“Framtidsvisioner och långsiktiga mål verkar rent av ha blivit något fult.” – Dokumentären Politiker utan mål, SVT
Ikväll sänder SVT dokumentären Politiker utan mål, som handlar om våra visionslösa politiker, som gett upp all form av långsiktig planering, mål eller visionsarbete. Istället gömmer man sig bakom en massa trams och sk framtidsimperativ, kriser som gör politikerna meningslösa och används som ursäkt för att slippa prata om långsiktiga mål. Vad vill man egentligen med Sverige? Svaret är ingenting.
Jag har förhandstittat på en arbetskopia av dokumentären.
Till framtidsimperativen hör globaliseringskrisen, åldringskrisen, klimatkrisen. Istället för drömmen om den framtida utopin så ägnar man sig åt reaktiv politik, inte proaktiv politik där man leder utvecklingen mot ett mål och en vision, och visionär politik förs bara av högerfascisterna i Europa, som har visionen om homogena, etniskt och rasrena nationer.
Istället yrar våra politiker om det permanenta kristillståndet, trots att krisen aldrig inträffar. Skattetrycket har sänkts, det offentliga har ändå inte fått finansieringsproblem.
Programmet ger kanske inte ett tydligt svar till varför alternativen idag är (s)ocialis(m), men det är stor humor när (m)oderat retorik och socialistiskt (s)kitsnack är exakt samma. Alla ska med respektive alla behövs.
Det finns bra intervjuer med mähät Fredrik Reinfeldt, som helt och totalt saknar visioner och antagligen är den mest ointressanta och intetsägande statsminister som Sverige någonsin haft. Löfvén framstår i något bättre dager.
Sedan finns det förstås en del ansatser i TV-programmet man inte nödvändigtvis håller med om, t ex eviga tillväxtprognoser och att förutspå framtiden genom att titta i backspegeln. Och inga politiker gömmer sig bakom den kommande energikrisen, den talar man inte om alls i dagens politik. Det finns väl nog med permanenta kristillstånd att skylla på.
Frågan blir snarare om vi ser ett så liknöjt samhälle att våra politker bara gett upp. Det handlar idag inte om att sätta upp långsiktiga mål, och realisera dem, vilket politiken gjorde i Sverige fram till 90-talskrisen, eller åtminstone fram till 70-talet. Från samhällsbyggande entreprenörer och innovatörer har vi gått till en generation av förvaltande politiker, oförmögna att skapa något, oförmögna att våga, vilja och tänka.
Det sovande folket är inte svenska folket, det sovande folket är politikerna i Riksdagen och regeringen. Kom ihåg att alliansregimen nu härskat i snart åtta år utan väsentliga reformer, utan att man bara duttat med småsaker.
Nästa logiska steg är att förvaltarna ersätts av avvecklare, som helt enkelt avvecklar sig själva och politiken, som ändå inte vill något, och alltså är meningslös.
Sändningstiderna för den som fortfarande ser på kringkastad tidsbegränsad TV är SVT2 torsdag 24 apr 2014 kl 20.00, SVT2 fredag 25 apr 2014 kl 07.30 och SVT2 söndag 27 apr 2014 kl 23.55. För moderna människor finns den på SVT Play, under Dokument Inifrån, men inte i skrivande stund.
49 kommentarer
Visst är dagens politiker i första hand förvaltare, men man kan också se dem som avvecklare. Och nästa steg är inte avvecklare, utan despoter.
Trenden runt om i världen är faktiskt större och större kontroll, och högre och högre skatter…
Förvaltarna, eftersom de inte ens kan förvalta förnuftigt, utan måste in och dutta i ett system som funkar och därmed i allt större utsträckning förstör ett fungerande system. (Ingen politiker kan sitta still och inte göra nånting, utan för att motivera sitt skattepengdiande så måste allt tokigare och absurdare förslag upp på bordet…)
Så systemen kommer börja välta på grund av toppstyrning och att allt mer resurser går åt till att åstadkomma allt mindre, och det är detta som leder till större kontroll och högre skatter, när systemet (eller iaf de statsanställdas löner…) ska hållas igång till varje pris…
Det är också den stora, men avgörande skillnaden, mellan planekonomi och kapitalism. I en fungerande kapitalism har man kreativ destruktion. Icke livsdugliga ekonomiska livsformer dör och slås ut och ger plats åt nytt liv, medans det i en planekonomi till varje pris hålls till liv.
