Gästinlägg: USA efter kriget mot t-ismen – en 20-årig utblick

603

Nedanstående är ett gästinlägg av Jan Kallberg, inlägget finns också att läsa i originaltext på hans blogg, men med t-ism utskriven i klartext. Jag kan inte skriva ut t-ism här för då försvinner min automatiska reklam. Det centrala är att USA nu drar sig tillbaka som säkerhetspolitisk garant för NATO och Europa, och de amerikanska baserna i EU blir bara kvar för underrättelsetjänst, kommunikation och logistikstöd av småskaliga operationer i andra delar av världen. Sveriges försvarspolitik kan inte längre utformas utifrån att USA kommer vare sig oss eller NATO till hjälp. Den svenska Afghanistandoktrinen – att Sverige bäst försvaras i Afghanistan – är ett misslyckande som aldrig kommer leda till att vi får gentjänster. Gästinlägg börjar nu:

I januari 2012 släppte president Obama och försvarsminister Panetta ett sammanfattande amerikanskt strategidokument benämnt “Sustaining U.S. Global Leadership: Priorities for 21st Century Defense”. Även om strategin behåller i stora drag den amerikanska retoriska nivån framgår det i detaljerna att en radikal minskning av försvaret är på väg. Fyra saker är uppenbara. Doktrinen att kunna föra två krig samtidigt försvinner efter att ha varit dominerande sedan andra världskriget, armén är den största förloraren i framtida nedskärningar, Fjärran Östern blir strategisk fokus och framtidens operationer kommer att bli mindre men precisa där rymdburna system får en allt tyngre roll för att garantera framgångsrika operationer på global nivå.

Detta är en logisk utveckling. Under Kalla Kriget var USA garanten för NATO och Västeuropa gentemot Sovjetunionen som frustande stod i Östeuropa med 30 000 stridsfordon. När Sovjetunionen kollapsade inledde president Clinton en reduktion av försvaret som hade accelererat om inte 11 september 2001 hade inträffat. Attacken på World Trade Center inte bara stoppade den utvecklingen utan ledde till en dubblering av försvarskostnaderna. Idag är Bin Laden död och 40 cent på varje federal dollar som spenderas är lånad och bygger på statsskulden. Kriget mot t-ism, den globala amerikanska militära närvaron och försvarsansträngningarnas omfång går inte längre att politiskt motivera.

AMERIKANSKT TANKESÄTT

Effekten av Pearl Harbor fortsatte genom Eisenhowers presidentperiod under 1950-talet, Kalla Krigets kärnvapenbalans, till kollapsen av Sovjetunionen. USA hade hela 1920-talet och 1930-talet planlagt flera krigsfall som större marina drabbningar runt Filippinerna i händelse av ett krig med Japan. Ingen hade tänkt tanken att japanerna utan krigsförklaring skulle anfalla Pearl Harbor. Detta grundlade en amerikansk misstänksamhet mot att bli överraskade och tagna på sängen. Det är bara att se filmen ”Dr Strangelove”, som trots sin kritik, visar hur resonemangen på amerikanska sidan återkommande handlar om hugg i ryggen och att man kan bli lurade. När Sovjetunionen försvann började man omvärdera varför man finns i världen militärt. Händelserna 11 september 2001 ställde allt detta på huvudet och ryggmärgsmässigt reagerade amerikanska politiker och opinion som efter Pearl Harbor, vilket gjorde att kriget i Afghanistan fortsatt i över ett decennium. Nu, 2012, bryts det tänkande upp eftersom det ställs i motsats till andra projekt i samhället som skattelättnader, bidrag, budgetbalans och välfärdsprogram. Den amerikanska statsbudgeten kan inte komma i balans utan radikala nedskärningar i försvarsanslagen. Att inte skära ner försvaret är en politisk omöjlighet.

