Sajten Ointresse har sidor om svenskt pansar genom tiderna, inklusive projekt som aldrig blev realiserade till färdig stridsvagn, som UDES och den lite mer kända Stridsvagn 2000 eller T140/40 som konceptet hette mot slutet. MÖP:ar och pansarpr0n0grafer tar lämpligen en kall dusch innan ni läser det här inlägget eller går vidare till Ointresse.
 |
| Fullskaleattrapp av stridsvagn T140/40 |
När det var hög tid, rent av alldeles för sent, att byta ut gamla stridsvagn 103 S och 104 Centurion, var ett alternativ Hägglunds Stridsvagn 2000, som var ett monster med en 140 mm kanon, tillsammans den 40mm automatkanon från Bofors, som sitter på stridsfordon 90. I jämförelse så har moderna NATO-stridsvagnar bara 120mm kanoner, inklusive svenska stridsvagn 122 Leopard 2. 140mm-kanonen skulle haft dubbla verkan mot en 120mm kanon.
 |
| T140/40 bredvid amerikanska
M1A2 Abrams och tyska och Leopard 2. Skillnaden på kaliber är tydlig. |
Samtidigt hade vi antagligen suttit kvar med stridsvagn 103/104 om man valt Stridsvagn 2000. Projektet skulle säkert inte varit klart före man lade ner det svenska försvaret med försvarsbeslut 2004 och den strategiska blackouten, där en lång rad splitter nya och färdigutvecklade vapensystem skrotades, och skulle väl därmed skrotats innan den ens hade varit färdig. Anledningen till att man i slutändan valde tyska Leopard 2, var att det var enda sättet att få fram en stridsvagn före milennieskiftet. Kanske var det tur?
Ett för allmänheten mindre känt projekt var UDES, underlag direkt eld stridsfordon, som kan ses som en vidareutveckling av stridsvagn 103 och var lika radikalt i sitt helt annorlunda tänkande mot hur stridsvagnar såg ut i resten av världen.
 |
| UDES XX 5 i fält. |
Bland annat hittar man här UDES XX 5, ett midjestyrt fordon, där alltså kanon och besättning sitter på framvagnen, och motorn på släpvagnen med kraftöverföring även till framvagnens larvfötter. Terrängframkomligheten var fullkomligt fenomenal och den kunde korsa nästan vilka hinder som helst, inklusive djupa och breda diken, eller för den delen på egen hand köra ombord på en järnvägsvagn.
 |
| UDES XX 20 |
En uppföljare till XX 5 var UDES XX 20, baserat på samma grundtänk. UDES tog fram 30 pansarfordon, varav elva koncept var stridsvagnar.
I slutändan fördes en hel del kunskap och teknikutveckling över till det som skulle bli Hägglunds stridsfordon 90 och Stridsvagn 2000-projektet tog över UDES-koncepten 11, 15, 16 och 19, men det midjestyrda fordonet lever bara vidare i Hägglunds lättare bandvagnar.
Ett besök till Ointresse rekommenderas iaf för alla närmast sörjande och på badstranden uttråkade MÖP:ar nu i sommarvärmen. Sajten och sidorna innehåller enorma mängder foton, skisser, ritningar mm. UDES, Stridsvagn 2000 på Ointresse.
Framöver ska Ointresse lägga upp sidor om projekt “Strv Ny”, som var urvalsprocessen som landade i Leopard 2 som stridsvagn 122.
I en PDF-version av en presentation, som också diskuterar “Strv Ny”, hittar man hos Ointresse också nya siffror kring vart de svenska strv 122 tar vägen. 56 av 120 strv 122 finns i fyra svenska stridsvagnskompanier, tillsammans med åtta av 14 bärgningsbandvagnar 120. Detta fjärde kompani, då vi i insatsorganisation 2014 bara har tre kompanier, ska vara ett rent förrådsställt materielkompani med strv 122D, avsedd för internationella missioner. Övriga 64 strv 122 och sex bgbv 120 är i malpåse i förbandsreserven om vi någonsin får för oss att upprusta Sverige igen. Presentationen sammanfattar också framtida utveckling och RENO av bla stridsfordon 90, som t ex likt i Midsommargryning får backkamera…
22 kommentarer
T140/40 ser liten ut, nästan som ett Stridsfordon 90 när kanonen är så stor.
