Sveriges enda haubits, den skjutförbudsbelagda sk rikspjäsen, har fått sällskap. I dagarna levererades de första fyra haubitsarna i Artillerisystem 08, aka Archer, till Artilleriregementet i Boden. Sverige kan nu sätta upp ett helt haubitskompani, om man nu har personal nog.
Totalt ska det bli tjugofyra stycken haubitsar, vilket vid en första anblick kan verka lite i jämförelse med de över 300 haubitsar1. som Sverige hade under det gamla invasionsförsvaret. Men Archer grupperar och omgrupperar snabbt och kan alltså hålla tempo med en mekaniserad framryckning, eller i Sveriges fall och försvarsförmåga, hålla tempo med en snabb mekaniserad reträtt och tillhörande fördröjningsstrid.
De gamla haubitsarna, undantaget Bandkanon 1 (Wikipedia), riskerade antingen att bli lämnade bakom eller fördröja en framryckning och vid en reträtt riskerade de att bli kvarlämnade. Långsam omgruppering innebar också att det gamla artilleriet var väldigt utsatt, speciellt i en miljö med artilleriradar. Archer kan komma till skott från förflyttning på två minuter och sedan snabbt omgruppera innan moteld kan öppnas. Dessutom är fordonet splitterskyddat och kan alltså klara beskjutning med artillerield bättre.
Bara att man slipper ha dubbelt artilleri för att växelvis omgruppera innebär att en Archerpjäs är värd två gamla Haubits 77 B. Snabbare inmätning och laddning gör att effekten ökar ytterligare. Säg ytterligare en dubbling av eldkraften, speciellt som man rätt omgående kan avfyra 21 granater från en Archer och sedan omgruppera.
Därtill kan Archer skjuta konventionella granater 30 km, mot Haubits 77A:s 21 km, och täcka in en dubbelt så stor yta från en grupperingsplats. Använder man dessutom Excalibur-ammunitionen når man hela 50.7 km och nästan 6x så stor yta som en Haubits 77A, eller nästan 4x så stor yta som en Haubits 77B. Dubbla verkan en gång till. För att inte tala om den gamla stommen “Fransyskan” (Wikipedia), med sina 23 km i räckvidd.
Kort sagt kan man mycket förenklat säga att de kommande 24 Archer-pjäserna motsvarar 24*2*2*2=192 artilleripjäser av äldre modell vid modern rörlig krigföring. Det är fortfarande en avsevärd sänkning av svensk artilleriförmåga, men inte från 300 eldrör till 24.
Ja, slår man ut en Archer ger det större konsekvenser än om man slog ut en Haubits 77, men överlevnadsförmågan är avsevärt högre för Archer. Dels på grund av snabb omgruppering, dels på grund av ökad mobilitet, dels på grund av splitterskydd och dels på grund av egenskydd, då pjäserna kommer ha en vapenstation för självförsvar mot lättare fiender.
Archers förmåga att skjuta Excalibur-granater 50.7 km överstiger enligt Raytheon rent av alla amerikanska artilleripjäser. Amerikanska pjäser når som bäst 40.54 km med samma granat. Archersystemet kan misstänkas vara världsledande här.
Är Archer då en potentiell exportsuccé? Än så länge har Norge köpt 24 pjäser, hälften av de gamla slaktade Haubits 77B. Problemet är här just detta. Det finns inga mer Haubits 77B att slakta. Volvo har också slutat tillverka de dumprar som systemet är byggt på. Ska man exportera till ytterligare länder måste ett nytt fordon tas fram, även om rimligtvis/förhoppningsvis gjutformar etc för Haubits 77B står och rostar i något förråd hos Bofors. Själva haubitsen är ju trots allt väldigt förenklat bara ett rör av metall. Men fordonsfrågan måste lösas om man ska kunna exportera ytterligare fordon. Eller om vi får för oss att upprusta svenska försvaret igen.
Lämnar man verkligheten, så återser man Archersystemen i min fiktion Midsommargryning. Här har man också ny fiktiv ammunition i form av den underkalibrerade 120mm Excalibur-2, vilket drar upp räckvidden till 80 km.