EKONOMISK REALISM

Signalerna att det amerikanska försvaret kommer att radikalt reducerats började skönjas redan för två år sedan (se min artikel i Vårt Försvar 2010:3 sid 18-19). I maj 2011, dagarna efter att det tillkännagivits att Usama bin Laden skjutits ihjäl så talade den dåvarande amerikanske generalstabschefen Mike Mullen i Washington D.C. Mullen valde att tala klartext – han sa att det federala budgetunderskottet var det enskilt största nationella säkerhetshotet. Om amerikansk generalstabschef prioriterar budgetbalans före t-ism och geopolitik så har signalen gått fram – det är allvar. Den nye försvarsminister Panetta är känd för tre saker – realist, hårda tyglar i budgetfrågor och att han är uppskattad i bägge läger som bäddar för att få igenom radikala förslag. Panetta har en bakgrund i OMB så kan liknas vid Ekonomistyrningsverket i svensk kontext. Detta har krattat manegen för nedskärningar. I konkurrens om federala pengar framstår försvarsutgifterna som obalanserat stora. Den amerikanska globala närvaron har gått från ett tiotal länder till nära hundratalet länder med olika baser och engagemang. Bara de gemensamma kostnaderna för de tio stridande ledningscentrum (command) som skapats är idag i klass med Portugals BNP. När man synar detaljerna är det klart att det är ekonomiskt ohållbart. Amerikanska väljare måste ställa sig frågan varför de har nio fullstora hangarfartygsgrupper när världens övriga flottor har två-tre halvstora. Det är en rationell fråga. Det är uppenbart av andra anledningar, det är lätträknade fartyg och det är konkreta kostnader. Den faktiska kostnaden för det amerikanska försvaret är inte lika uppenbart eftersom man i nästan sovjetisk stil har försvarskostnader inbäddade i andra departement och verksamhetsområden. Energidepartementets laboratorier forskar om kärnenergi för både fredlig kärnkraft och kärnvapen, NASA utforskar rymden för vetenskap och försvar, kostnader för rehabilitering av skadade och framtida åtaganden ligger på Veteranadministrationen som är ett eget departement. En reduktion kommer att innebära ett samlat grepp över kostnaderna – oavsett kostnadsställe och kostnadsbärare. Det är min bedömning att de amerikanska försvarsutgifterna kan komma att reduceras till hälften de närmaste tio åren – vilket är en återgång till budgetläget före 11 september 2001. Det är också minst lika sannolikt att budgetnedskärningarna över en längre period blir betydligt djupare.

FRÅN BUNKER HILL TILL CAPITOL HILL

För den amerikanska armén kommer de närmaste åren var en långsiktigt avgörande strid – och det slaget står i kongressbyggnaden på Capitol Hill. Armén är den försvarsgren som har flest anställda soldater och en yrkesarmé kostar pengar. Alternativa vägar att behålla ambitionen på förbandssidan som billigare personalförsörjning, sämre materiel och svagare förbandssammansättning är inte aktuellt i en amerikansk kontext. Den genomsnittlige amerikanske soldaten kostar i lön, personalkostnader, bostad, basresurser och framtida utfästelser 800,000 SEK om året. Problemet för armén är personalkostnaderna och hur illa armén passar den nya operativa profilen. De framtida expeditionskårerna för begränsade insatser passar Marinkåren betydligt bättre än amerikanska armén. Amerikanska armén riskerar att bli en liten permanent bas och ett stort antal mobiliserbara reservförband och Nationalgardet med omförhandlade personalförmåner. Vidare har redan amerikanska flygvapnet USAF övertaget när det gäller vem som skall bli huvudman för framtidens gemensamma system som cyberkrig och förnyad integrerad stridsledning. USAF är redan huvudman för rymdburna resurser. Armén har idag även nedsliten materiel efter åratal av användning i Irak och Afghanistan. Tusentals fordon och stridsfordon är idag i behov av totalrenovering. Det är budgetmässigt och politiskt lockande att avveckla arméförband helt och hållet. Det löser tre problem – lägre personalkostnader, sliten materiel behöver inte ersättas och det frigörs resurser att fullfölja andra vapengrenars initiativ som förnyelse av rymdburna resurser. Det kommer att bli betydligt färre arméförband men med hög materiell ambition som baseras närmare USA och som deltar i färre operationer. Andelen mobiliserbara komponenter i dessa förband kommer att öka.

