Nedanstående är en gästkrönika av Christian Dahlström.
Få saker har sådan emotionell sprängkraft som inkomstklyftor och miljonbonusar. Hur mycket framgångsrika företagsledare och andra personer i ledande befattningar ska tjäna väcker någon slags uråldrig vrede inom oss.
I mediedramaturgin är giriga människor jackpot, framförallt i ett land som Sverige där inkomster är tabu, eftersom ilskan genererar klick och säljer lösnummer. En vd som i fotoblixtarnas sken får försvara sina senaste bonusutbetalningar och dessutom gör det genom att stamma och ljuga och dra löjeväckande paralleller ger garanterad uppmärksamhet.
Den här dramaturgin kan tyckas harmlös. Det drabbar ju ingen fattig, tänker man. Kanske finns det också en mening i att frågan på det här sättet kan tabloidiseras i hopp om att den ska diskuteras överhuvudtaget, men diskussionen stannar nästan alltid vid vreden över enskilda människors ersättningar. Det finns viktiga frågor i förlängningen av ersättnings- och bonushysterin som bara tas av de redan initierade.
För ett tag sedan gick IMF ut och varnade för att groteska skillnader i inkomster mellan finanseliten och resten av befolkningen innebär en ökad risk för finanskatastrofer. Michael Kumhof, enhetschef för IMF:s utveckling av ekonomiska modeller, menar att ” stigande inkomstskillnader bygger upp en bräcklighet inför finansiella kriser”, och förespråkar nya modeller med progressiva och ”smarta” skattemodeller.
Förutom inkomstskillnader finns det stora risker med felkonstruerade bonussystem inom exempelvis finansbranschen. Bankernas bonusstrukturer ger i många fall de anställda incitament att ta stora risker som fäller banken när marknaden vänder nedåt, och innebär stora risker även för personer långt ifrån bankernas maktcentrum eftersom finansbranschen är så inlemmad i resten av samhället vi lever i.
Man kan fråga sig hur bonusregn och höjda ersättningar för företagsledare i stora företag uppstår. Svenska Dagbladets förträfflige krönikör Andres Cervenka erbjuder en möjlig förklaring när han skriver om hur fåfängan spelar in. I början av 90-talet ökar inkomstskillnaden mellan en industriarbetare och en storbolags-vd dramatiskt. Vad beror detta på?
Jo, det blir obligatoriskt för bolag på Stockholmsbörsen att redovisa ledningens löner. Cervenka menar att detta innebar att företagsledarna blev varse om hur mycket deras konkurrenter och kolleger tjänade och inte gärna ville vara den som tjänade minst, de tuppade sig mot varandra i ren fåfänga. Han får stöd för sin teori av en riktig tungviktare, Michael Treschow, som i en intervju i DN menade att fåfängan spelar in eftersom ” det är inte kul att ligga längst ned på den rankningslistan”.
I P3 Dokumentärs program om Skandia-affären får vi en annan möjlig förklaring till utvecklingen. Programmet behandlar bland annat de otroliga svindlerierna som bonusprogrammen Wealthbuilder och Sharetracker utgjorde.
Skandias förre vd Björn Wolrath, som själv anställde den numera skinnflådde vd:n Lars-Eric Pettersson, medverkade och beskrev de skenande ersättningsnivåerna i just Skandia som storhetsvansinne. ”Faran med framgång, är ju att man tror att man själv har skapat framgången, att man över sig själv hissar upp en hjältegloria, att man har åstadkommit allting själv.” Wolrath var under sin tid som vd inte främmande för att belöna sina anställda rikligt för bra insatser och kan därför tyvärr inte heller avfärdas som någon galen vänstermupp. Han tycker bara att det måste finnas rim och reson i det hela och att en vd:s roll inte är att endast tjäna sina egna syften, utan att måna om företaget, kunderna och att se företaget som en del av samhället.
Jag vet inte om de här förklaringarna stämmer, jag vet bara att det är en fråga som är värd att diskutera. För visst vore det väl simpelt av oss, om så primala drifter som fåfänga och storhetsvansinne skulle vara orsaken till att en stor del av vårt samhällsbygge krackelerar och måste byggas om från grunden, inte sant?
