I debatten om finlitteratur och sk fullitteratur, så förs ofta fram argumentation i stil med att “om försäljningssiffror innebär kvalitet, så har McDonalds världens bästa mat”. Det är i fallet litteratur dock ett feltänk, en sk vanföreställning, som baserar sig på enkel retorik och avsaknad av analys.
Till en början så hör man ju på tilltalet spänningslitteratur, underhållningslitteratur mm att man direkt stämplar vissa, oftast storsäljande, genrer som något annat än kvalitetslitteratur. Utmärkande för kvalitetslitteratur är ju att den alltid säljer alldeles för lite, och ständigt förtjänar att fler läser den. Generellt gäller angreppen att ju mer något säljer, desto sämre litteratur är det. Femtio nyanser-serien är ett exempel, och författare pekar gärna ut andra storsäljare som Twilight-serien, Harry Potter och, fram till Stephen King slutligen accepterades i finrummen, även Stephen Kings böcker, som dålig litteratur.
Och storsäljande svenska författare (ingen nämnd, ingen glömd) pekas ut som dålig litteratur. Eller fulböcker.
Fast ibland misstänker jag att hela fenomenet handlar om psykologisk alibisering, eller, på ren svenska, snuttefilt. Författare som inte säljer tröstar sig med min bok är för bra för att sälja så mycket, jag skriver minsann kvalitetslitteratur. Jag är så mycket bättre än [Storsäljande Författaren]. Om försäljningssiffror är det som räknas skulle McDonalds ha världens bästa mat.
Fast här tänker man fel. Till skillnad mot McDonalds och en stjärnkrog i Guide Michelin så kostar en fulbok lika mycket som en finbok.
Låt oss ta ett exempel. Alla är överens om att Donna Tartt är det finaste av det fina och att hennes nya är en finbok. Hennes Steglitsan kostar 51:- SEK som pocket hos Adlibris. En del personer hävdar att Camilla Läckberg bara skriver sk fulböcker. Hennes Sjöjungfrun kostar 51:- SEK. Det är till och med så att det fulaste av ful litteratur, Femtio nyanser av honom, kostar 57:- SEK som pocket (E L James är en utländsk författare, så här kan alla vara helt tydliga med att detta är ful, ful, ful litteratur). Jag kan ge fler exempel, men det skulle bara tråka ut otåliga läsare.
Här kostar alltså en måltid på McDonalds, nej en bakteriekorv på dansk antibiotikagris från snubben i korvvagnen utanför en match på Gamla Ullevi, samma som en komplett tiorätters på La Cucina Italia, eller rent av mer. Och ändå köper fler den bakteriedränkta fulkorven utanför Gamla Ullevi.
Poängen är att finlitteraturen kostar lika lite som fullitteraturen, så hela McDonaldsliknelsen faller på att marknadsdynamiken för litteratur och restaurangmat inte går att jämföra. En Happy Meal på McDonalds kostar (typ?) 39:- medan en fyrarätters (ca tio rätter) med vinpaket på La Cucina Italia kostar 935:-.
Vad exakt detta innebär och säger om vad som egentligen är fint och fult låter jag vara osagt. Däremot kan man alltid fundera. Och nej, flugor betalar inte för att få äta skit, så den liknelsen faller också. Kvalitetsförfattare borde väl ändå kunna spika liknelser?
Är det inte i slutändan läsarna som avgör vad som är finlitteratur och fullitteratur? Eller har andra författare och kultureliten på tidningarnas kultursidor monopol på vad som är fint och fult, vad som är bra och dåligt, vad som är rätt eller fel? Läsarnas åsikt spelar ingen roll?
Men under tiden kan de som inte säljer lika mycket som Femtio nyanser eller Läckberg muttra över att vi, vi skriver minsann så mycket bättre. Vi är kvalitet!
Man ska komma ihåg att författarkollektivet är en nyckfull varelse. Stephen King var en gång fullitteratur, nu tilltalas han med benämningar som Kungen Själv.
En sista observation:
Om försäljning och intäkter inte spelar någon roll, varför envisas kvalitetsförfattarna med att försöka sälja sina böcker? Kvalitet är ju uppenbarligen kvalitet även om ingen läser dem, så manus kan med fördel åka rakt ner i skrivbordslådan. Och för att läsas idag måste man ju faktiskt inte lägga pengar på att trycka böcker. Tag ditt kvalitetsmanus och lägg ut gratis på Internet. För försäljningssiffror spelar ju ingen roll…
Tillägg: Varför tjatar jag om La Cucina Italia? Eftersom några författare och annat löst folk i bokbranschen riskerar att läsa detta inlägg så ligger stjärnkrogen rätt över gatan från Svenska Mässan, där bokmässan sedvanligt går av stapeln sista helgen i september. Bara så ni vet. För mindre än dubbla priset för en King Size Deluxe räkmacka (räkor, ägg, majonäs, bröd och löjrom) på Heaven 23 får man en fyrarätters stjärnmeny (i praktiken tio rätter med alla aptitretare, mellanrätter, fördesserter, efterdesserter etc). Vinpaket tillkommer. Men respektera vinpaketets volym och omfång och drick inget innan. Annars finns McDonalds passande nog bakom mässan i Scandinavium…
18 kommentarer
Sen är ju syftet med snabbmat just att den skall finnas till hands för konsumtion omedelbart, vilket är mycket relevant i vissa situationer. Kanske då kan jämföras med en författare vars skrifter alla förstår, till skillnad mot en svår och fin författare där man måste ha universitetsutbildning för att förstå vad det handlar om, d.v.s. man kan bli tvungen att lägga ner en massa tid på att läsa in sig ungefär som att sitta och studera meny och diskutera vin i det oändliga på en fin krog, och sen vänta på maten medan man fyllnar till och blir tvungen att ta in en flaska till när huvudrätten i form av två korsade sparrisar med en smakfullt dekorativ sås till slut kommer.
