. Att rika länder med mycket bostadsyta per capita som Schweiz, Luxemburg och USA ligger ”sämre” till visar att det även finns en kulturell påverkan och är en slags prioriteringsfråga.
Här trodde jag att det var afrikanska åttabarnsfamiljer etc som flyttade hit, de bor knappast i några enrummare.
När jag flyttade hemifrån i mitten på 80-talet så fanns i stort sett ingen kö alls hos medelstora stadens kommunala bostadsbolag.
Ungefär som idag när man söker lgh hos privata fastighetsbolag utan officiell kö, där man blir erbjuden lgh direkt om man är etnisk svensk med bra referenser, har schysst fast inkomst och lyckas skriva ett fint brev som förmedlar dessa fakta på ett bra sätt.
Men hos kommunen så kör de stenhårt efter hur många dagar i kö man har, inte särskilt rättvist, jag står ju alltid i kö nånstans för det är bra att ha, just nu så kan jag i stort sett välja vilken lgh som helst eftersom min tid är relativt jättelång.
Och det var samma sak med jobben på 80-talet, sökte 2 jobb, blev erbjuden båda..
Ingen har här nämnt kategorin "ensamkommande", vilka per definition inte bor "hemma".
Visserligen tar bloggägaren (medvetet?) exemplet med kvinnor 18-24, vilket förstås dämpar en eventuell effekt av ökat antal ensamkommande.
Siffror som rensade för ensamkommande i kategorin 18-24 vore intressantare, som jämförelse.
Kategorin 18-24 är rent allmänt överrepresenterad bland invandrade. För jämförelsens skull borde siffror dugliga att jämföras rensas också för dem.
2004 – Män 25-34 år som fortfarande bor hemma – 3,9%.
2013 – Män 25-34 år som fortfarande bor hemma – 6%
Det är en ökning på mer än 50% på mindre än 10 år.
Hur såg dessa siffror ut på 80 och 90-talet?
Visst finns det lägenheter. Problemet är bara att det inte finns några jobb där. Eller så har dårhuvena i riksdagen fört området tillbaka till medeltiden på välbekant vis.
Så i praktiken är det en form av bostadsbrist.
Dock kunde man på min tid få sig ett studentrum till terminsstarten på hösten. Nu verkar det vara flera års kötid. (7-8 år har nämnts för vissa områden, vilket verkar lite absurt).
Skillnaden kanske kan sammanfattas med 2 månaders kötid förr och 2 års kötid nu.
Byggbolagen vill maximera sina vinster, dvs bygger stort och dyrt och liten andel hyresrätter. Kommunerna vill maximera sina skatteintäkter, dvs bygger stort och dyrt och liten andel hyresrätter. Små och billiga lägenhet är inget som byggbolag eller kommuner vill ta i ens med tång, med undantag för studentlägenheter. Kommuner som för 10 år sedan hade många outhyrda hyreslägenheter och idag har en dålig arbetsmarknad är antagligen de stora förlorarna.
Jag kopplar detta till att allt fler utbildar sig på Universitet långt från hemorten. Då blir det opraktiskt att bo hemma!
Å andra sidan framskrider urbaniseringen vilket innebär att fler än nånsin torde ha sina föräldrahem på större orter där det rimligtvis finns högre bildningsinstitutioner. Men det är klart, man kan ju gå över ån efter vatten och flytta t ex Sthlm-Gbg för utbildning eller liknande.
En mycket stor andel av ettor runt om i landet går till s.k funktionshindrade med behov av personliga assistenter och dagliga besök – och där har man ju definitivt en stor tillväxt bara de senaste generationerna eftersom t.ex diagnoser som ADHD och Asperger knappt ens fanns förrän för inte alltför länge sedan, i alla fall inte i den betydelsen att det gav förtur till kommunalt stödboende på samma sätt som rent fysiska handikapp.
Sedan har vi alla kommunala gruppboenden som antagligen räknas som ettor för att brukarna har tillgång till egna rum, men där utrymmen som kök och teverum och tvättmaskinsrum är gemensamma. Frågan är om ens alla kommuner räknar dessa på samma sätt?
http://www.qasa.se visar flera exempel på att det inte finns någon egentlig bostadsbrist i Stockholm!