Vad var 40mm-kanonen till främst för?
Bekämpa infanteri eller flyg?
Både och. 140mm gör ju att man inte har speciellt stort magasin, ca 30 skott, så med 40mm-kanon kan man spara en del spräng mot mjukare mål som skytte, samtidigt som man får förmåga mot helikopter.
Annars behöver man förstås färre 140mm spränggranater för att bekämpa skytte än 120mm granater… Mellan tummen och pekfingret 50% större sprängkraft i 140mm, som iofs avtar med kvadraten på avståndet till detonationen.
Kul bilder i länken!
Midjestyrd tank med upphöjd kanon är direkt tilltalande. Men det fanns tydligen problem med "tillbakadragandet", det är väl svårare att backa upp ur ett dike med midjestyrning. Därtill så utgår uppenbarligen konceptet ifrån att en jordvall ger besättningen extra skydd medan bara kanonen är exponerad över krönet. Men jag undrar huruvida några meter naturlig jord gör mycket motstånd mot en modern kinetisk projektil. Sandvallarna som irakierna byggde runt sina tanks i Gulfkriget verkar inte ha gett något skydd alls mot stridsvagnseld. Om det inte finns något starkt värn att titta upp över krönet på, så är en höjd kanon inte så värdefull.
Har sett nånting om ett (utländskt) kallakrigs-koncept med en stridsvagn som höjer en kanon över trädtopparna med en typ av lift som liknar de som fasadarbetare använder. Där finns nån bra idé i grunden, men praktiska problem är inte svåra att föreställa sig. Och jag tror att teknikutvecklingen har förändrat vad det betyder att vara gömd eller skyddad av värn.
1/6 (140mm/120mm – 1) större kaliber är 36% större volym per längdenhet. Ger det verkligen dubbla verkan? Låter i så fall som att man ska ha så stor kaliber att det är "enough" vid träff, om det är så billigt att fördubbla verkan. Jag misstänker att andra faktorer än kaliber dominerar idag, eller åtminstone på ritborden.
Hittar det inte nu, men på nån blogg spydde någon pensionerad svensk överste(löjtnant?) galla över S103 när den kom till hans förband. En stridsvagn utan torn! Då förloras all offensiv förmåga (på den tiden). Bara bakhåll och sen fly. Guerillakrig med mångmiljonerkronorsvagnar, vilken självmotsägelse.
Så talar en sann pansarofficer! Duger det inte till anfall så duger det inte alls. Charge!
Överste Hans Nilssons sågning av S103 syftade jag på ovan. Det finns problem med tornlös vagn, även om UDES XX löste en del av dem. En text som kritiserar S103 specifikt, finns här:
http://www.forsvarsframjandet.org/FMF-98-4/Strv-103.htm
I teorin funkar jordvallen både som skydd och skyl. En del av vagnen skyddas förmodligen av en jordvall, en projektil behöver ju bara bromsas, inte stoppas. Grejen med en jordvall är att signaturen innan upptäckt blir lite, särskilt utan torn(se Strv S).
Fast sen passiv IR infördes så måste ju vagnen vara kall om den inte ska synas. Men ryssen var nog ganska sen med det har jag för mig. De körde väl med pissig aktiv IR?
Ärligt talat så har stridsvagnskonceptet utvecklats väldigt konservativt de senaste 95:åren. Hårdare, snabbare, större eldkraft, bättre information å kommunikation. Det är sånt som har utvecklat den första stridsvagnen till dagens stridsvagn. Inga märkliga design-utvikelser som ledade fordon eller kanonhissar.
Är du förresten säker på att de irakiska vagnar du sett fallit offer för andra stridsvagnar? Man kan annars tänka sig att de slagits ut av A-10 Warthog, och eftersom de anfaller uppifrån så kvittar det hur tjock jordvallen är. Skulle gissa att flyget slog ut mer irakiskt pansar än de amerikanska marktrupperna.
Den största "utvecklingen" ligger i användningen. Före tyskarnas innovationer i krigföringen var ju stridsvagnen bara att mobilt kulsprutevärn som spreds ut i infanterilinjen i princip.
