Vänsterpartiets andra favoritland efter Kuba, dvs Venezuela, föll 2017 ner från hybridregim till ren diktatur i The Economists demokratiindex. Landet är nu klassat som en diktatur, även om idealet Kuba fortfarande är en hårdare regim.
 |
| Lenin. Kommunism! Bloggens bildarkiv och visar ryska Barentsburg på Svalbard, inte Venezuela. |
Låt oss inleda morgonen med att hoppa lite utrikes. Socialiststaten Venezuela har ställt in betalningarna, någon form av uppresning och intern stridighet pågår i Saudi-Arabien med Iran med på ett hörn, och i Zimbabwe har den nationalpatriotiska socialistdiktatorn Mugabe avsatts i en militärkupp som vill ha en annan diktator.
 |
| Kommunism! |
En bidragande orsak till stagnerade börser är att de stora oljeexportörerna säljer av stora volymer aktier och andra värdepapper från sina sovereign wealth funds för att täcka upp avsaknaden av oljeintäkter. Frågan är hur högt oljepriset behöver upp för att detta ska upphöra?
Under 2015 sålde Norge, Ryssland, Saudi-Arabien och Qatar av aktier för 215 miljarder USD, eller 1 750 miljarder SEK. Detta sätter naturligtvis en viss press på aktiemarknaderna.
Det handlar inte om vad det kostar att utvinna oljan, utan hur mycket oljan behöver kosta för att föda den oljeberoende ekonomi som oljeexportören byggt in sig i.
Generellt pratade man om 100 USD innan oljepriset rasade. Det gäller såväl Venezuela (som förslösat sina intäkter och inte byggt upp någon oljefond), som Saudi-Arabien eller Ryssland. Det är den nivå på oljepris och intäkter som behövs för att försörja de dysfunktionella saudiska och ryska bananrepublikekonomierna.
I takt med stigande oljepris finns alltså goda möjligheter att börsen kan återhämta sig. Går oljan väl över 100 USD kommer man i så fall istället börja handla in aktier och andra värdepapper när man återigen får överskott från oljan.
Man kan förstås diskutera hur stor effekten är, men det går inte att förneka att mekanismen finns där. Om sedan ett högre oljepris kan dra upp börsen mer än försämrad världskonjunktur sänker den är en annan fråga.
I Venezuela råder socialism. I Sverige inte. Nedan följer lite bilder av hur det ser ut i en vanlig svensk butik en lördagkväll runt 21-tiden.
Socialismens Venezuela har hyllats av t ex Vänsterpartiet, som inte klarar av att göra den korrekta analysen att systemet i Venezuela bara klarat sig på grund av höga oljepriser och utvinningen av en ändlig resurs. I verkligheten går ett socialistiskt system alltid åt ett håll, och det är åt helvete.
Idag gapar hyllorna tomma och man får bara handla på utsatta dagar i veckan, och då är det ändå kö och inte säkert att det finns några produkter att köpa.
I Sverige råder det inte socialism. Här kan man handla mat när man vill mellan exempelivs klockan 7 – 23 sju dagar i veckan. Det råder inte kö och hyllorna gapar inte tomma.
Nedanstående är fotograferat cirka klockan 21:00 på en lördag kväll. Platsen är ICA Kvantum i Kungsmässan, Kungsbacka. Butiken har öppet 7 – 23 alla dagar i veckan. Fast så råder det ju inte socialism utan en någorlunda fri marknad i Sverige, trots politikernas försök att styra denna.
Sedan är det ju rätt skönt att handla klockan 21 på en lördag. Hela butiken i princip för sig själv, undantaget 3-4 personer i personalen, inklusive bemannad delikatessdisk, samt en heltidsnärvarande säkerhetsvakt.
Det ser allt mer ut som att det är dags att gratulera Venezuelas befolkning till att ha kastat ut socialisterna i gårdagens val. Även om presidenten erkänt sitt partis valförlust återstår nu att se om man kommer släppa makten frivilligt och utan våld.
Oppositionspartiet Unidad med partiledaren Jesús Torrealba ser ut att få en egen majoritet i Venezuelas parlamentsval. Preliminärt får man 99 av 167 mandat, medan oljesocialisterna får 46. Medan socialistregimen vräkt ur sig den ena konspirationsteorin värre än den andra så har kombinationen av landets fallande oljeproduktion och det senaste årets fallande oljepris gjort att man har fått slut på andras pengar.
Oljesocialisterna under tidigare Chavéz och nu Maduro har haft som enda idé att använda landets oljetillgångar till kortsiktig socialism och allt åt alla. Med fallande oljeproduktion och nu även fallande oljepris blev det förstås helt ohållbart och det socialistiska vanstyret ser nu ut att vara över. Man får hoppas att maktövergången sker lugnt, frivilligt och utan våld.
 |
| Oljeproduktion Venezuela 1965 – 2014, tusen fat olja per dag. Nationell peak oil redan 1970. |
Den initiala oljeboomen i Venezuela ledde till nationell peak oil redan 1970, följt av en andra lägre peak 1998 efter att västerländska investeringar och modern teknik fick igång oljeutvinningen igen. Därefter tog socialisterna över och förstatligade allt mer av oljeproduktionen, vilket fick investeringarna att falla och produktionen kunde inte längre upprätthållas.
Dock gav det höga oljepriset socialisterna möjlighet att agera populister och vräka ut pengar på diverse socialistiska projekt, men som Margaret Thatcher sagt (min omskrivning): Problemet med socialism är att andras pengar tar slut. Vilket de nu gjort, något som folket i Venezuela också upptäckt.
Förhoppningsvis kan man återfå internationellt förtroende och locka till sig investeringar igen, och då inte bara i oljesektorn. Dock tar ett sådant förtroende många år att etablera och det lär ta ännu längre innan några oljebolag vågar ge sig in i landet igen, med tidigare förstatliganden och konfiskationer i minnet. Oavsett kommer det därefter ta 5 – 10 år innan investeringar i oljeproduktionen kan vända den fallande trenden.
Det ser allt mer ut som att det är dags att gratulera Venezuelas befolkning till att ha kastat ut socialisterna i gårdagens val. Även om presidenten erkänt sitt partis valförlust återstår nu att se om man kommer släppa makten frivilligt och utan våld.
Men nu gratulerar vi åtminstone preliminärt Venezuelas folk!
