I forna tider, rent av så nära i tiden som under DDR-Sveriges 80-tal, innebar att vara överklass att man hade tillgång till kapital, ofta sk gamla pengar. I skuldbubblans kredit-Sverige tror tvärt om många att de är en sk överklass därför att de kunnat låna mångmiljonbelopp och bosatt sig i den forna överklassens bostadsområden. I själva verket har vi fått en skuldklass, som utmärks av sina lånta fjädrar.
Skuldklassen har fått med media, där man numera kallas rik om man har hög lön, och därmed kan ta på sig stora skulder. Antagligen därför att journalisterna själva tillhör skuldklassen.
Brytpunkten när rik slutade innebära förmögen, och på allvar fick innebörden skuldsatt eller i bästa fall kreditvärdig var antagligen avskaffandet av förmögenhetsskatten 2007. Därmed försvann all offentlig statistik om svenskarnas obefintliga förmögenheter och rik började handla om kassaflöde istället för sparkapital.
Men att få tjugo årslöner under tjugo års tid, fördelat på en månadslön i månaden runt den 25:e är inte att vara rik. Att däremot ha tjugo årslöner i sparkapital kan fortfarande anses vara rik, även om den verkliga överklassen ser så små belopp som växelpengar.
Men skuldklassen känner sig rik. De har ju fina bilen, fina bostaden i rätta området, där det rent av blir ett självändamål att få upp priserna maximalt. Ju dyrare bostadspriser, desto större skulder, dvs högre månadslön, måste man ha för att få tillgång till skuldklassghettot.
En del pratar om klassresor, där hantverkare idag lever som överklassen från förr. Men de har inte blivit överklass, de har blivit skuldklass. Det är ens tveksamt om man kan kalla skuldklassen för medelklass. De saknar helt medelklassens friheter, utan är ett slags liveget proletariat, vars främsta funktion är att betala landränta till husbonden, eller banken som den kallas idag.
Kom ihåg att Mediansvensson bara har mellan 40 000 och 70 000 i sparkapital. Det räcker inte ens till en ny bil. Paretoprincipen gäller fortfarande, där 20% sitter på 80% av sparkapitalet.
Att vara skuldsatt är inte att vara rik. Att leva som om man vore rik när man inte är det är lånta fjädrar, och förr eller senare behöver alla fåglar rugga.
Kassaflöde är inte sparkapital.
34 kommentarer
"Att däremot ha tjugo årslöner i sparkapital kan fortfarande anses vara rik, även om den verkliga överklassen ser så små belopp som växelpengar."
Ja där ungefär tycker jag nog att skiljelinjen går. Med tjugo årslöner så ligger förmögenheten på den nivån att man kan leva på dess avkastning. Att kalla det för "växelpengar" är kanske lite att ta i, men man är ju inte bland de rikaste av "överklassen" snarare tvärtom.
Till viss del är nog detta ett resultat av den svenska tryggheten. De flesta är inte rädda för att skuldsätta sig för att de har stor tro på att de kommer att ha en inkomst även framöver, och om de inte har det kommer staten att ordna den saken.
Motpolen är Italien, där ingen har förtroende för någonting, vilket gör att alla sparar undan maximalt. Där klarar ekonomin det, för det har alltid fungerat så. Om svenskarna skulle drabbas av samma klarhet eller feltänk, beroende på vilken sida av staketet man är på, skulle svenska ekonomin stanna upp helt och kvävas.
Rojas, han som numera är rektor i Spanien, skrev något sådant om krisen för några år sedan… Han insåg att spanjorerna var lika italienarna och litade inte på systemet utan när folk blev arbetslösa så fixade man påhugg via släkt och vänner.
I Sverige är det skattebetalarna som står för notan…
Men så länge skattebetalarna klarar det så funkar det.
Skrev han. Krisen får alltså aldrig uppstå!
Det är alltså alldeles nödvändigt att svenskarna inte får veta något om verkligheten för annars kraschar samhällsekonomin. Det förklarar varför politikerna bara ser låtsashot och nogsamt undviker att tala om de verkliga hoten.
https://www.youtube.com/watch?v=lzBljL4y8bE
Videon beskriver det bra. Hus är ingen tillgång utan en kostnad. En tillgång är något som genererar intäkter passivt.
Samt att man definierar de som betalar pengar åt andra (liabilities) som medelklass. Dessa sitter fast i ekorrhjulet….
@Andreas
Jag tror inte Kiyosaki's definition på tillgång är speciellt allmänt accepterat. Att ett youtubeklipp anammar den definitionen gör ingen större skillnad.
Enligt andra definitioner blir ett hus en tillgång.
