En frågeställning kring delad kontra privat ekonomi i sängdelande partnerförhållanden, aka sambos eller gifta par, väckte en hel del känslor i gårdagens kommentarsfält. Hur gör ni själva? Delad ekonomi eller separat ekonomi, eller någon kombination därav?
För att tydliggöra så är det upp till alla vuxna att ömsesidigt och frivilligt komma överens om hur de hanterar ett hushålls ekonomi. Det är faktiskt inte någon annans sak än er egna.
Men det kan ändå vara intressant att diskutera.
Upplägg kan variera, från helt delad ekonomi, där alla pengar går in på ett gemensamt konto och allt betalas gemensamt. Rimligtvis tas därmed alla inköpsbeslut, även av saker till individen, t ex underkläder, gemensamt.
I andra ändan hittar vi helt separat ekonomi, där man bara betalar för de gemensamma tjänster i hushållet man nyttjar och i övrig gör vad man har lust med sin pengar. Ska man ha millimeterrättvisa här ska det förstås mätas golvyta och klockas utnyttjande av TV:n eller annan utrustning, vilket antagligen inte fungerar någon längre tid i speciellt många förhållanden. Alternativt löser man förstås det med var sin separat TV, liksom var sin separat bil etc.
Däremellan finns varianter. T ex att dela upp pengarna proportionellt efter inkomst, när allt gemensamt är betalt. Eller att dela 50-50, eller någon annan fördelning.
En komplicerande faktor är förstås när barn kommer in bilden. Man får väl ändå betrakta barn som det yttersta gemensamma projektet. Därmed kan man se det som att man upphör existera som individer och förvandlas till kollektivet föräldraparet.
Hur gör ni själva? Jag lägger upp fyra alternativ nedan, och med eller utan hemmavarande barn, för att se om barn förändrar hur man gör. Välj det ni tycker stämmer bäst på er situation.
33 kommentarer
Man delar väl så gott det går håller man på och nagelfar varandras köp så bäddar det nog för att man får magsår och blir utan make/maka.
Givetvis gäller det att handla med förstånd och "smyga" undan.
Ja, eller så ser man till att båda har en egen liten pott för personliga inköp. På så sätt undviker man diskussioner/gräl om ditten och datten är rimliga inköp.
Vi kör 7k var i fickpengar som ska vara till lunch, nöjen, kläder etc.. resten in på gemensamt konto med gemensamt sparande. Fungerar bra!
Tyckte jag också var en bra lösning… ända tills skillsmässan 18 år senare då det visade sig att jag var den som byggt upp 90% av det gemensamma sparandet…
@BackstugeBengt
Å andra sidan om man har sparande så spelar det inte någon större roll om det är gemensamt eller gemensamt i det läget. För att det skall vara enskild egendom så krävs äktenskapsförord (dessutom fick vi veta att man inte kan ha ett bankkonto som enskild egendom sådär utan vidare).
Det finns värre saker man kan råka ut för – som att ha med sig en bostad in i ett äktenskap. Bara att slanta upp när det är dags att skilja sig ifall man inte har äktenskapsförord.
Hur är det med sambo, får man slanta upp även med skilda konton? Vad händer om någon har en bostad med sig in i relationen?
@Lord Metroid
Som jag tolkar det så ingår inte bostad som någon har med sig i samboegendomen. Det är sånt som köps för att ha gemensamt som räknas.
Notera dock att om du har en lägenhet/hus som ni säljer för att köpa en annan bostad så skall den delas. Att du lagt in pengarna från din lägenhet räknas inte i det fallet.
@Orkamedskiten
Detta kan lösas genom att man betalar hälften var och tar hälften av lånet. Frågan är dock ifall det är tjusigt att föreslå att göra så. Det kanske är en dyrare bostad som köpes och då kan ju den som inte sålde sin bostad toppa upp med resten av köpeskillingen.
Vi kör också med fickpeng enligt precis samma princip. Fungerar jättebra, vi vet båda två att vi har lika mycket pengar var till kläder och nöjen och det blir aldrig något tjafs om att något kommer hem med onödiga prylar. Vi har satt summan lägre så fickpengen räcker inte till något större sparande utan sparandet är i princip helt gemensamt.
Angående bostaden om någon. Hade den före förhållandet äger den bostaden. Är bostaden införskaffad under förhållandet ägs den av båda är jag rätt säker på.
Gäller sambos, ja. Gäller inte gifta. Ägandet är förvisso kvar, men vid skilsmässa så ska bostaden ingå i skiljegodset. Eller vad det nu heter.