CYBERKRIG

Alternativa billigare former av krigföring som samtidigt ger optioner som man annars inte skulle ha eftersträvas. Cyberkrigföring ger fler möjlighet att i en gråzon störa en tilltänkt fiende utan att uppenbart förstöra eller inför en internationell opinion provocera eller eskalera. Det är min bestämda uppfattning att USA kommer att säkerställa att man är världsledande inom informationskrigföring. Doktrinen i IT-krigföring som varit defensiv genom att skydda sina egna IT-resurser har det senaste året bytts ut mot ett aktivt cyberförsvar som innebär att man är beredd att skada andra länders IT-strukturer med stöd av cyberfunktioner. Syftet med dessa operationer är månghanda – från att undergräva andra länders interna auktoritet, ifrågasätta regimer legitimitet, nedsätta målsamhällets förmåga samt hela vägen till egen traditionell underrättelseinhämtning. Under 2011 blev det klar att cyberkrig var ett stridsfält som land, vatten och luft. Tidigare har man varit mer återhållsam att se cyberkrig som nödvändigt eftersom man ansåg att risken för okontrollerbara skador var för stor på målsamhället. Budgetläget löste det problemet.

KÄRNVAPNENS RENÄSSANS

När amerikanska politiker börjar söka alternativa vägar för att nå nationella säkerhetsmål så omvärderas gällande upplägg, kostnader och strategier. En faktor som inte framkommer överhuvudtaget i svensk press är kärnvapnens renässans. Kärnvapen är det enda som kan projicera våld och makt från Spetsbergen till Polynesien utan en enda truppförflyttning. Oavsett om vi tycker att kärnvapen är fruktansvärda och ociviliserade så erbjuder det en serie geopolitiska fördelar. När president Obama talar om att uppgradera kärnvapnen handlar det om färre vapen, mer raffinerade vapeneffekter och fler optioner att använda dessa. I detta fall är inte USA unikt. Storbritannien valde att behålla kärnvapnen fast det brittiska försvaret fick en försvarsnedskärning som var den största i modern tid. Ryssland som möter hotet mot deras territoriella integritet med ett resursrikt Sibirien vägg i väg med Kina med kärnvapen. Styrkan i kärnvapen är inte vad du gör med dem utan vad du kan göra med dem. Mycket talar för att de kommande decennierna kommer att se en förnyad roll för kärnvapen. Hur den rollen kommer att te sig är beroende av hur långt reduktionen av konventionella styrkor kommer att gå. Den amerikanske statsvetaren Kenneth N. Waltz skrev 1990 att kärnvapendebatten hämmas av två missuppfattningar – att nukleär avskräckning är problematiskt och att ett sammanbrott i avskräckning omedelbart leder till världens utplåning. I dagens jakt på alternativa och billigare doktriner som har säkerhetspolitiskt tyngd är kärnvapen en viktigare komponent än någonsin de senaste 20 åren.

AVSLUTNING

Händelserna den 11 september 2001 fördröjde inträdandet i en ny geopolitisk och säkerhetspolitisk miljö. Antagligen ser vi nu ett skeende som är det verkliga avskiljandet av kalla kriget där kriget mot t-ism blev en fördröjande mellanakt. Värdet av allianser

och konstellationer kan radikalt förändras de närmaste decennierna eftersom dess medlemmar antar nya säkerhetspolitiska positioner. För Europas säkerhet kan det innebära ett amerikansk tillbakadragande exempelvis att en permanent flott och flygnärvaro med baser i Europa försvinner och tidigare gjorda säkerhetsgarantier nedgraderas. De amerikanska baserna som blir kvar har ett enda syfte – underrättelsetjänst, kommunikation och logistikstöd för global närvaro. USA är inte längre den drivande kraften i NATO och dess huvudsakliga garant.

Det undergräver helt värdet av Sveriges internationella missioner eftersom den förhoppningen om framtida gentjänster aldrig inträffar. Det tar 10 – 15 år att ändra den grundläggande strukturen på ett nationellt försvar. Realism har aldrig legat någon till last när det gäller försvarsplanläggning. Att designa ett svenskt försvar för 2020-talet kräver ett nytänkande och realistisk utblick som är en intellektuell utmaning eftersom den säkerhetspolitiska kartan är på väg att radikalt ritas om.

Jan Kallberg, PhD