Samma egenskaper som en planekonomi hittar man i en statsapparat…
Det var nog den bästa beskrivningen av Reinfeldt jag läst. Avsaknaden av visioner är också anledningen till att jag tappat intresset för politik och numera i princip föraktar nästan varenda politiker.
"Avsaknaden av visioner är också anledningen till att jag tappat intresset för politik och numera i princip föraktar nästan varenda politiker."
Exakt, jag kunde inte ha sagt det bättre själv.
+2
Och inte bra ett svenskt problem….Cameron….Thorning-Schmidt….Hollande….osv
Inte mycket till visiiner där inte. Det blir väl så när trianguleringen är det främsta politiska vapnet.
Nulli secundus
Reinfeldt sa ju uttryckligen i en intervju att mål är för vänstern. Vänstern har dock inte heller några mål. Miljöpartiet har bara knasmål. Liksom Centern förstås.
Varför? Jo, därför att:
Den liberala individualismen leder till en relativisering av alla värden. Det är inte finare att ha en fru än att gå till sängs med en häst. All kärlek är lika fin!
Hur kan man ha visioner om nånting, när ingenting är bättre än något annat? Det går ju inte. Liberalismen, åtminstone i sin mer extrema form, förstör världen. Rimligt därför att de som motsätter sig den är fascisterna. För den genomsmittlige västerlämningen återstår alltså att ge fascisterna och liberalerna långfingret och gräva genom den stinkande politiska kökkenmöddingen efter de verkliga värdena och formera sig i igelkottsformation kring dessa i ett slags sista försvarslinje mot idioterna.
Gör det, samtliga. Vi ses på barrikaderna!
Existerande ideologier är dynga, men det är inget jätteproblem eftersom man kan anamma en socialliberaldemarkisk ekosystemism. Jag tror också att jag kan leverera en klok axiologi. Men världens huvudproblem är bland annat att vi är så många, att vi har för svårt att samarbeta på kloka sätt och att forskarna och teknikerna inte lyckats klämma ur sig tillräckligt bra energiteknik. Ett klokt ideologiskt tänkande fixar troligen inte att motverka detta.
Du får mig att tänka på en scen ur Jodorowskys där alkemisten förvandlar tjuvens avföring till guld.
I verkligheten är det nog inte så bra – du försöker blanda olika sorters skit, och förväntar dig att det ska förvandlas till guld.
Jag är skeptisk.
/Dr Dengroth.
Det handlar inte om guld. Det handlar bara om något som kan överleva.
En ekosystemism handlar inte bara om "miljön". Även ekonomin och politiken är en del av humanekologin. Viktigast av allt är att man har samhällsordningar som har förutsättningar för att hålla. Det har man dock knappast utan något mått av demokrati, frihet och social omsorg.
Men inte heller utan någon form av konsensus kring ungefär vartåt man är på väg. Vilket går de flesta förbi.
All kärlek är inte lika fin men behöver jag ha att göra med om du går till sängs med en häst? Att det är äckligt är mitt problem och vinner hästen, du och samhället på om det stiftas lag och polisen jagar det äckliga?
Att acceptera att det finns idioter, äckliga människor, äckliga idioter och obegripliga människor och att man inte behöver banka på dem tills de försvinner behöver inte vara detsamma som att säga att allt har samma värde.
Det går alldeles utmärkt att formulera liberala visioner om att allt får finnas så länge som man inte ställer till sattyg för andra och att allt får kritiseras. Mer individuell frihet och mera kränkande ifrågasättande, detta kräver givetvis att folk övar sina hjärnor, jobbigt…
Sedan är frågan hur nära man kan komma en sådan vision, extrema visioner är lämpligare som verktyg för att testa olika gemensamma tvång än byggplan för ett samhälle. Skolplikt? Vad måste man lära sig för att ett samhälle med friheter och ifrågasättande skall funka? Värnplikt? Räcker det med frivillighet? Hur skall droger som får folk att sumpa sin fria vilja hanteras? osv osv
Ett annat intressant såll för idéer är vad konsekvenserna blir om man har fel. Vilka ideologier och principer kan hantera att det ibland blir åt helvete och ofta småfel? Det finns poänger med att undvika likriktning, respektera privatliv, yttrandefrihet att både säga och kritisera, ha fria marknader, ha konkurslagstiftning, ha demokrati där makthavare kan pensioneras under ordnade former osv.
Är jag välkommen på er partifest med min kuse som bordsdam?