En annan anekdot från mitt studiebesök på Luftvärnsregementet var att man åtminstone tänkte i banor om att svenskt luftvärn i framtiden kanske återigen får eldrörsluftvärn. Med lite mjukvaruuppdateringar och integration mot luftvärnets radarsystem och en fiktiv ny ammunition, låt oss kalla den för supermördardödsattackdrönaren Excalibur-3, så skulle Archersystemet kunna skjuta iväg målsökande underkalibrerade granater mot flygande mål. Granaterna styr sedan in sig mot målet och bränner av sin riktade splitterladdning på lämpligt avstånd från målet. I teorin skulle man skjuta upp granaterna i en mycket hög bana, så att de sedan faller ner mot sitt flygande mål från en hög höjd och via sin fallande bana får den styrfart som behövs för att styra in mot ett mål på lägre höjd. Ungefär likt Excalibur fungerar mot markmål.
Dock inget jag tog med i Midsommargryning, men vi får väl se vad teknikutvecklingen kan erbjuda i framtiden.
Tillägg: Någon som har information, bilder eller länkar till den 10.5 cm haubits som användes som bataljonsartilleri på våra pansarbrigader in på 90-talet. Alltså inte 10.5 cm-pjäsen från andra världskriget, aka haubits m/40. Äsch, hittat, handlar om haubits 4140 och bilder på denna finurliga konstruktion, med en extrem eldhastighet trots manuell hantering, hittar man hos Tjelvar. Som man ser på bilderna kan den roteras 360 grader utan omgruppering genom användandet av krysslavett, vilket kunde vara rätt praktiskt i teorin. Dessa haubitsar är alltså inte inräknade i 300-siffran ovan, och är numera ersatta av granatkastare. Det bör (uträkning i huvudet och ur minnet) ha funnits som mest ca 120 haubits 4140 på de pansarbataljoner invasionsförsvaret hade fram till 90-talet. En ofta bortglömd del av vårt gamla invasionsförsvar var lokalförsvarsbataljonerna, dit man som värnpliktig omplacerades när man gick ur fältförbanden så sent som till den strategiska blackouten 2004. Där hittade man fortfarande hundratals gamla 10.5 cm haubits m/40. Oavsett, runt 1990 bör antalet haubitsar i Sverige varit uppåt 1000 stycken om man även räknar in 10.5 cm.
Tillägg 2: Som flera läsare påtalat glömmer jag det rörliga kustartilleriets 120 mm-versioner av Haubits 77B, R KapJ 12/80 KARIN, vilket vi hade 24 pjäser av fram till kustartilleriet skrotades år 2000. Dessa hade automatisk laddning från ett magasin om sexton granater och kunde fjärrstyras från radarstationer. Räckvidden var 32 km och grupperingstiden var tack vare magasinet mm endast tre minuter, även om splitterskydd saknades. Därmed skulle antalet haubitsar varit 319 i gamla invasionsförsvaret.
1. Uträkning 300 haubitsar. Det handlar om ca 220 Haubits 77A, 24 Bandkanon 1, och 51 Haubits 77B. Detta enligt Wikipedia. Summan blir 220+24+51=295. Av fransyskorna ska det funnits 196 haubitsar, som sedermera ska ha ersatts av 77A. Dock kan en del funnits parallellt i organisationen, då vi åtminstone hade fransyskor på Pb 9 så sent som 1992, och summan artilleripjäser kan alltså varit högre än 295 under en period..
18 kommentarer
Är det den splitterskyddade versionen som VCE slutat tillverka?
Mig veterligen gör de, åtminstone än så länge, en civil variant som heter A30F.
http://www.volvoce.com/dealers/sv-se/Swecon/products/articulatedhaulers/A25F_A30F/Pages/featuresandbenefits.aspx
Om nu VCE inte är intresserade av splitterskyddet borde en extern leverantör kunna klara av detta t ex Åkers Krutbruk som på sin hemsida visar en Archer dumper.
Dessutom finns det ju fler tillverkare av dumprar, såsom Caterpillar, Terex, John Deere och Hitachi.
