Killing Monsters – att lära sig skillnad mellan fantasi och verklighet

Med anledning av ännu fler tragiska skolskjutningar i USA, så är det på sin plats att påminna om att det inte finns något vetenskapligt stöd för att våldsskildringar, våldsamma lekar etc leder till ökat våld i samhället. Istället är det tvärt om – genom att “leka krig” lär sig barn att skilja på fantasi och verklighet och genom att man begränsar detta via moralpanik så får man istället våldsamma vuxna.

Jag rekommenderar boken Killing Monsters – Why children need fantasy, super-heroes and make-believe violence (Bokia 131:-, Adlibris 105:-, Bokus 116:-).

Allt jag skriver här är förstås generellt. En del av kommer inte fatta det, utan komma med enskilda motexempel, men det ändrar inte något som är generellt. Som alltid med mänsklig psykologi är inte gränserna fasta, utan individuella variationer förekommer alltid.

De flesta av oss kan vara överens om att det ofarligaste som finns är en nörd. Speciellt en rollspelande science fiction-nörd. Och det stämmer. Åtminstone om man ska tro slutsatserna från Killing Monsters.

Barn, speciellt pojkar, behöver få leva ut sina våldsfantasier via lek, böcker, film och även dataspel. Därmed lär de sig skilja på fantasi och verklighet och blir trygga och stabila personer.

De flesta av oss, som kan med att erkänna det, fantiserar ibland om sanktionsåtgärder mot andra personer eller grupper, t ex “jävla cyklist, nästa gång en cyklist kör mot rött kör jag på honom utan att bromsa”. Men detta är fantasier och en frisk människa kan skilja på fantasi och verklighet och genomför aldrig sina fantasier i verkligheten. Det samma gäller 6-uella fantasier.

Problemet är de som aldrig fick lära sig att skilja fantasi från verklighet som barn. 

Istället för att bara tänka “han skulle man slå ner”, så går de även till handling.

Inte ovanligt hittar man dessa i grupper som förtryckts som barn och inte fått leka fritt. T ex “sportfånar”, som istället för att leka fått ägna sig åt allvar, dvs sport. Eller folk som har fått en hård religiös eller politiskt uppfostran. Detta gäller även dagens barn som trycks på en massa trams eller vi 70-talister som inte fick leka med krigsleksaker efter att de de facto förbjöds på 70-talet och inte såldes i Sverige. Dock kompenserade vi med videovåld, rollspel, litteratur och fri lek istället. I ett barns hand kan en pinne bli vad som helst, krigsleksaksförbud eller ej.

Man kan se det som att den som leker mycket “krig” eller “cowboys och indianer”, “pirater” osv blir en självsäkrare, tryggare och mer ofarlig person som vuxen. Därefter kommer den som t ex spelar rollspel, där man aktivt fantiserar. På tredje plats hittar man rimligtvis bokläsande, där fantasin utspelar sig i huvudet, om än inte kan styras. Sedan kommer film, TV och dataspel, där man inte får fantisera visuellt på samma sätt. Våldsskildring på bok är alltså bättre än på film eller dataspel. Nedsidan med film och dataspel är om det ersätter läs och lek, men är i sig bättre än inget alls.

It’s always the quiet ones!

Men den person som inte fick leka krig, inte fick se på videovåld, bara fick läsa tillrättalagda böcker och inte fick leka “pojklekar” pga politiskt korrekta föräldrar. Den personen ska man akta sig för som vuxen för vederbörande har inte fått lära sig skilja på fantasi och verklighet och kan ha blivit en otrygg, impulsiv och labil personlighet.

Det kan rent av vara så att man som vuxen inte ska lägga sig i barns våldsamma lekar alls, så länge ingen blir skadad. För så fort man gör det innebär det att fantasin fick konsekvenser i verkligheten och gränsen mellan fantasi och verklighet suddades bort. Ta ifrån barnen svärdet/pistolen/vapnet och säg “så får man inte göra” och gränsen är utsuddad. 

