Bonnier/DN:s Sverker Lenas har inlett en artikelserie om landsbygden på tidningens kultursidor, som hittas här. Själv är jag en av de intervjuade och får flera rätt långa citat.
Som alltid blir en intervju, citat eller referat förkortade.
Cabin in the Woods är en homage-film och metafilm, och är inte det bästa exemplet att nämna, men jag gissar att de övriga redovisade exemplen med Motorsågsmassakern, Den sista färden och Jägarna får in poängen. För att inte tala om den i våras aktuella och hyllade True Detective på HBO. Man ska inte heller glömma litteraturgenrén, vilket jag skrivit om här på bloggen. Exempel på böcker och andra filmer (t ex Straw Dogs) hittar ni i tidigare bloginlägg i ämnet.
För en annan politisk vinkel så har Göran Greider skrivit läsvärt om föraktet för landsbygden hos Etc. Ja, jag vet, det bär emot att nämna Greider och läsvärt i samma mening, lev med det.
Nu ska jag ta på mig blåstället och gå ut bakom ladan och göra klart några gropar för eventuella stockholmare som har vägarna förbi. Efter att de körts genom flismaskinen (Fargo) och matats till grisarna (Hannibal).
Att jag regelbundet käkar lunch på den nybyggda och fantastiska bykrogen, tillsammans med en grundare och skapare till en av de just nu hippaste färska Internettjänsterna och en annan företagsledare, som driver en världsledande websajt i sin genré, samt att mitt lilla torp råkar vara fastighetsgranne med en av Sveriges få miljardärers föräldrahem, för att nästa stund diskutera årets hö med en annan granne, ignorerar vi.
Det är bara livet på landet…
13 kommentarer
Lite ensidigt kanske? Går inte exotiseringen hand i hand med skräcken? Man kunde väl lika gärna framhållit "Änglagård" som en förvriden bild av landsbygden, fast på andra hållet.
Och, har inte denna skräck/fascination/exotisering/romantisering hållit i sig sjukt länge? Heart of darkness, t ex. Den utspelar sig i en koloni, men det är väl bara så att "det okända" flyttat närmare eftersom allt fler bor inom tätorterna.
Man kan förmodligen plocka fram kopplingar till "den ädle vilden" som var ett koncept som dök upp på 1700-talet och som genomsyrat allt från skönlitteratur till liberalismens chefsideologer, men den uppgiften lämnar jag till nån glasögonprydd och underbetald kulturdoktorand i manchesterbyxor och fotriktiga skor.
Sen funtar jag på om nån av de där rikingarna verkligen bor där konstant? Det är ju rätt comme il faut att ha både en datja på landet och en lägenhet i stan hos eliten. Kolla en blåsregnig novembermorgon hur många som verkligen permanentbor därute på vischan.
Miljardären bor inte där, men hans syns till ibland eftersom ett av koncernens företags fabriker ligger på fastigheten.
Lustigt nog var Roger Akelius en av mina grannar där jag bodde tidigare, också på landet, men det var hans sommarstuga.
Finns ytterligare exempel, företagarfamiljen som sålde det Sverigekända familjeföretaget precis innan finanskrisen brakade loss, och alla bor runt byn i nybyggda eller totalrenoverade bostäder, året om, som alltid.
Tidigare bodde även VD:n på ett annat företag här, men flyttade dock. Nu skrapar jag bara på ytan. Finns ett antal stora varumärken som uppstått lokalt, och där grundarna fortfarande är lokala.
Finns gott om företagare, miljonärer mm på landsbygden, och deras barn går i samma skola som lågavlönades barn – några alternativ finns nämligen inte.
Glöm inte Evil Dead(1981) en romantiserad skildring av livet i en liten söt skogsstuga…
Eller ja, det finns ju mer att tillägga i sammanhanget.
Reichsbauernleiter Walter Darré (diarré, ha ha) och hans Blut und Boden.
Även alternativrörelsen drevs (och drivs!) väl delvis av irrationella förutfattade meningar om livet på landet. Om man nu ska generalisera.
Förresten är det väl sällan man hör om någon som flyttat till landet och vantrivts, frusit om vintern och fått lappsjuka nuförtiden. Är det bara solskenshistorier, tro?
En polare växte upp i Pjätteryd som bestod av 1/3 sekterister från Tvind, 1/3 grönavågare och 1/3 "vanliga" landsbygdsbor. Livet på landet är inget helvete, men det är knappast nån himmel heller.
"Förresten är det väl sällan man hör om någon som flyttat till landet och vantrivts, frusit om vintern och fått lappsjuka nuförtiden. Är det bara solskenshistorier, tro?"
Det finns väl gott om stories om folk som flyttat till sitt "änglagård" för att komma undan bullret i stan och de stinkande avgaserna bara för att upptäcka att bondens traktor låter och gödslet stinker.
Precis som det finns folk som flyttar till landsbygden bredvid militära skjutfält eller flygbaser för at tupptäcka at tmilitären fortfarande existerar och faktiskt utnyttjar sina faciliteter med jämna mellanrum. Då brukar det också bli en indignerad insändare och kanske en kampanj.
Precis, men de historierna ser man sällan i Gård&Stuga eller Lantliv eller vad de där infama, kräkframkallande hög-glans-pappers-tidningarna heter. Konstigt va?
Va, finns det bönder på landet. Som jobbar? Det här är bara så tragiskt.
http://reitmaier.se/20140617/
Nu har ni ju glömt "Död Snö", en norsk film om kärlek och en liten fjällstuga som får påringning av otrevliga grannar. Finns ju flera fina scener med lantliga motiv så som skoteråkning, yx och motorsågsanvändning etc!
Den svenska relationen stad<->land är ett skolexempel på det man studerar inom postkolonial teori.
Det fascinerande är hur valet till medlemsskap i EU så tydligt visade gränserna mellan centrum och periferi.
Oxen visste för vem kniven slipades.
Vad jag har sett i storstan så finns det ingen förakt mot landsbygden alls, tvärt om. Känner flera barnfamiljer som drömmer om att kunna flytta ut till landet som inte kan på grund av nischad kompetens.
Däremot kan jag förstå att storstadsbor upplevs som störande men det har helt enkelt sin botten i att det sociala samspelet mellan människor fungerar olika i landsbygd och storstad. I storstan träffar du massor med människor varje dag som du aldrig kommer se igen. På landsbygden är det samma gäng decennium ut och decennium in. Så är det i hela världen.
För övrigt så finns det ett lättodlat mindervärdeskomplex på landsbygden eftersom det är lättare att tjäna pengar i storstäder, helt enkelt på grund av den skalekonomi som det blir med stora företagskluster. Det har ingenting att göra med intelligens eller arbetsinsats.
De företag inom intellektuella branscher som kräver att deras medarbetare infinner sig på en och samma fysiska plats för att genomföra sina arbetsdagar begränsar sitt urval av arbetskraft markant och kommer förlora mot mer flexibla företag som istället väljer den yppersta kompetensen även om de sitter i hemkontor på landet.
Intellektuella yrken är lagsporter, eftersom en blandad grupp är mer konkurrenskraftig än en enskild person. Det är svårt/omöjligt att vara ett effektivt lag på distans när man missar den sociala biten.
För att dra en aktuell analogi till fotboll, så visst är det rent teoretiskt möjligt att varje spelare tränar var för sig på sin hemma-fotbollsplan. Men när man sedan skall konkurrera internationellt om första pris (det är ju alltid där pengarna finns) så håller det tyvärr inte.
Kompetensen finns inte där från början utan skapas av dynamiken i laget i sig.