Polisen ska naturligtvis inte lägga enorma resurser på detta men då det helt är min privatsak, eller en orimlighet, grav psykisk sjukdom kan ju vara alternativ till arrest men då kan jag ju än mindre bli politiker, jag är ju galen som ligger med en riktig åsna.
Det är oacceptablet beteende, perverterad läggning som skall beivras med tvångsvård.
Och överdriven frihet, som du kallar det är bara opraktiskt, socialism, som vissa vill kalla en prisreduktion på 30% på produkter som alla behöver, direkt eller indirekt, kan vara väldigt bra. I Plus konsterades det att det tar två veckors heltidsjobb för att finna alla parametrar för att få det bästa bolaget vad gäller elleverantör. Väldigt många betalar hutlösa elpriser för att de inte valt bolag. Problemet är sen ju också att likriktningen är enorm i politiken av idag. Vad gäller privatlivet så är intrånget totalt, och det ifrågasätts inte. Jo, om man inte får ha med sin åsnepartner på den årliga partimiddagen. Människan i gemen förstår inte detta riktigt, det kan även vara praktiskt, som att hålla kontakten på fejkbook. Eller få rabatter och bonus när man handlar. Yttrandefriheten måste ju även gälla för åsikter som inte är så poppis, vi vet ju att folk förlorar allt eller hamnar bakåt om man är politiskt inkorrekt.
Visst är det viktigt att den finns men man bör nog upplysa om vad man inte bör yttra, då yttrandet kan bli ett brott. Om man nu ens kan yttra ngt, det krävs en möjlig plattform.
Fria marknader är inget självändamål. En riktig kapitalliberal skrev en gång om en hemsk upplevelse som han fått på kommunist-Konsum, de hade bara ekobananer, Finanshögermannen bröt då ut i vildsinta klagomål över att han inte kunde få en besprutad banan. Det var ideologiskt.
På många områden råder naturliga monopol. Och som politiker har du säkert koll på att Färdtjänsten är en mäktig kund och kan pressa priserna enormt. Jag åkte en sjukresa nyligen, mitt privata pris, som skulle vara det lägsta vad jag förstod, var 285. Hem 140 på färdtjänstens taxa. Den här volymbeställningsgrejen ska inte underskattas. Den kan vara nyckeln till ökad välfärd. Demokratin behöver reformeras och vitaliseras men som jag ser det är vårt system såpass krångligt och inriktad på "någonannanismen" att det blir en problematisk utveckling
Om allt som många finner oacceptabelt skall tvångsvårdas går det att åstadkomma ett mycket obehagligt samhällsklimat som dessutom blir dyrt att upprätthålla. Tvångsvård bör begränsas till problem där människor skadar sig själva eller andra människor vilket för att funka behöver utsträckas till ting (t.ex. mordbrännare) och djur (misshandlare).
Jag tycker t.ex. att religiös extas ser äckligt ut och benhård tro på gamla sagoböcker kan inte vara sunt och leder till sådant som massmanipulation där psykopatiska ledare åstadkommer eländen och t.o.m. krig. Men jag vill absolut inte tvångsvårda fören folk skadar sig själva eller andra, det måste vara deras privatsak att leva med en märklig verklighetsuppfattning och finna glädje i sådant som jag inte förstår.
Fria marknader innehåller sådant som kooperativ där människor samarbetar för att få bättre priser eller en viss typ av service.
Man behöver inte förbjuda saker eller lägga resurser på att beivra dem, det räcker kanske med att vara överens om att de är moraliskt förkastliga?
Sociologiska studier i Japan tyder t ex på att anledningen till den låga kriminaliteten inte är högt välstånd, skräck för hårda straff eller låg anmälningsfrekvens utan helt enkelt starka sociala normer. Inte så att tjuvar blir lynchade på torget, bara utfrysta, och det skrämmer tydligen folk.
Sen finns det en baksida på de sociala normerna, t ex har de en massa improduktiva högutbildade hemmafruar, med mera, men nu skulle vi vara lite visionära och utopiska här.
Jag tyckte det lät igår som att du hade några egna visioner att presentera. Gör du oss besvikna, Cornu?
Jag ska definitivt titta på den dokumentären när den dyker upp på SVT Play. Så får jag ju valuta för de ~2000 kronorna som jag betalar varje år också!