Vi ser det på Internet idag. Det finns gott om folk, antagligen ofta hämmande 70- och 80-talister, som aldrig fick lära sig skilja på fantasi och verklighet. De är idag penningsystemhaverister eller konspirationsteoretiker. En del av dem kan rent av vara labila och farliga. Det är en sak att säga “strömavbrotten i Sverige just nu påminner om utvecklingen i Midvintermörker och ryssen ligger bakom”. Det är en annan sak att verkligen tro att det är ett allvarligt uttalande och inte bara en kul fantasi.

För som författare ägnar jag mig just åt fantasi. Jag fantiserar ihop berättelser. Är det någon som tror att t ex författare som skriver deckare med psykopater och mördare själva är psykopater och mördare? Nej, knappast. De kan bara skilja och väldigt konkret separera fantasi och verklighet.

Hade inte egentligen tänkt kommentera den senaste skolskjutningen i USA. Men när man i moralpanik t ex skjuter upp filmpremiärer, så riskerar man snarare att få motsatt effekt. 

Naturligtvis handlar saker om en balansgång. Men den som vill förbjuda barns våldsamma lekar eller våldsskildringar gör barnen, framtiden och samhället en otjänst.

Många av oss kittlas av action, våld och skräck på duken eller i text. Och detta är just för att vi får uppleva lite av de där fantasierna, som vi vet är fantasier. 

I det aktuella fallet ska exempelvis den inblandade familjen varit någon form av amerikanska ultrasurvivalister, som trodde att jordens undergång och en våldsam samhällelig kollaps inte är en fantasi, utan en verklighet. Verkligheten handlar snarare om ett långsamt sönderfall eller långsam förändring, vilket empiriskt är vad som oftast sker när samhällen förändras. Kan man inte skilja på fantasi och verklighet i ett fall, så kan det också hända att fantasin att döda sina föräldrar inte slutar vid en tillfällig fantasi, utan övergår i verklighet, som i USA.

Så mer våldsamma lekar för barn, mer rollspel och mer läsande.

I samhället idag ska våldsamma lekar förbjudas och barn läser allt mindre. Konsekvenserna blir verkligt våld framöver. Vilket som alltid är ett resultat av förtryck. För när man stoppar barns lek så utövar man just förtryck.

Åter till det där med generaliserande. För en del individer hjälper inte lek, litteratur, film eller rollspelande. Men dessa är i en minoritet. Ska övriga inte få lära sig skilja på fantasi och verklighet bara för att minoriteten inte kan det oavsett?

Några andra reflektioner i ämnet. Det är ofta skurkarna som blir populärast, även bland vuxna, t ex Darth Vader. Det handlar också om att fantisera om att få vara elak, få vara den onde. Detta för att lära sig att det slutar just vid fantasier.

Så skäms iaf inte om ni ger “krigsleksaker” till era barn. Skäms inte över dem för att de “leker krig”. De riskerar bara att bli bättre personer av det.

Tillägg: Maria Korpskog påminnde om den finska barnpsykologen Jari Sinkkonnens bok “Till små pojkars försvar”, vilken i princip säger samma sak. Citat från bokbeskrivningen:

“Låt småpojkarna få leka krig, brottas och visa sin styrka, säger Jari Sinkkonen. Pojkarnas vilda lekar fyller en viktig funktion i deras utveckling. Att inte få leva ut de aggressiva känslorna i barndomen kan få negativa följder senare i levet. När pojkar viftar med sina svärd eller skjuter på varandra föreställer de sig inte krigets fasor utan det är ett spel med bestämda regler. Superhjältar som batman och H-man är för den lille rädde gossen någon att identifiera sig med, nåon som har lyckats bekämpa sin kastrationsångest och dödsskräck. Aggression kan ta sig positiva eller negativa uttryck, men den är ett sätt att kommunicera på och ingår som en naturlig del i pojkens utveckling till vuxen man. Sinkkonen illustrerar denna utvecklingsprocess med exempel från sin praktik, sin egen barndom, litteratur, film och opera. Hans analys av Knatte, Fnatte och Tjatte liksom Pelle Svanslös är både roande och tankeväckande, och han visar att hjälten Siegrfieds öden och äventyr i RIchard Wagners opera Nibelungens ring är en utmärkt beskrivning av en pojkes pubertet och mognad till man.”