Ben Dover,
Det var säkert bra att gömma sig bakom en jordvall förr. Jag tycker S103 låter utmärkt som PV-vagn. Men offensiva pansaröverstar blev besvikna, de vill ju så klart motanfalla och kasta ryssen i havet i ett dramatiskt krigsavgörande fältslag! Inte bara genomföra en serie retirerande eldöverfall för att notera krigsekonomiska bonuspoäng.
Men nu när satelliter och UAV:s flyger omkring på både jättehög och jättelåg höjd, och all terräng är noggrannt kartlagd av fi, så tvivlar jag. Det är inte längre ögonvita mot ögonvita i ömsesidig siktlinje som avgör när man avfyrar sin stridsvagnsmusköt. I den mån det ännu är så, beror det på dagtingad utrustning. Det som nu ligger på ritborden lär fungera väldigt annorlunda under nästa årtionde. Det är min känsla för ämnet i alla fall.
Klicka på 103-länken ovan så ser ni gnället över 103. Vid utvärderingar i bl a USA, England och Tyskland, som specifikt var till för att visa att tornlös stridsvagn inte hade en chans, misslyckades man att visa att 103 skulle vara underlägsen 60- och 70-talets tornvagnar, inklusive "dueller" på åtminstone plutonnivå.
Det var rent av så att i en duell 6-6 1997 mot Leopard-2 på Kvarn vann S103 rent av överlägset.
"Den uppfyllde i allt väsentligt målsättningens krav och jämförande försök med utländska samtida vagnar visade att den hade ett stridsvärde väl i klass med dessa och i många avseenden bättre. I det sista ”krig” vagnen utkämpade 1997, då sex Strv 103 mötte lika många Strv 121 i en försvarsstrid på Kvarn, vann Strv 103 genom att slå ut samtliga Leoparder och endast tappa en vagn själv."
Betänk att man då hade BT-system (lasersimulatorer) och man kan säga att övningen var i stort sett 95% korrekt.
Om kompanitest åt britterna i Tyskland:
"Nästa ”kraftmätning” genomfördes under en intensiv provperiod hos den brittiska Rhenarmén i Tyskland 1973 – totalt tio S-vagnar deltog och de rullade 90 mil vardera. Det blev sammanlagt 35 effektiva vagnsdygn med stridstekniska försök i plutons- och kompaniförband och en dryg veckas förbandsövningsdygn. Strv 103 jämfördes med stridsvagn Chieftain. Försöken var upplagda för att bevisa att en stridsvagn måste ha ett torn, men detta lyckades inte bevisas då Strv 103 inte kom till korta i någon stridssituation. Den hade också en avsevärt högre driftsäkerhet än stridsvagn Chieftain som inte kunde uppvisa en så hög närvaro på stridsfältet som Strv 103. Britterna slog efter försöken fast att det inte hade varit möjligt att kvantifiera den tornlösa stridsvagnens oförmåga att skjuta under gång."
http://www.ointres.se/strv_103.htm
Teknologiska revolutioner i all ära så tror jag fortfarande att en jordvall kan vara en bra idé ibland, oavsett vad som dyker upp på ritborden framöver.
Om försöken i USA:
"Den sista utlandsresan som Strv 103 genomförde under sin aktiva tjänst var till USA 1975. Två vagnar lånades ut under sju månader för utprovning vid Fort Knox. Under försöken kom Strv 103 att jämföras med den amerikanska stridsvagnen M 60 (i version A1 E3). De många olika skjutförsöken (stillastående, rörligt, etc) visade att Strv 103 hade bättre träffresultat, men att det i snitt tog en halv sekund längre tid att komma till skott. Sammanlagt under 188 effektiva vagnsdygn körde de två vagnarna 140 mil och avlossade 575 skott. Proven i USA uppfyllde de positiva förväntningar som amerikanarna hade haft på S-vagnen.
Vid USA-försöken genomfördes också spel och stridssimulering. För att Strv 103 skulle ges en rättvis bedömning ville amerikanarna att vagnen skulle värderas utifrån svensk taktik och stridsteknik.
Erfarenheterna från försöken med Strv 103 i utlandet gav mycket värdefull information och visade om inte annat att Strv 103 mycket väl kunde hävda sig i alla sammanhang och att den som stridsvagn inte var en sämre lösning än de samtida stridsvagnar som utgjorde anskaffningsalternativ och som togs fram parallellt med utvecklingen av Stridsvagn ”S”"
Men det var som sagt i jämförelse med den tidens stridsvagnar och den tidens stridsmiljö. Naturligtvis skulle 103 inte ha en chans idag.