Vad hände med alla gamla FH77A som uppgjorde volymen av artilleriet i Sverige? B-modellen blev ju över efter Indien-affären och uppgick ju bara 51 enheter medans A-modellen fanns i +200. Dessuom hade ju Kustartilleriet sin model KARIN, vad hände med dem?
Sanslöst om allt bara skrotades vilket säkert hände.
Den politiska fördelen Rikspjäsen erbjuder är icke att förakta.
Tänk bara på möjligheten att i debatten kunna säga att man har "fördubblat eldkraften och mängden pjäser i artilleriet" genom att rulla ut en enda kanon från något museiförråd.
Jag väntar nu bara på nyheten från ett visst partikansli: "Historisk storsatsning: regeringen fyrdubblar artilleriets resurser! En sådan stor utökning har aldrig förr genomförts!"
Om nu din matematik stämmer, skulle man med viss fördel kunna fördela de 24 pjäserna på 3 bataljoner. (Exv om man vill gå från 2 Mekbrig till 3 mindre).
Lite vid sidan: skulle vara intressant med en tablå motsv du gjort tidigare över IO14 inkl Org18
Ännu längre åt sidan: Känsö i Göteborgs skärgård är nu till försäljning enl annons i dagens GP
Visst är i och för sig archer en bra (vad det nu innebär och i förhållande till vad) pjäs men Cornu behandlar i princip inte någon av de kringfaktorer som krävs för att IE-systemet skall fungera. Inte minst så relaterar Cornu bara BAEs säljsnack vad gäller skjutprestanda och går (medvetet eller ej?) inte in på någon av de faktorer som säljarna helst inte pratar om men som är tämligen uppenbara för den som har lite teknisk förståelse. I brist på detta blir ovanstående mest bara en MÖP-inlaga och gratis reklam för BAE och säger egentligen mycket lite om pjäsens reella användbarhet.
Rikspjäsen – djävligt fyndigt namn 🙂
1990 gick jag en FBU-kurs i "Tung eld" anordnad av Stockholms Granatkastarbefälsförening. Först var det en teorigenomgång på Kungsängen en vardagskväll. Sedan fick vi skjuta 10,5 cm Haubits och agera eldledare åt desamma på Gotland över ett veckoslut. Jag vill minnas att det sas att de runtomskjutande pjäserna lämpade sig relativt bra i Gotlands relativt platta landskap med många öppna slätter. Pjäserna lämpade sig sämre på fastlandet. Med ett relativt litet antal pjäser kunde man täcka in en relativt stor del av Gotland med tung eld.
Tyvärr hittar jag inga papper med data från kursen. Du kanske kan prova ”Stockholms Artilleri- och Granatkastarbefälsförening”
http://www.forsvarsutbildarna.se/stockholm/forbundets_foreningar/agb
Tror sista kullen med 15,5F utbildades så sent som 1995 på A3.
Hade ni verkligen 15,5F på PB9? Man utbildar väl inte artilleribataljoner på pansarregementen öht? 15 cm art organiseras väl i fristående bataljoner som placeras inom en pansarbrigad, men utbildningen av dessa sker väl på artregemente?
4140:an ersattes väl av grk i huvudsak pga strix, förresten? Halverad räckvidd, minns att utbildarna var oerhört nervösa över vad det kunde innebära på slagfältet.
Tycker synd om dagens soldater som går miste om en del väldigt fostrande upplevelser i ammunitionslogistik…
Stämmer bra det.
Bataljonskompaniet med 4140 utbildades på A3. Årets utbildningskompani var med på en övning, men tillhörde en annan bataljon som inte var under utbildning. Vårt riktiga 4140-kompani var repgubbar och var med på slutövningen 1992, när vi körde cirklar runt skåningarna på Revingehed.
Pss utbildades PB9:s 15.5-bataljon på A3.
Mobilisering av såväl bataljonhaubitskompanierna som 15.5-bataljonen skedde dock i samma område som för övriga PB9 och bataljonens haubitskompanis mobbförråd låg X kilometer från mitt pansarskyttekompanis mobbförråd.
