Den svenska kulturmåltiden smörgåsbordet är väl i princip dödförklarad och fick inte ens bli kulturkanon. Istället har den bytt namn två gånger till först buffé och sedan nu brunch. Från att förr serverats på varenda dåligt efterhållet värdshus och inrökt restaurang på 1970-talet så går den idag i princip att under sitt rätta namn bara få tag på Grand Hôtel i Stockholm.
Smörgåsbordet behöver väl ingen vidare introduktion, dvs en måltid bestående av ett fritt val av kallskuret, bröd, varma smårätter och något lagom lutheranskt* sött till efterrätt. I stort sett samma som ett julbord eller kanske en del uthålligas midsommarfest.
Begreppet har till och med blivit ett låneord på engelska i form av smorgasbord, med den vidare betydelsen av ett brett utbud att välja mellan, t ex “there is a smorgasbord of military drone manufacturers available today”. Skulle ponduspostulera att det engelska bruket av smorgasbord är vanligare än förekomsten av faktiska titulerade smörgåsbord i Sverige idag, där endast julbordet lever kvar – i sig en rätt ny Vretmansk kombination av rätter från 1960-talet.
Det började nog urarta på 1990-talet när buffén började ta över i Sverige, förvisso med vilken kombination av rätter som helst, men tidigare kallades det smörgåsbord.
Sedan har det senaste decenniet brunchen tagit över och det som en gång kallades smörgåsbord heter idag brunch. Mycket trendigare så.
Smörgåsbordet i sig verkar så ovanligt så att en googling på namnet utöver Grand Hôtel ger en träff rubriksatt “smörgåsbord buffé, en svensk klassiker” så folk förstår vad det handlar om för en möjlig cateringbeställning.
Nä, smörgåsbordet hade varit bra att fått in i kulturkanonen. Prova att googla “smörgåsbord restuarang” så får du se ett utdött kulturarv med en handfull inrättningar som kallar det de serverar för smörgåsbord. Sök sedan efter “brunch restaurang” istället så finns det till och med guider till bästa brunchen där Google geolokaliserar dig. I mitt fall minst tio “Göteborgs bästa brunch”-sidor.
Man får väl i framtiden förklara att “smörgåsbordet var som ett julbord, men året runt och utan ris a la malta”. Och sedan bokar ni en brunch.
*till skillnad mot papisten bedöms man som lutheran för hela sin livsgärning och inte bara för vad som hänt sedan senaste bikten, köpta avlatsbrevet eller sista smörjelsen, och om man således syndfullt njuter hamnar man alltså i helvetet, så det får inte vara för gott eller för mycket. Att vara lutheran är att lida. Särskilt om man är svensk lutheran. Endast genom lidande och hårt, lågavlönat och gudfruktigt arbete** har vi en chans till himmelriket. Häpp!
**även känt som socialdemokrati, som är ateistens lutheranism***
***vilket i sig gjort att de nordiska länderna är topplacerade i alla mätningar om livskvalitet, välstånd, lycka, HDI, trygghet osv. Där fick ni, papisterna – lidande och hårt gudfruktigt arbete lönar sig redan i detta livet!