Javisst! Och då finns det en skicklighet i att skriva så alla kan läsa och förstå. Är det inte fint nog att skriva förståeligt?
Vad som är värdeladdat fint kanske kan diskuteras, inte helt solklart vad som menas. Förmodligen är man enligt den rådande finhetsdefinitionen fin om man vänder sig till en väldigt smal målgrupp, vilket förstås inverkar menligt på ens inkomster, och leder till pengadiande. Däremot, vad gäller skicklighet håller jag med 100%.
När jag började läsa Sven Lindqvist fick jag i stället börja läsa Hesse (vilket jag är tacksam för i efterhand), så att jag skulle haja alla referenser hit och dit, men trots en ibland svårbegriplig bok (Myten om Wu Tao-Tzu) står den sig väl ändå som välskriven..?.
Små barn förstår Loranga & Masarin, vilka är riktigt högkvalitativa böcker, som kanske även sålt rätt bra?
En del av författande är hantverk, och det kan de flesta lära sig. Förmodligen kan man även lära sig att emulera andra författare och få en födkrok. Däremot finns det även författare som är konstnärer. En konstnär kan inte uttrycka sig på något annat sätt än det som kommer ut. Det är närmast ett tvång att uttrycka sig på ett visst sätt. Om författaren då är beläst så använder han förstås associationer och annat för att spänna upp rymden som beskrivs. Är då läsaren inte likaledes beläst fattar den inte vad det handlar om. Men det begränsar målgruppen, vilket inte är en konstnärs första bekymmer, utan det är att få ur sig det där han vill få ut på det bästa sätt han kan tänka sig som han gillar själv. Och ja, det kan förstås vara en hon eller hen om man vill vara genuskorrekt.
Grejen är väl att kvalitetslitteratur står sig över tid? Om folk läser Läckberg i stor omfattning om 50 år är det per definition kvalitetslitteratur.
Men då kan man inte såga eller hylla något i dagens utgivning som fulbok eller finbok och kan inte säga att något utgivet i närtid är kvalitet eller inte.
Så finns det ju kvalitetslitteratur som utgör viktiga tidsdokument för en era. Visst finns det utgivningar som aspirerar på att vara finbok men av olika anledningar aldrig blir kvalitetslitt..Omvänt så finns det lättförståeliga böcker som betraktades som fulböcker vid utgivningen men som blivit finböcker; tex Wilhelm Moberg, kanske Ulf Lundell hamnar där oxå?
En del av förklaringen kanske är att en del av dessa blivit film.
Kvalitet kan förmodligen bedömas utifrån ganska strikta kriterier, medan hur fint något är baseras på någons personliga värderingar.
@Ben Dover
Du menar ungefär som alla dessa julsånger som dyker upp i radion år efter år?
@Dan i kullen
Om man nu söker "tidsdokument" så är det väl böcker som faktiskt läses av samtida som utgör den mest rättvisande bilden av tiden – annan skönlitteratur (samling haikudikter på klingon t.ex.) tenderar ju att visa en förljugen bild av tidsperioden.
En delmängd av kvalitetslitteraturen får man kalla referenslitteratur. Det är de böcker som ofta blir citerade i annan litteratur eller i vetenskapliga skrifter eller rapporter. Som tex. Strindberg och Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen). Naturligtvis tar det tid innan ett verk blir referenslitteratur, men en del banbrytande har gjort det ganska snabbt.
Vi får väl se om Midvinter/Midsommar-scenariot slår in inom säg 5 år, då kan ju vår favoritbloggare räkna sig som Sveriges svar på Jules Verne…
IKEA-katalogen borde ju vara en "finbok". Den har varit populär en längre tid, den är fortfarande populär och kommer in ny upplaga varje år. 🙂
Sen kommer den ju ut på nästan alla språk också. Bara en sån sak. Borgar för kvalitet tycker jag.
Originalitet är ett kännetecken bland flera i kvalitetslitteraturen. Det räcker ofta att läsa ett par meningar ur valfri bok av t ex PO Enquist eller Selma Lagerlöf (båda storsäljande författare som uppskattas av både kulturelit och vanligt folk) för att kunna identifiera författaren. Räcker det att läsa ett par meningar i blindo ur någon av dina böcker Lars, för att kunna identifiera dig som författare? Har du en egen ton, unik för dig? Författare som får t ex Nobelpris är alltid nyskapande, dvs de för litteraturen framåt på olika vis, t ex berättartekniska grepp. Alla författare, även du Lars, förlitar dig på tidigare litterära giganters verk och framåtskridande. Finns det några nya grepp i dina böcker Lars som kommande författare kan använda sig av?
IKEA-katalogen kan nog identifieras på bara ett par meningar, med dess speciella stil och namn på karaktärerna.
@Gustav
+1, kunde inte sagt det bättre själv..
@Ardenner Svensson
Då har vi hittat två kriterier för kvalitetslitteratur:
Originalitet OCH Referenslitteratur;
dvs andra författare refererar till verket. (Inte bara i pressen för där kommenteras Ikea-katalogen när den ges ut i Arabisk utgåva, utan kvinnor).
Hm? Tror du inte att du ska snarare ska jämföra ÄGARNA: Ägaren till McDonald's motsvaras av litteraturens E L James och ägaren till La Cuisine Italia motsvaras av Donna Tartt. För inte blir man rik av att driva finkrog. Och inkomstrelationerna mellan La cuisine och Mcdonald's är kanska samma som mellan James och Tartt.
+1
😉