När jag ändå är igång med försvarsgrafik så passar det kanske med en illustration över svenska försvarets operativa förmåga i form av antalet brigader sedan 90-talet. Eller mycket låg nivå, som detta kallas med den moderata försvarsretorik, som används för att beskriva vår östliga grannes förmåga.
Med reservation för att jag kan ha missat något. Eventuellt avvecklades 2-3 brigader till i intervallet 1992 – 2000, vilket skulle göra att en femte stolpe skulle vara på sin plats.
Som bekant har dock inte förvarsbudgeten kapats med 93% sedan 1992, bara den teoretiska operativa förmågan. Det samma gäller med försvarsbeslutet 2004. Visserligen kapade man den operativa förmågan med 72%, men budgeten förblev ungefär lika stor. Eller som det också kallas: svenska besparingar1.. I verkligheten har vi förstås först personal till två brigader 2019, om mot förmodan försvarets rekrytering går som den ska, som då kan försvara en plats i Sverige i en vecka, t ex Helgeandsholmen och Gamla Stan.
1. En svensk besparing innebär att man lägger ner samhällsservice och -funktioner, t ex sjukhus, skolor, vårdcentraler, polisstationer, socialtjänst, försvar etc, utan att minska anslagen, budgeten eller kostnaderna. Kan också kombineras med minskad tillgänglighet i form av sämre öppettider etc, också utan att budgeten minskas.
4 kommentarer
Besparingen är ju att inte öka budgeten för att möta ökade kostnader. T.ex. ökade personalkostnader, materielkostnader eller vårdkostnader. Forskning och utveckling har ju egenskapen att inte bara gör mer möjligt och bättre, utan oftast också att det blir dyrare. Om en patient helt plötsligt går att behandla, pga forskningsgenombrott, så ökar ju också kostnaden för denna patients vård över livslängden. Med oförändrad budget måste ju något annat kapas. Alternativet att låta budgeten öka med ökade kostnader, verkar sällan vara ett alternativ…
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Om nästa generation stridsflygplan är dubbelt så bra, men också dubbelt så dyrt, så kan man antingen dubblera budgetposten och behålla antal flygplan, eller halvera antal flygplan och behålla budgetnivån. Just stridsflyg är ett bra exempel på skenande kostnader för teknikutveckling som idag innebär att man börjar närma sig en kritisk volym för det man har råd med… Där behövs något annat genombrott än att bara extrapolera dagens luftmakt.
En anekdot förtäljer att när stridsvagn 122 infördes, så innebar det att I-priset för att ta ut en stridsvagn under ett utbildningsår motsvarade kostnaden för att utbilda ett helt kompani norrlandskyttesoldater (NB 85) inkl. materiel och kostnader för de värnpliktiga. Även om det inte är helt korrekt, så är det ett korrekt exempel på hur kostnadsutvecklingen för t.ex. militär materiel innebär minskat utrymme för volym, så länge man inte ökar anslagen. Som vi alla vet har istället anslagen konstant reducerats i reella termer sedan 80-talet. Syns även i statistiken för försvarskostnader som procent av BNP.
Utöver materielkostnader så ökar också personalkostader i högre takt än anslagsutvecklingen, och då har man ändå inte tagit höjd för nivåer som krävs för den framtida personalförsörjningen.
Ökningar av både materiel- och personalkostnader drivs i första hand av omvärldsutvecklingen och faktorer utanför Försvarsmakten. De följer trender i samhället och inom den globala försvarsmarknaden.
En logiskt slutsats borde därför bli att om man vill följa och vidmakthålla försvarsförmåga och volymer så måste anslagen också följa den styrande utvecklingen. Så sker inte i Sverige, där Försvarsmakten är mjölkkon för den "sista miljarden" i statsbudgeten.
Stridsvagnar är förmodligen bland den försvarsmateriel vilken har haft den minsta kostnadsutvecklingen, justerat för inflation så kostar en strv 122 faktiskt bara drygt 35% mer än strv 81. Det kan jämföras med de 12 st hkp 4 du får för priset av en hkp 14, de 3 st korvetter av Göteborg klass man får för en Visby eller de 4 st Draken man får för kostnaden av ett Gripen-plan.