Australiens akademiska försvarsmagasin Australian Defense Force Journal har i senaste utgåvan en artikel om peak oil, peak everything inklusive bristen på de ovanliga jordartsmetallerna, finanskrisen och dagens enormt komplexa moderna militära system. Armémajoren Cameron Leckie har skrivit artikeln “Lasers or longbows” som hittas på sidan 44 – 48 i tidningen.
Latest in Tainter
Det här kommer kanske vara ett av de mest skrämmande inläggen jag skrivit. Jag kommer därför prova att skriva det baklänges och börja med lite allmänna resonemang.
Först börjar vi med dåliga nyheters psykologi i kort sammanfattning. När man drabbas av dåliga nyheter går man igen följande faser. En del når aldrig fram utan kan fastna på någon enskild punkt, och man kan pendla fram och tillbaka. Faserna är som följer.
1. Förnekelse. (“Detta är inte sant.” “Jag tror dig inte.” “Nej, så kan det inte vara.”)
2. Ilska (“Du är ett *** som skriver detta.” “Varför vill du svärta ner oss med detta, ditt ***.” “Det är de *** (syndabocks) fel.” osv) Här hittar man t ex de normala vänster- och högerpopulistreaktionerna. Vänsterpopulisterna kommer omedelbart fram till att det är kapitalets fel, eller “de rika” etc. Högerpopulisterna söker genast ut invandrare eller judar eller någon annan folkgrupp och säger att det är deras fel.
3. Förhandling. Här verkar höger- och vänsterpopulistpolitiker. “Höj bidragen så blir allt bra.” “Höj skatten för alla rika, så löser det sig.” “Om vi kastar ut alla invandrare så blir allt bra.” “Vi måste kvotera in kvinnor.” Även andra politiker finns förstås här. “Bara vi tillsätter en utredning…”
4. Depression. Verkligheten träffar en som en hammare mellan ögonen, och det är inte muntert. Kan vara svårt att ta sig ur, men gör man det så når man slutligen
5. Acceptans.
Inför det som kommer nedan, läs gärna mitt tidigare inlägg om höger- och vänsterpopulism, av en del kallat högerextremism respektive vänsterpolitik.
Verkligheten är att det inte finns några enkla samband, även om man om man kan välja ut data som visar mot de samband man som höger- respektive vänsterpopulist vill visa. Men verkligheten är långt mer komplicerad än vad några populister vill ge sken av. Det finns inga patentlösningar, det finns inga enkla vägar bort. Det finns bara verkligheten som den är idag. Glöm inte det. Inga enkla lösningar, inga enskilda syndabockar.
Land skall med lag byggas. Karl XV.
Alla politiska inriktningar borde kunna ställa upp på att det centrala i ett samhälle är lag och ordning. Även om man är anarkist (dvs ett samhälle utan ledare) eller ultraliberal (ett samhälle med en minimal statsapparat) eller kommunist (ett samhälle där det privata inte finns), så är lag och ordning centralt. Inom ultraliberala kretsar kallas detta för nattväktarstaten. Det är den sista funktionen i ett samhälle som måste existera.
Lag utan ordning är meningslöst. Det finns ingen anledning att stifta lagar om man inte kan se till att tillämpa dem genom det statliga våldsmonopolet, och straffa de som bryter mot lagarna.
Vi lider dock tyvärr av Tainters lag om minskande avkastning. Vi har alltså nått kulmen av vårt samhälle. Vi får allt mindre avkastning på de pengar vi satsar, och drunknar istället i allt fler lagar, allt mer byråkrati och allt högre meningslös komplexitet. Ett samhälle inför sammanbrott.
Den verklighet jag nu skall skriva om handlar om den svenska brottslighetens utveckling. Jag fortsätter baklänges och börjar med en titt på budgetanslagen för det svenska rättsväsendet 1997-2010. Siffrorna har jag hämtat från Finansdepartementet och plockat ur tidigare budgetpropositioner. Det faktiska utfallet kan därför skilja sig något från dessa siffror.
Tyvärr hittade jag inte historik för anslagen till rättsväsendet längre bak än 1997.
Budgetsiffrorna ovan säger egentligen inte så mycket. Det ser ut som att vi konstant gett ökade anslag till rättsväsendet. Vi måste dock kompensera för inflationen.