Den är givetvis inte ekonomiskt accepterad vilket jag inte heller påstår. 🙂
Iden är ändå intressant. Boende kostar pengar samt att medelklassen dränks i skulder. Ungefär som alla mina grannar.
Att nästan ingen i skuldkla… förlåt, medelklassen förstår det här är inte heller särskilt förvånande.
@Andreas
Nja, du hävdar att hus inte är någon tillgång så…
Nu bör man nog se det lite relativt också. Förvisso sant att huset är förknippat med endel underhållskostnader och att man blir belagd med fastighetsskat, men givet att man måste ha någonstans att bo så är huset en egendom som sparar på boendekostnaderna.
Problemet för medelklassen är att de inte har förmögenhet nog att äga sin bostad, därför måste de hyra den eller ta lån för att kunna köpa den.
Sen är det kanske inte bara frågan om förstånd. När man tittar på vilka möjligheter folk ges med deras inkomster så är det inte helt trivialt att göra en riktig klassresa inom överskådlig tid.
+1 på den.
Fast här framgår ju också delvis den goda sidan av det så utskällda banksystemet. Det är ju i grunden ganska smidigt och bra att inte behöva spara kapital till precis allt, alltid.
Sen stämmer det ju att man inte är rik för att man kan köpa nåt på avbetalning. Tvärtom, att köpa nåt på avbetalning innebär ju att man är fattig.
De som upptäcker detta och ser sin tillvaro hotad blir SD….
Det märkliga i detta är då att de som fortfarande inte vill inse det, de blundar och kallar SD för allt möjligt….
Intressant utveckling, eller vad man skall kalla det…
Vad händer när en majoritet av de som idag är skuldslavar inser att de är justskuldslavar, eller gåvoträlar som någon uttryckte det?
De brukar väl snarare bli en kombination av penningsystemhaverister och kommunister/marxister och hävdar att de inte alls lånat något, för det de lånat är inte "riktiga pengar".
Synd att här inte finns "gilla"knappar…
Du har nog rätt.
Här är en penningsystemshaverist som pratar om "riktiga pengar". Denna orm oljeförsäljare är inte med i Mensa, läs underbegåvad, så lita inte på honom!
http://youtu.be/Je22xKQekCk?t=5m58s
@alag
Var det inte han som sket i att ta sin medicin;)
@Anonym
Stämmer delvis, i presentationen (<5m58s) av honom tas det upp 🙂
@alag
Tyvärr verkar han inte vara speciellt bra föreläsare, letar nog hellre upp något skrivet av honom på området.
Det är dock ganska intressant ide, att använda en standardiserad varukorg som måttstock istf något friflytande som USD, SDR eller vad du nu vill. Ifall dessutom korgen är sammansatt av saker som faktiskt är användbara så har man ett mycket bättre alternativ än att använda något oanvändbart som t.ex. guld som måttstock.
Om man har åsikter om skuldsamhället och röstar SD, så är man en politisk analfabet, för SD har inga som helst avsikter att reformera penning eller banksystemet. Man önskar inte heller avskaffa mångkulturen, utan vill endast ha lagom massinvandring.
20 årslöner är ungefär där man kan kalla sig ekonomiskt oberoende.
Det är dock väldigt svårt att ta sig dit och väldigt få som faktiskt gör det under sitt liv. Det kräver nämligen att man lever på halva sin vanliga årslön, sparar den andra halvan och får 5% avkastning på det sparade kapitalet — i 30 år.
Då har man levt på halva sin lön i 30 år, för att sedan kunna leva på en hel lön "hur länge som helst". Väldigt få personer är intresserade av en sådan uppoffring.
Då har jag ändå räknat med 5% avkastning efter skatt (vilket kräver risktagande) och löneökningar på 3%/år.
Visst, det finns andra sätt att bli rik, men det kräver ännu mer risktagande eller rejält med tur. Eftersom vi räknar årslöner här räcker det inte att skaffa sig ett välbetalt arbete.
Eller efter 15 år så kan man fortsätta leva på "halva lönen" i resten av sitt liv?
Sant! Fast på grund av "ränta-på-ränta"-effekten så dröjer det tyvärr 21 år innan man kommer dit.
Väldigt få, men vi är några stycken.. ^^
Ränta-på-ränta-effekten når man avser just räntan gör ju att det går snabbare att nå sitt sparmål snarare än långsammare. Å andra sidan skall man ju inte bortse från effekten som inflationen bär med sig – endel av avkastningen måste användas för att kompensera för inflationen. Dessutom tillkommer skatter som gör att det blir svårare.