Långsiktiga mål och framtidsvisioner är inte tillåtet att diskutera eftersom invandringspolitik då måste diskuteras. Det tillåtna sträcker sig till snyftreportage om någon som befinner sig i Sverige illegalt och inte får full tillgång till svenskarnas land och skattemedel. Att diskutera hur många liv som skulle kunna räddas med pengar motsvarande 1 st flykting i Sverige är rasistiskt och fullständigt inhumant. Eller varför inte 100-tusentals flyktingar?
Det är bara för att ämnet är för känsligt. Det spårar alltid ur ty på alla ställen finns en agenda, just flykting och invandringsfrågan ger ofta en trist diskussion då skyttegravarna intas och kanonerna kommer fram.
Visst har Alliansen och den Rödgröna Röran visioner, problemet är bara det att man inte vill att medborgarna ska förstå vad visionerna består i.
Först mångkultur som sedan ska övergå i en slags monokultur där svenskheten utraderats och ersatts med en identitetslös globaliserad massa som lättare låter sig uppslukas i ett federalt EU.
Så visst reformeras det för fulla muggar i Sverige för att uppfylla visionen. I runda slängar 100 000 "nysvenskar" per år visar på en fantastisk handlingskraft.
Clay A Johnson skriver i sin bok "Information till döds" om hur den amerikanska politiken alltmer förskjutits till att handla om frågor utan lösning, som kan hållas levande för en lång tid framåt. Som skolan, vården, utanförskapet och klimatet, för att ta de som närmast gäller i en svensk kontext.
Partistödet är verktyget som gör detta möjligt (och som skulle kunna förändra situationen).
Skälet till detta är förstås optimerandet av systemet till att alltmer gälla försörjning av anställda partikader och som som bestämmer den politik som skall föras så att deras tjänster förlängs. Och allt mindre politikformulering av ideellt engagerade.
Jag lutar åt att partisystemet bör avskaffas. Första steget är att starta ett Anti-parti som syftar till att ersätta vårat nuvarande hopplösa politiska system med demarki. Läs om demarchy eller sortition på engelska Wikipedia.
Jag tror att det går att reformera genom strypta partibidrag som tvingar fram engagemang från gräsrötterna.
Angående att tillsätta politiska positioner med lotten så var det något som var helt främmande för atenarna i antiken. De flesta tjänstemannaposter kunde man tillsätta på det sättet, men för att göra politk eller stifta lag diskuterade man först. Ok att det var en "talararistokrati, " (som Thomas Hobbes uttryckte det), dessutom ensidigt manlig, som gjorde demokrati i Aten, men politisk makt diskuterades fram.
Känslan av *möjlig* politisk makt är viktig för självrespekten. Men inte som *möjlig* via lotten utan via att "frimodigt träda fram på torget".Medborgare utan självrespekt drömmer om tyrannisk hämnd. Då får vi perioder av tyranni.
"…aristocracy of orators, interrupted sometimes with the temporary monarchy of one orator"
Thomas Hobbes 🙂
I ett demarkiskt system får gissningsvis de som blivit inlottade i Riksdagen börja med att diskutera sig fram till ett ledarskap. Det kan säkert ta en månad eller två.
Ett Anti-parti skulle också kunna utgöra en tydlig signal till politikerna att vi är less på dem. Plus att det kanske kan peta ut några av de meningslösa småpartierna i riksdagen.
Varför ett Anti-parti? Systemet med majoritet i enmansvalkretsar i bland annat USA är väl beprövat och minskar mängden yrkespolitiker. I praktiken fås två partier och utan större makt. Partilojaliteterna minskar. Lagstiftningen orienteras runt vad ledamöterna i parlamentet vill. Dessa blir färre och har egen personal. Här skulle lagstiftarna kunna vara en tiondel så många.
Makten skulle då förskjutas från departement och myndigheter till riksdagen. Och nog även från EU. De små partierna skulle försvinna. Rika personer skulle väljas mer. Pengarna skulle styra mer och teorier och ideologier mindre. Ingen skulle fundera på att starta något dumt parti för att bli vågmästare. Egenintresset skulle nog styra mer inom utrikesrelationer. En politisk karriär krönt med politikerpension eller något fint som landshövding är mindre sannolikt. Så detta är inget makthavarna vill ha. Centralstyret i Fjollträsk har funnits sedan Gustav Vasa och kan inte ändras. Ju mer tom i huvudet du är som riksdagsman desto större chanser till karriär.