Artilleristerna gick enkelt att urskilja på den tiden, då de saknade baskrar när man inte hade hjälm…
Artillerister, särskilt från A3, går alltid lätt att urskilja oavsett huvudbonad. De är ju störst, bäst och vackrast. Särskilt då pjäsplutonchefer på grk, de är i princip alltid övermänniskor i varje fiber.
Övningar a la Revingehed var för övrigt jättelökiga om man var på batart. Det var så trist att jag en gång övervägde att slå ut vår egen batchefsvagn med ett BT-pansarskott.
T ex Peter Englund tillhör också guds utvalda folk:
http://peterenglund.wordpress.com/2009/01/12/ertappad-i-taltet/
Visserligen på 15,5F men ändå.
För övrigt äger jag ett "pek-märke" med psvinggr 94 som hela plutonen tvingades sy på uniformen efter en provskjutning för FFV eller nåt sånt.
Tror att artilleristers uppenbara egenhet att överdriva sin egen förmåga beror på att de blandar ihop långa, stora rör med sin egen personliga utrustning och överkompenserar.
Den tiden då Wendister och Sveaartillerister tävlade om vilka som var bäst är länge sedan förbi. När Artregementet hamnade i Kristinehamn tog det slut. Den lite säregna kulturen som odlades hos Wendes var väl egentligen en sista kvarleva av ancien regime blandat med skåningens naturliga syn på övriga svenskar (norrlänningar). Hos A1 fanns en liknande anda men medan trygga A3 var fast förankrat i sin slättbygd hade A1 tappat en hel del av sin kultur vid flytten från Stockholm. I Kristianstad var det ingen tvekan om vilket som var det fina gamla regementet. I Linköping och Östergötland fanns redan Livgrenadjärerna på plats när A1 dök upp.
Fast när jag gjorde GU var A1 redan nerlagt tror jag och A3 flyttat till Hässleholm, samlokaliserat med P2, MekB8 och några suspekta typer från flygvapnet. Flygisarna kände man igen på att det var de enda som kammade sig på morgonen.
Magasinet på Archer är endast 21 granater vilket gör pjäsen väldigt inflexibel om man vill kunna skjuta rök eller specialgranater med kort varsel då det helt enkelt inte finns magasinplats. Det är gamla bandkanonen med alla dess nackdelar återskapad fast på hjul den här gången.
Dessa 24 pjäser motsvarar inte heller 192 gamla på långa vägar, i realiteten är effektiviteten mycket mycket lägre.
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Tillslut nämner någon Archerns största begränsning, det minimala pjäsmagasinet. 21 granater räcker tyvärr inte speciellt långt, speciellt om man vill ha med några Excalibur- och Bonusgranater.
Archer data/prestanda: Archer
I sammanhanget Archer bör man känna till att Bofors för en mycket överkomlig summa erbjöd sig att modernisera 77orna och montera dem på dumprar redan i början/mitten på 1990-talet. Pjäsen i sig skulle dock inte genomgå några större förändringar utan handhas av extern personal på samma sätt som tidigare. Projektet som var längt gånget lades dock ned pga olika anledningar, de flesta irrationella. När frågan sedan åter aktualiserades under tidigt 2000-tal kunde man givetvis inte återuppta det tidigare projektet utan valde en "clean sheet solution" med nya teknikhöjder som nu visat sig dyr och inte jättebra.
Bataljonsartilleri nämns i inlägget och i kommentarerna. Jag vill i det sammanhanget lyfta regeringens beslut 2009 att efter "genomförandegruppens" rekommendation lägga ned Splitterskyddad granatkastare (nytt batart) och fortsätta med Archer. Man kan stilla fråga sig vem som mest behöver ökat skjutavstånd och eldkraft, kortare grupperingstider, ökad rörlighet samt ökat skydd. Bataljonsartilleriet vid mekbataljonerna eller Brigadartilleriet? För mig är saken rätt klar.
Bifogar för den intresserade en länk till en "Riktig" självgåendehaubits. (som medför 60 granater) Dock är den lite dyrare än Archer men i slutändan inte så speciellt mycket dyrare: Panzerhaubitze 2000
Nu med klickbara länkar.
Ocke har rätt.