Sambo, 2 bonusbarn, inga egna. Blir separat ekonomi men jag stöttar med mer än 50% till alla större inköp. Tjänar nästan dubbelt så mkt men det är hennes hus så det blir som man är en inneboende som betalar bra…..Väldigt bra:-P
Alla räkningar och övriga kostnader betalas, även gemensam shopping med kreditkort.
Efter det 6k var till lunch, kläder, övrigt helt privat.
Brukar bli ett överskott, då hamnar en del på gemensamt sparkonto.
Och de som lever tillsammans med en häst, vilket alternativ ska de fylla i?
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10502653.ab
Barn: Separat ekonomi, delar bara gemensamma kostnader:
Delar, hyra+fasta kostnader, bil, resor, barn etc.
Det jag har över får jag lägga på precis vad jag vill och det hon har över får hon lägga på precis det hon vill.
Det är skönt, det blir nämligen aldrig tjafs som "ska du verkligen köpa den där speldatorn" eller "ska du verkligen lägga ut så mycket på ditt hår".
Frihet i samliv is the shit.
Tjänar ni någorlunda lika då eller? Blir det inte tjafs om VAB och dylikt?
Separat ekonomi, om den ena tjänar mycket mer, kan ju få intressanta konsekvenser. Som att den som tjänar mindre inte har råd att följa med på utlandssemestern men ändå måste betala barnens del i semestern. Eller så kanske den ene "bjuder" den andra som då hamnar i underläge och känner att den underförstått måste betala tillbaka på andra sätt. Låter som ett riktigt bra upplägg för konflikter.
Betalar ni efter förmåga om ni tjänar olika mycket eller hur löser ni det? Ekonomisk ojämlikhet mellan föräldrarna i en barnfamilj kan ju få en del intressanta konsekvenser som Karl nämner.
Vi kör samma koncept. Har aldrig varit gnäll om något. Jag betalar ofta några tusenlappar mer till den gemensamma kassan eftersom jag tjänar mer.
Sedan är jag mer sparsam. Jag sparar i stort sett alla mina pengar medan hon shoppar för en stor del av sina. Av min egen andel har jag lagt mycket pengar på amortering, som naturligtvis gagnar oss båda. Tror jag hade haft mycket svårare att få spara något om vi haft gemensam ekonomi för då hade jag inte känt att jag haft mandat att ta sådana beslut.
@Stringfellow/Peder/Karl: Vi tjänar hyffsat bra båda två, men nyckeln till framgång är att vi lever inte belånade till bristningsgränsen för den som tjänar mindre av oss två. Dvs även hon har ett antal tusenlappar kvar efter att vi har betalat, alla räkningar, alla barnkostnader (vi delar på VAB kostnader tex.), solsemesterkassan, bilen och våra sparkonton.
Det är inget som helst problem eller tjafs att jag kanske har 6000 över efter det och hon 4000.
Gemensam ekonomi är inte ett sätt att vara fri från den andre. Om man inte genom delad ekonomi når 50/50 maktbalans gör man det inte heller med gemensam ekonomi. Då är den som tjänar mer ofta ändå den som bestämmer mer än 50% vad som ska köpas och inte.
Fördelen med delad ekonomi när man inte lever på gränserna (för det är själva grundproblemet för alla) är att den som har lite mindre fortfarande har en del pengar över som denna kan använda PRECIS hur vederbörande vill. DET är frihet och jämnliket.
Tyvärr och komiskt nog är det den parten med mindre pengar som ofta är villigare att skuldsätta sig över bristningsgränsen än den som tjänar mer.
Cornu, jag ger dig för mycket uppslag, får nog ta och starta den där egna bloggen. 🙂
Hursom, har man gemensam ekonomi snackar man inte om kalsonger och sånt. Man bara handlar det man behöver och synkar riktigt stora inköp. Det kräver förstås att man inte har det riktigt knapert, för då blir väldigt många inköp "riktigt stora".
@ jeppen – Det förutsätter väl att man har samma "spendermönster" för att undvika konflikter och tjafs? Om den ena parten älskar att handla kläder för 6-7 000/månad medan den andre är mer inne på att spara/hushålla eller lägga undan för ett motorcykelinköp exvis är det som upplagt för konflikt.
@Peder
Än intressantare blir det ifall man är gifta och sen skiljer sig. Både besparingarna och motorcykeln är då giftorättsgods och skall delas. Det gäller iofs även frugans trosor, men de har ju inte samma bestående värde kanske.
@Peder: Är man tok-ego och försöker lägga vantarna på så mycket köputrymme som möjligt själv, så är det ingen bra grund för samlevnad, förstås. Och visst, har man inte en likartad attityd till pengar, så kan det också vara problem. Men det är väl sånt man pratar om.