Men det fungerar skapligt ändå och det beror på att det mesta styrs av geografi, fysik, gener, teknik, omvärldens politik med mera. Från ett kollapsperspektiv är det svårt att säga vad som är bäst. Om pengarna får styra mer så kanske det blir lite högre fart ut över stupet. Om det blir mer decentraliserat från EU och annat så kan fler kan hoppa av innan. Inget politiskt system kan hindra kollapsen.
UP är förvisso inte en man med stora visioner. Bara undergångsvisioner.
Fast man får nog anta att hans politiska engagemang (bestående i att kommentera här) ger honom en viss självrespekt..? 🙂
Det är inte kattskit… För nån av oss.
När man gräver mer i detta eller det svarta hålet kommer nämnare så kan det uppstå konstiga visioner. En sak måste tas i taget.
Viktualiebroder, kan inte strypta partibidrag istället minska politikernas självrespekt och ge dummare beslut? Om arvodet som ledamot i riksdagen är litet och det till och med kostar att sitta där så borde rimligen detta vara gynnsamt. Jag tror inte att det går att tvinga fram engagemang från gräsrötter och inte ens påverka beslutens kvalité med snabba och enkla påhitt. Strypta partibidrag inom systemet skulle nog bara öka antalet småpartier och ge sämre beslut.
#UP
Jag tänkte mindre strypning av riksdagsledamöternas löner och mera bidrag till partkanslier, byråkrati och "information", som inte minst används för att strypa den interna debatten i partierna och göra det meningslöst att "resa sig upp" för idépolitik inom partiernas gräsrötter.
Stryp kanslierna och politiken *måste* bestämmas underifrån, per automatik. Då får vi en bättre intern debatt, vilket ger mera kompetenta och engagerade kandidater, vilket ger mer kompetens och engagemang i riksdagen.
Att ha ett race mot botten, att bjuda ut riksdagsplatser som föräldralösa barn på sockenauktioner, ser jag ingen poäng med. En riksdag med en majoritet av hemlösa tiggare som är villiga att göra "jobbet" för lägst ersättning uppblandat med några få ekonomiskt oberoende före detta IT-entreprenörer kan jag inte se skulle höja någon kvalitet direkt.
Småpartier är i sig inget problem, tvärtom, om det höjer debattnivån genom att öka komplexiteten i hur problemen formuleras när fler parametrar förs in.
Att rösta på ett rent antiparti låter ju som att rösta för anarki, något som bara en person utan egna ideer och ansvar kan göra. Ett solklart exempel på nånannanism i sin renaste form, kombinerat med en infantil personlighet som inte växt upp. Ropar på mamma istället för att göra något själv, och när han inte får godis så lägger han sig på golvet och skriker som hämnd.
# Nån Annan
Ta först och läs om demarchy på Wikipedia. Det är inte anarki, utan kan snarare jämföras med ett rent personval, även om det är lotten som tillsammans med smärre kunskapstest och lämplighetstest får avgöra. Partiernas försök med ökat inslag av personval har inte utfallit väl. Demarki torde istället utgöra vägen framåt.
Notera dock att jag deklarerar mina egna ideologiska ståndpunkter här ovan. Jag är lätt kluven till om man skall ha ett parti med en intelligent ideologi eller om man skall ha rena personval där de som väljs/framlottas har den ideologi de har. Jag är ganska benägen att tills vidare förorda en "skvader" i form av Anti-partiet EkoSoLiD, där det senare ordet anger partiets ekosocialliberaldemokratiska ideologi (kanske bättre beskriven som en socialliberaldemokratisk ekosystemism). Man kan nog tills vidare hålla det lite öppet huruvida man skall vara partiideologiska eller lämna frågan om ideologi helt åt den enskilde individen. Framtiden kan få utvisa vad som är lämpligast.
Och antipartier/missnöjes/enfrågepartier, som Sd, PP och drag under galoscherna dyker ju upp emellanåt. En del försvinner när deras fråga assimileras av de etablerade flerfrågepartierna, medan andra försöker utveckla sig till riktiga partier bort från antiismen.
Klarar man som parti inte av en heltäckande politik får man nog betecknas som åtminstone delvis anarkist.
Det är kanske läge för att dra igång både ett EkoSoLiD-parti och ett demarkiskt "Anti-parti". Själv väljer jag nog det ideologiska partiet i första hand, men ett demarkiskt parti är ett gott andrahandsalternativ. När alla partier har samma diffusa ideologi är det nog läge för att skippa partisystemet.
