The Great American Vampire Novel

Vampyrer har åtminstone sedan Bram Stokers bok Dracula från 1897 fascinerat och kittlat människors fantasi och behov av skräck. Tolkningarna av vampyrmyten och byggandet av vampyrmytologi har varierat över decennierna, men någonstans så skulle vampyrer bli snygga och attraktiva. Kanske var det med den numer klassiska TV-serien Buffy the Vampire Slayer och spin-offen Angel som den snälla vampyren (nåja, några enstaka av dem iaf) fick sin stora renässans.

Det utmynnade i t ex Charlaine Harris böcker om servitrisen Sookie Stackhouse, TV-fierad som dadaistisk vampyrporr / tantsnusk i HBO:s hyllade TV-serie True Blood. Dadaistic vampire pr0n är ett begrepp som jag tror mig ha lånat från SF-bloggen io9.com, som alltså träffsäkert beskriver TV-serien. Inte en egen formulering alltså.

Men den värsta varianten är förstås tonårsångest hjärta-och-smärta kyskhetsböckerna i Stephanie Meyers Twilight-serie, som applåderas av den kristna högern för att man minsann inte har sex förrän efter äktenskapet. Inte ens om man som 16-åring förförs av en 100-årig snuskgubbe till vampyr. Kanske en av världshistoriens mest irriterande roman- och filmsviter där alla sunda människor bara önskar att något sticker en rejält vass pinne genom Edward så den kvinnliga ångesthjältinnan kan försvinna in i soluppgången med den betydligt mer sympatiska varulven. Nåja, man måste ju inte vare sig läsa ungdomsböcker eller se ungdomsfilmer. Speciellt inte skrivna för en kvinnlig målgrupp.

Denna snuttifiering av vampyrmytologin har åtminstone lett till en motreaktion. Till en början kan man nämna regissören Guillermo del Toros och medförfattaren Chuck Hogans bok The Strain och uppföljaren The Fall, som åtminstone försöker stoppa tillbaka fruktan och blodet i vampyrmytologin. Det börjar bra, men spårar sedan ur. Egentligen är The Strain bara en modern Dracula. Istället för att anlända till världens centrum England och London via ett segelfartyg utan överlevande så anländer den moderna vampyren istället till världens centrum USA och New York med ett flygplan utan överlevande. Det är bra, men lite för konventionellt. Och skrivet för att bli en serie filmer, regisserade av författaren själv förstås, vilket gör berättelsen lite väl konventionell.

Nej, istället utdelar jag titeln The Great American Vampire Novel till Justin Cronins magnum opus (tänk nästan 1000 sidor) The Passage, och det är bara första boken i en trilogi. Här är vampyrerna ännu mer brutala än i The Strain, när människan förpassas ner på näringskedjan i en förvånansvärt realistisk roman. Där ansatsen i The Strain ursprungligen var realistisk så för Cronin realismen till sin logiska extrem.

Tillägg 2: The Passage finns tydligen i svensk översättning, vars kvalitet jag inte kan uttala mig om då jag uteslutande läser engelskspråkiga författare på ursprungsspråket för att inte få författarens verk förstörd av översättaren. På svenska heter den Flickan från ingenstans.

Man kan se The Passage som en kombination av episka verk som Stephen Kings The Stand / Pestens Tid, Niven & Pournelles kometroman och survivalistbibeln Lucifer’s Hammer (och bitvis deras Legacy of Heorot) och för den delen zombieromanen World War Z, som nu filmatiseras med och av bland annat Brad Pitt. Inte att förglömma Richard Mathessons mångfaldigt filmatiserade I am Legend från 1953. Eller för den delen den tecknade serien och TV-serien The Walking Dead, även om den senare är en zombieroman. Annars har Cronins vampyrer väldigt stora likheter med de … zombies/vampyrer som förekommer i den senaste filmatiseringen av I am Legend.

Här bör man sluta läsa detta blogginlägg om man vill undvika milda spoilers. Köp boken istället. Tyckte ni att The Stand var för lång så skall ni nog undvika The Passage.

The Passage är iaf en storartad och brutal konsekvent roman som inte följer några av vampyrromanernas normala konventioner. Times Magazine utsåg rent av boken till en av 2010 års bästa romaner. Även om författaren verkar stressa igenom handlingen fram mot slutet, så berättas den fram till några av de sista hundra sidorna konsekvent ur enskilda personers synvinklar, inblandat med upphittade arkelogiska dokument, konferenspresentationer, e-post (exempel på e-post från delboken The Worst Dream in the World finns online för den som vill läsa), militära utegångsförbudsbulletiner, tidningsartiklar mm. Bitvis påminner berättartekniken mycket om just World War Z:s dokumentära prägel, även om författaren byter form flera gånger under bokens gång. Ur andra aspekter påminner berättartekniken om George RR Martins fantasyserie A Song of Ice And Fire, också TV-fierad av HBO som den mästerliga TV-serien Game of Thrones (“What do you say to the God of Death? Not today.”). Tyvärr har ju HBO redan en vampyrserie, men The Passage förtjänar annars en miniseriebehandling ala andra Great American Novels, som Nord & Syd etc.

Undantaget kortare inslag mot slutet så lyckas Cronin i stort sett i alla fall hålla sig till devisen “Show, not tell” (visa, berätta inte), likt jag försökt göra i Midvintermörker. Cronin lyckas inte hela vägen, men kanske hade man fått leva med ytterligare några hundra sidor annars.

Och nej, inga medel som mänskligheten förfogar över skippas i bekämpandet av virusutbrottet, inklusive kärnvapen.

Cronin har inte heller något problem med att på ett snyggt sätt hoppa fram till år 92 a.V. (eng after Virus, e.V på svenska får man förmoda) för att ur olika personers perspektiv beskriva den post-apokalyptiska värld som virusutbrottet år 2016 resulterar i. Det är en fascinerande värld och samhällen som byggs upp, inklusive det brutalt logiska ekosystem som successivt presenteras och där människan inte längre befinner sig högst upp på näringskedjan. Survivalister lär älska den här boken, och den bör nog likt Lucifer’s Hammer ingå i varje sann survivalists bibliotek.

Det finns förstås en del mindre realistiska passager i boken, men detta är så bra att man låter det passera ändå.

Mer kan exempelvis läsas på Justin Cronins websajt Enter The Passage eller fejksajten Find Subject Zero. Lite “reklamfilmer” finns också, föreställande “autentiska” filmer från virusutbrottets första dagar.


Det är iaf inga charmiga och snygga vampyrer, eller jumpers, virals, smokes eller vad de nu kallas av olika grupper och vid olika tidpunkter i boken. Och det finns inte heller någon magi, utan grunden ligger i vetenskap. Som sådan skulle jag klassa The Passage som science fiction. Tankeväckande sådan.

Science fiction när den är som bäst. Bra för den som fortfarande har tid kvar för ca 900 sidor i hängmattan i sommar.

Tillägg: Fox 2000 och Ridley Scott har lagt beslag på filmrättigheterna, men enbart The Passage borde delas upp i flera filmer. Den lämpar sig bättre för TV-serie än för stor duk. Efterföljande böcker The Twelve och City of Mirrors kommer fylla igen en del hål och visa andra synvinklar, t ex vad som händer mellan Year Zero och 92 a.V.

Tillägg 2: Det finns ett utdrag från den kommande uppföljaren The Twelve, där vi får träffa videobloggaren Last Stand in Denver, som nämns indirekt i The Passage.