Christian Dahlström är frilansskribent (www.textbearbetning.se)
15 kommentarer
Inte bara fåfängan, utan rent logiska anledningar:
Den VD som ligger längst ned på listan skickar signalen om att han/hon är en dålig förhandlare och en svag VD, och att bolaget inte är starkt nog att satsa på de högre skikten.
Det kan faktiskt indirekt påverka investerarnas intresse för själva bolaget.
Kan bara instämma och konstatera att de gamla sanningarna gäller ännu: Klokhet, rättvisa, uthållighet och måttlighet är dygder som håller och att högmod, girighet, vällust, avund, frosseri, vrede och lättja fortfarande är synder.
Egentligen är väl dessa individer också människor. Eller?
Det betyder att de lider av alla de svagheter vi själva ser i spegeln.
Varför skulle de då vara "bättre" i det avseendet?
Varför är vi förvånade?
De är säkert också avundsjuka på dem som lyckas bättre än oss.
Men visst är det ett system- och samhällsproblem.
I allra högsta grad.
/Grönvita
Helt rätt, problemet syns i spegeln, lösningen i himlen – som man sa förr i tiden.
Välskrivet och träffande på ett rentav "naket" sätt.
För att spinna vidare på hur psykologiska faktorer överskrider de förutsatta antaganden som klassisk ekonomisk teori bygger på.
Den här artikeln skriven av Hubert Fromlet har jag själv använt i ett akademiskt arbete när jag valde att skriva om det mycket intressanta och breda området Behavioral Economics, vars område knyter an psykologi för att kritisera och granska de rationella ekonomiska modeller som finansiella system idag är uppbyggda på.
http://jpkc.whu.edu.cn/jpkc2003/investment/kcwz/wxxd/art%5CB%5Cbehavioral%20finance%20theory%20and%20practical%20application.pdf
Den här boken är också bra:
Manias, Panics, and Crashes – A History of Financial Crises
(Kindleberger & Aliber, 2005)
Välskrivet och på pricken.
Brummer , som blivit ohemult rik på aktiefonder, tycker att förvaltare borde skola om sig till något nyttigt i stället-de gör sig inte förtjänta av så mycket pengar( "som jag tjänat")
Det har alltid varit välbetalt nära pengaströmmarna!
Därför har jag överlåtit förvaltningen till den som står mig närmast.Ego.
Fast man blir orolig när det talas om progressiva skatter. Jag anser att det borde det finnas ett skattetak. När man nått det har man gjort sin samhällsplikt och resten däröver kan man ge bort om man tycker det är häftigt att betala skatt, som på vissa håll i Schweiz.
Det viktiga är att det inte finns för stora potter som hajar plocka åt sig. Detta borde ägare till bolag se till (bla. därför har de en styrelse) samt de röstberättigade i ett land. Båda dessa system har fallerat.
/Skatt är stöld
Simpelt och simpelt … att samhället avspeglar hur vi som individer fungerar är ju inte så konstigt egentligen. Men är det inte kust detta som är mänsklighetens stora utmaning: att som art uppnå en mognad som innebär att vi inordnar samhället med utgångspunkt från förnuft snarare än magkänsla, utan att låsa in oss i ett hyperrationellt skräckvälde?
Jag tycker att samtidens idéstrider kring resursförbrukning, rättvis fördelning, "politisk korrekthet" osv. – i en förlängning av de klassiska ideologiska striderna – pekar framåt mot detta. Klarar vi det?
För drygt 20 år sedan var inkomstdifferansen mellan högsta chefen och mannen på golvet på företag i vårt föredöme USA 1 – 20 . I dagens läge ligger det på 1 – 340 . Det brukar följa social oro i kölvattnet av sådana faktorer.