Jag håller i stort sett med. Jag har egentligen inget politikerförakt, utan har haft överseende med att de styrande inte kan göra allt rätt och att de måste vara lite pragmatiska och kompromissa ibland. Men nu känner jag mig uppgiven. Funderar på att för första gången rösta blankt i höst. Finns faktiskt inget alternativ som inte fyller mig med djup motvilja eller besvikelse.
För att ändå problematisera lite; vad skulle alliansen gjort? Att gå till val på ett radikalt reformprogram, t.ex. kraftigt reformerat skattesystem med sänkta skatter, slopad hyresreglering, kamp mot fackets välde mm, hade resulterat i att de blivit hudflängda av media och opposition. Det vore naturligtvis det mest ärliga och uppfriskande att göra, men de hade förlorat valet så att det visslade om det. Så länge moderaterna stod för några slags visioner och idéer förlorade de samtliga val i 70 år..
Det är ju så att som politiker får man inte ha något mål och värderingar. Endast ett fåtal toppolitiker är så privilegierade. Resten ska lyda partipiskan snällt annars kan man aldrig få några ämbeten och alltså en inkomst för sitt politiska arbete.
Man måste också förstå, att en vision förutsätter en gemenskap av handlande subjekt, en sådan gemenskap förutsätter autonomi och autonomi i sin tur förutsätter rätten att sätta gräns och besluta om medlemsskap i gemenskapen.
Vi har ett debattklimat som knappt tillåter att detta sägs offentligt. Då är det inte att undra på att många ger upp att använda "voice" (alltså politisk aktivitet) utan övergår till antingen "loyalty" eller "exit", för att använda Albert Hirschmans termer.
"Exit, voice and loyalty" står på min (långa) måste-läsa lista.
Väl talat. Det man delar ut gratis är per definition inte värt nåt.
The best in Life is free?
Eller har jag missat något?
Jag kom i morse på en politisk vision som faktiskt förefaller kunna sätta Sverige på en bättre kurs. Jag är förvånad över att ingen redan föreslagit något dylikt, såvitt jag känner till. Men jag spar idén till någon mer livaktig tråd än den här.
Bland det bästa du har postat, håller med dig i allt..
Svenska politiker är verkligen en sorglig samling, inget att luta sig emot direkt 🙂
Om allt är OK med det liberala synsättet kan ingen ideologi framhållas då man kränker andras "lika värde". Det här är en medveten strategi för att splittra befolkningen som därmed blir lättare att manipulera. Splittra och härska är en taktik som är tidlös. Nationalism och andra ideoligier där den egna befolkningen eller gruppen sätts före andra bekämpas därför med alla medel.
En fungerande yttrandefrihet kan inte vara fri från kränkningar.
Med anledning av välfärdsfinansieringen en fråga till alla skatt-är-stöld-liberaler om vad ni föredrar:
Att tjäna 10 liter mjölk och betala 3 i skatt
eller att tjäna 20 liter mjölk och betala 10 i skatt?
Från början av 1980-talet:
"Krisen var vår största tillgång."
Jan Wallander
"Det är klart att det är lättare att få igenom förändringar om folk känner att det är kris"
Jan Carlzon
"Vi låg i som remmar och försökte inympa krismedvetande."
Kjell-Olof Feldt
—–
"Det som är sant i människors medvetande blir också sant till sina konsekvenser. "
Thomas Teorem
—–
Den koleriske krisministern Feldt startade redan på 70-talet som handelsminister när de första oljeprishöjningarna kom. Panikartade reaktioner med bensin och olje –ransonering (enda landet i europa) som ganska omgående lades ner, halvskumma olje och vapen avtal med gulfstater, det var väl här som vissa intressenter därifrån blev stora inom svensk industri.
För en annan som är gammal nog att ha upplevt detta har Sverige befunnit sig i ständig ekonomisk kris sen 70-talet. Att de olika konstruerade kriserna efterhand vederlagts har inte på minsta sätt haft någon på effekt då ett nytt krisscenario funnits att tillgå.
Dagens politiker är förstås formade av decennier av ”krismedvetande”, att yttre krafter styr och de egentligen är maktlösa. Om man har visioner och ideer om att förändra samhället blir det förstås besvärligare, man måste ta strid för detta ch komma i verklig konflikt med politiska motståndare. Tillslut gav de upp och sålde den politiska makten till EU konsortiet. Förr för länge sen under förra århundradet skapade politiska intressen opinioner om det de ville med samhället, i dag är man som rö för vinden för tillfälliga medieskapade opinioner.