Skall man få 5% avkastning efter skatt, så vill det till sig att man får 7% avkastning före skatt. Dock skall man kanske dessutom växa kapitalet med 3% per år för att ge utrymme för "lönehöjningar" (inflationskompensation). Det ger att man får ut bara 2% av sitt kapital att leva på.
Mot den bakgrunden så blir det tämligen mycket svårare att lyckas med konststycket. Även med de siffrorna ni räknar på så förutsätter det nästan att man kan behöva avvara halva (eller mer av) sin dispositiva inkomst.
Skuldklassen lämnar sina barn på dagis kl. 07:40 för att kunna jobba hela dagen. Hämtning sker kl. 17:45, efter att ha spenderat minst 30 minuter i bilköer. Stressa ihop en middag bestående av fulkött och pasta i närförortens villa (ärligt talat så är hus som idag säljs för 4-5 miljoner i Stockholms närförorter oftast i dåligt skick med renoveringsbehov inom de närmaste 10 åren för närmare miljonen), som sköljs ned med ett glas fulvin. Fram med paddan till ungarna så dom håller sig lugna, hushållssysslor skall göras. På helgen skall det socialiseras med människor – man egentligen inte vill träffa – och några flaskor "finvin" från bolaget skall konsumeras. Lite single malt på det och livet känns innehållsrikt och riktigt bra. Två veckor i Thailand per år och en hyrd sommarstuga i skärgården några veckor och en charterresa i mars och livet är fulländat.
Om ni känner någon från överklassen så vet ni den stora skillnaden. Dom behöver inte jobba en minut för att uppnå detta.
Du har inga barn på dagis, va?
Före 8:30 och efter 16:30 är det knappt en unge på de förskolor där egna och vänners barn går (stockholm med omnejd).
Näe, min son är 14 år.
Ah, så du fantiserade bara. Vilken överraskning.
Vilken tur att det finns sådana som du då som har full koll på alla förskolor i Stockholm med omnejd. Tack!
De som idag lever under skuldoket har det förmodligen bättre just nu materiellt sett än de skulle ha haft det annars. Men att hela tiden låna från framtiden intecknar väl ett krav på framtida tillväxt. Och liksom i det inmålade oljehörnet finns det bara ny vetenskap och teknologi som kan rädda oss, och våra barn (barn bör man alltid ha med, om man skall ta till lite MP-retorik). Det gäller att vara optimist och inte tänka det där extra steget.
I forskningen runt social identitet och grupptillhörighet, så är det skillnad på viljan till "inkludering" av dem som står utanför gruppen.
En faktor som avgör den viljan är om de som ingår i den privilegierade gruppen kan känna stolthet över att de ingår i gruppen grundat på *egen arbetsinsats*, meritering. Då är de mera toleranta mot "de andra". Meritokrati.
Men om de i den privilegierade gruppen inte grundar sin gruppkänsla på stolthet över vad de uträttat, så tenderar de att uppfinna/konstruera andra och metafysiska anledningar till sitt överläge. Till exempel rasism etc etc.
Så frågan blir: Har de låtsasförmögna en stolthet över vad de uträttat (vilket leder till tolerans), eller är de innerst inne medvetna om att de stoltserar med lånta fjädrar?
Om det senare gäller är det inte det relativt meritokratiskt inriktade sd som de kommer söka sig till, utan något som mera uttalat hävdar att storstadsbor med lånad bostadsrätt har en "födslorätt" att behålla sina privilegier.
Intressant. Svårt att veta om de låtsasförmögna är stolta över vad de uträttat. I de fall belåningsgraden är hög pga hög lön, så kan man nog tänka att de kopplar samman det utökade spelutrymmet med sin egen prestation, och betraktar den som en sorts belöning. Ett samhällets belöning av den dygdige som skaffat ett bra och välavlönat jobb. Det är då fullt möjligt att de känner sig stolta.
Mycket bra inlägg, det säger en hel del om vår tid!
En liten invändning är dock att det inte är mycket lönt att räkna på antalet årslöner i sparkapital. Om man sparar hälften av nettolönen (ja, det är en hel del som gör det) så är det särskilt viktigt att man istället räknar i antalet årsutgifter.
Om man skulle ha som mål att ha 20 årslöner i sparande innan man slutar jobba så skulle man väl hoppas på en lönesänkning… Med den snabba lönestegringen min familj har haft de senaste åren känns det ju hopplöst att nå 20 årslöner 😉
Tror jag tar och skriver ett inlägg om skuldklassen.
Tack Cornu, för alla nya ord!
Jätte bra inägg och intressanta kommentar.
Jag är fransk och dena lånestolthet har alltid överraskat mig.