Det finns nog fler faktorer som samverkar. En är det ökade utländska ägandet. Jämfört med motsvarande löner i USA och UK är svenska företagsledare inte så högt betalda. Det gör det lättare för ledningen att få igenom höjningar utan att sådana ägare höjer på ögonbrynen. En annan det ökade institutionella ägandet. AP-fonder, Bankernas fonder a la Robur och vad de heter är i många fall stora ägare men utövar väldigt lite aktivt ägande. Även det gör det lättare för tjänstemän att höja sina egna löner.
Företag med tydliga huvudägare som riskerar EGNA pengar tenderar att inte figurera i dessa sammanhang. HM är ett exempel.
/J
Och ändå är VD-lönerna piss i havet jämfört med vad politiker slarvar bort på grund av popularisera beslut…
Är grekland, Italien, Frankrike & USAs skulder de rikas fel? Knappast..
Nä, de stackars superrika har ju inget inflytande på politiken överhuvudtaget … särskilt inte i USA.
De är alla fattiga as som har levt över sina tillgångar som bär skulden. Tvi vale för dem som expanderat ekonomin åt de stackars rika som får ta all skit.
Nej, det är inte de fattigas problem heller. Det är politikernas populism som är ansvarig.
Så du menar att det är de rikas påtryckningar på politikerna som fick politikerna att tvinga de amerikanska låneinstituten att låna ut till fattiga utan säkerhet så att de skulle kunna köpa egna hus?
Eller att de rika är ansvariga för att att vanligt folk är dåliga på att betala skatt i Grekland och att statsanställda för 13-14 månadslöner?
Bättre kan du..
Eftersom egoism är en stark drivkraft hos människan, personlig egoism, eller för min familj, eller familj släkt och vänner, eller min grupp… Så är det en nästan obönhörlig konsekvens att varje system som människan skapar, när det fått drivas till sin spets ett tag, blir obalanserat och fallerar på grund av extremer.
Det är nästan så man undrar om inte Gödels ofullständighetsteorem (http://en.wikipedia.org/wiki/G%C3%B6del's_incompleteness_theorems) skulle gå att applicera på politiska system och/eller marknadsmekanismer.
Kanske har kapitalism i sin nuvarande form testats så länge av egoistiska krafter som har utnyttjat alla tänkbara "luckor" för att maximera profit, att systemet nu har blivit obalanserat. En rimlig moteffekt är en mer reglerad ekonomi vilket vi ser tecken på lite varstans i världen med diverse politiska interventioner. Men dessa ändringar i spelreglerna skapar bara ett nytt totalt system som även det kommer att testas till sin extrem av egoistiska krafter, etc, och så snurrar ekorrhjulet vidare. Ser man det så så blir frågan om det över huvud taget är ens teoretiskt möjligt att skapa en "hållbar utveckling". Istället kanske det enda möjliga är eviga cykler av systemskapande, systemnyttjande, systemutnyttjande, sammanbrott, ad infinitum.
Det påminner även lite om mekanismen att varje framgångsrik investeringsstrategi som blir känd slutar att fungera efter en tid när för många börjar använda den.
Jag tror att en person kan ha stor betydelse för hur ett företag utvecklas. Det kan vara ägaren, det kan vara en VD, det kan vara en forskningschef eller någon annan. Jag har inte så mycket emot att den personen skall belönas rikligt.
Att VD har en nyckelposition är självklart och lika självklart är att om VD gör ett bra jobb så ska han tjäna bra. Om det är i form av en årslön eller bonus ska vara flexibelt och avgöras från fall till fall beroende av hur utamanande omgivning VD kan tänkas möta. En VD som vänder ett företag i kris till framgång ska ha en rejäl bonus. En VD som tar över ett företag som redan går som en maskin ska inte ha någon bonus, bara en månadslön.
Vad jag inte gillar är de stora fallskärmsavtalen som betalas ut oavsett hur VD har skött sig.
Sen undrar jag om inte bonusen borde betalas med fördröjning och i portioner beroende på vinstutveckling under en rad av år så att inte vinsterna baseras på några kortvariga vinstmaximerade toppar som sen visar sig vara katastrofala på lite längre sikt.
Hälsningar Bullion