Det där med stridsvagn med "fasadlift" har jag också sett, dock var det ingen stridsvagn utan en pansarvärnsrobotvagn. Man satte helt enkelt avfyrningsplattformen och en TV-kamera i toppen på en höj- och sänkbar mast, gömde själva vagnen på lämpligt ställe och skjöt sina trådstyrda robotar utan att exponera mer än absolut nödvändigt. Blev dock inget mer än ett par prototyper av det där. Kommer tyvärr inte ihåg vad vagnen hette, men jag vill minnas att pv-roboten som var påtänkt var HOT2.
Vad gäller 103:an så menar jag att den var helt revolutionerande när den var ny runt 1970. Dess samtida konkurrenter i väst (Leopard 1, AMX-30 M60A1) var inte i närheten av att ha samma skyddsnivåer, för att inte tala om eldhastigheten. Runt 1980 började det dock komma kompositpansar, 12 cm kanoner, avancerade stabiliseringssystem, passiv IR osv som gjorde att den snabbt blev omodern.
T-64:an var dock ännu mer revolutionerande och fullständigt överlägsen allt som fanns i väst, och den var i tjänst redan 1963. NATO kom inte ikapp Sovjet på stridsvagnsfronten förräns inpå 90-talet.
Eller ja, kom inte ikapp de "dyrare" sovjetiska modellerna (T-64 och T-80) som aldrig exporterades, skall sägas. T-62 och T-72 var mycket vanligare, mycket billigare och inte alls lika tekniskt imponerande.
Hittade vagnen med kranarm, Jagdpanzer Panther (svårgooglat, man lär bara få träffar om andra världskriget): http://www.whq-forum.de/invisionboard/lofiversion/index.php?t28060.html
Rulla ner en bit för bilder.
Hull down(bästa länken är från wikipedia: http://en.wikipedia.org/wiki/Hull_down ) är något amerikanska stridsvagnsbesättningar har varit särskilt bra på sedan typ andra världskriget, har för mig att den taktiken ingår i deras träning; sen är det ganska förståeligt att Patton-stridsvagnen presterat något sämre än andra stridsvagnar i test då turret/"kanontorn" är både bredt och högt så konturen ses
Jo, Strv T140/40 minns man ju från gamla Arménytt.
also: ointresse tycks ej ha betalt senaste räkningen.
Haha, ja det verkar så 😀
404 får jag.
Jag har "slashdottat" sajten. Den ligger på ett betalwebhotell, där man köper en viss mängd nedladdning per månad. Ooops.
Kan tillägga att UDES XX inte var den enda vagnen som togs fram under benämningen UDES. Inte heller var det bara stridsvagnar, utan man spånade även kring hur man bäst konstruerade en APC/IFV. Till exempel så byggde man en vagn som kallades för UDES 08 eller PBV 302H. Som namnet antyder är det en ombyggd Pbv 302, som man i omgångar gjort olika försök med. Man har bland annat försett den med skottgluggar, i vilka kpistar monterades, så att man kunde strida inifrån vagnen utan att öppna stridsluckorna. Vagnen försågs med en större vapenhuv för en 25mm automatkanon, ett spaningssikte för vagnschefen monterad på ett teleskopfäste, en observationshuv för gruppchefen samt omlottplacerade bärhjul a'la Panther och Tiger-stridsvagnarna.
Vagnen användes mot slutet av sin karriär som försök för att se vad som hände i de vagnar som blev träffade av AT3 Sagger i Bosnien. Man riggade helt enkelt upp stridsladdningar från pansarvärnsrobot (Bantam) motsvarande på de platser som Sagger-robotarna träffat på Pbv'erna i Bosnien, och detonerade och mätte en mängd olika parametrar i vagnen, och kom fram till att arbetsmiljön i vagnen nog förmodligen gick utanför arbetsmiljöverkets riktlinjer beträffande en säker arbetsplats, när den blev träffad.
Där hade vagnens historia kunnat sluta, som urblåst skrov på P4. Men det gjorde den inte…
http://pbv302.se/