Annars får man välja sin partner med omsorg. Gifter man sig med en "material girl" så antar jag att man antingen gillar det eller tar det onda med det goda.
Motorcykel kan man köpa på krita, så kommer det in en månadsbetalning i flödet och paret anpassar sin konsumtion. Kanske är smidigare än att spara?
Varför denna fixering vid millimeterrättvisa? Verkar helt sjukt, det kommer ju aldrig att kunna bli helt rättvist i alla fall, hur mycket man än håller på.
Ett (mycket) närstående par har levt med delad ekonomi i 40+ år, fungerar utmärkt, men enbart tack vare att ingen räknar på vem som har suttit mest i fåtöljen eller öppnat kylskåpsdörren flest gånger.
Dessutom finns väl en sambolag och en generell lag som säger att den ekonomiska standarden mellan makar och sambor ska vara lika god. Det gäller nog även sparande skulle jag tro, så enda anledningen egentligen, att ha delad ekonomi är om det finns tillgångar innan man träffas som behöver skyddas vid skilsmässa; allt man tjänar dessemellan ska väl ändå delas vid separation.
Är väl en av få som har hemmafru. I teorin gör vi så att jag/vi skapar en gemensam budget där jag får fickpeng och hon hustrulön (lika stora potter). Alla övriga kostnader matas in i budgeten och får en egen post liksom sparandet.
I praktiken går det till så att jag för över min lön till henne minus min fickpeng och sparandet (som går till ett högräntekonto). Sedan sköter hon allokeringen av resurser efter eget huvud. Det är aldrig något jag frågar över. Om hon spenderar mindre än de pengar vi avsatt till mat och istället köper något annat (även om det skulle vara "till sig själv") är det helt okej med mig. Har aldrig hänt att vi fått äta nudlar.
Har svårt att se en relation fungera där man inte vill dela det man har med den man älskar. Älskar man sig själv (och därför vill samla alla pengar till sig själv) mer än vad man älskar sin hustru (om man älskar sin hustru lika med sig själv avsätter man lika mycket till henne av "sina" pengar) går det nog inge bra i längden.
Test
Jag saknar ett alternativ vilket jag och min flickvän använder, "Inga barn: Separat ekonomi, delar gemensamma kostnader efter ungefärlig inkomstproportion" men jag tog alternativet "Inga barn: Separat ekonomi, delar bara gemensamma kostnader". Vi bor nu i hyresrätt och eftersom jag tjänar betydligt mer än henne betalar jag en större del av de fasta kostnaderna. Någon tusenlapp hit eller dit gör inte mig något men påverkar henne desto mer, på sätt kan jag "visa att jag älskar min sambo" genom att ge henne större konsumtionsutrymme. Sedan håller jag mig till mina kostsamma hobbies och hon till hennes kostsamma intressen, kan även nämna att jag sparar nästan hälften av min lön till framtida bostadsköp (givetvis när bubblan spräckts). Sedan sparar vi gemensamt till t.ex. utlandsresor och liknande.
Framöver vid en livssituation där vi har barn och en bostadsrätt/äganderätt kan jag tänka mig att vi exempelvis lägger en andel av våra inkomster på ett gemensamt konto som går till fasta kostnader som mat, transport, amortering, unge/ungarna, övr räkningar, sparande mm. Räkneexempel:
(Siffrorna är fiktiva men inte orimliga)
Jag lön netto: 30k
Hon lön netto: 20k
Säg att vi drar 60 % av våra inkomster till gemensamma kostnader, jag lägger då 18k i den gemensamma potten och får 12k som jag spenderar hur jag vill, hon lägger 12k i den gemensamma potten och får 8k som hon lägger på det hon vill. Detta kan jag tycka är "rättvist".
Om man har barn och är särbo, hur röstar man då? 🙂
Här har vi gemensam ekonomi och både gemensamma barn och särkullsbarn. En enda, härlig röra.
Sambos. Vi sätter varje månad in pengar, ungefärligt fördelat efter inkomst, på ett gemensamt konto. Från detta konto betalar vi alla räkningar, köper all mat och möbler och annat vi använder gemensamt. Det vi har kvar är våra privata pengar att göra vad vi vill med. Vi gick in med olika mycket pengar när vi köpte lägenheten så vi har olika stora bolån och betalar därför olika mycket ränta. Rättare sagt så betalade min sambo sin andel av lägenheten kontant så det är bara jag som har bolån. 🙂 Vi är mycket nöjda med denna lösning.
Vi har barn och helt gemensam ekonomi. Men i verkligheten är det helt delad. Jag står för inkomsterna och frugan för utgifterna 😉