Som man ser ovan så har rättsväsendet fått reala ökade anslag varje år sedan 1998, undantaget 2002 och 2008. Kompenserat för inflationen så har finansieringen totalt ökat.
Notera att vi har ca 20 000 poliser i Sverige. Två promille av befolkningen är alltså poliser. Två av tusen. En ort med 10 000 invånare borde alltså ha 20 stycken poliser. Här på landsbygden är “ort” ett lite vagare begrepp, men om jag t ex avrundar min församlings invånare till 2000, så borde vi alltså ha fyra poliser i vår “by”. Ett uniformerat par som tjänstgör 40 timmar i veckan, och ett civilt par med en chef och en assisterande civilare, som 40 timmar i veckan kan utreda brott i byn. Nu har vi kanske inte någon skyhög brottslighet, men det här är vad vi liksom alla andra betalar skattepengar till. Antar att fortkörning och fyllekörning ganska snart skulle bli ett minne blott… Inte för att någon lokalbefolkning vågar köra för fort genom byn, då man i så fall blir förklarad som social paria om man blir igenkänd.
Nu har vi förstås inte fyra poliser i byn.
Samma sak borde gälla för ett vanligt villaområde med 2000 invånare.
Men vad hjälper det.
Jag kommer nedan redovisa Brottsförebyggande rådets (BRÅ) siffror över anmälda brott per 100 000 invånare i hela riket. Siffrorna är alltså standardiserade och tar hänsyn till befolkningens storlek. De är hämtade från BRÅ:s utmärkta databas.
Vi börjar mjukt med anmälda stöld-, rån- och häleribrott. 1975 var siffran 5807, 1985 var den 8073 och 2008 var den 6107. Anmälda brott mot personlig egendom har alltså minskat.
Samtidigt är dessa brott i princip de enda man som potentiellt brottsoffer kan påverka. Vi kan skaffa bättre dörrar, bättre lås, larm, stöldskydd, säkerhetsskåp. Låsa in oss allt mer. Men förstås även socialt, någon som passar huset, grannsamverkan mot brott etc. Och uppenbarligen har det gett effekt. Naturligtvis finns ett mörkertal. Vem anmäler stölder med mindre värde än försäkringens självrisk? Polisen lägger ju ändå bara ner utredningen omgående pga brist på spaningsunderlag. Man letar inte ens efter fingeravtryck vid villainbrott.
En mjuk fortsättning är att titta på anmälda bedrägerier. 1975 anmäldes 532 bedrägerier per 100 000 invånare. 1985 hade siffran ökat till 1168, eller med 119%. Sedan hände något och anmälningarna föll, för att förra året explodera igen upp till rekordet 1205, en ökning med 126% sedan 1975.
En lätt gissning kan vara att det rör sig om ökande bedrägerier över Internet.
Sedan 1975 har totalt antal anmälda brott per 100 000 invånare ökat från 9223 till 14973 år 2008. 1985 var siffran 12195. Brottsligheten har ökat med 62% sedan 1975 och med 23% sedan 1985.
Inte så farligt kanske? Trots alla ökade anslag till polisen, trots decennier av lagstiftande, utredningar och debatt så ökar brottsligheten.
Men nu kommer käftsmällarna hagla. Vill du förtränga verkligheten och tron på det trygga Sverige så föreslår jag att du slutar läsa här och går till TV:n och sätter dig och tittar på Idol istället. 126% ökning av antalet bedrägerier sedan 1975 är bara försmaken. 23% ökning av den totala brottsligheten sedan 1985 är ingenting.
För nu skall vi se var ökningarna hittas.
Våldsbrott per 100 000 invånare var 1975 endast 331 st. 1985 var de 484. 2008 var de 1176. Det är en ökning med 255% sedan 1975 och med 143% sedan 1985. Grafen är ganska tydlig vad gäller utvecklingen.
Att jag väljer 1975 och 1985 är för att det avspeglar när dagens föräldrar kanske själva var barn eller tonåringar. De som var tonåringar på 70-talet har idag egna tonårsbarn, och de som var tonåringar på 80-talet har idag egna mindre barn, och ibland även tonåringar. Den verklighet vi växte upp med gäller inte längre.
Fast våldsbrottsligheten är ingenting mot utvecklingen inom sexualbrott, ex våldtäkt. 1975 rörde det sig om 33 anmälningar per 100 000 invånare. 1985 var siffran uppe i 49. 2008 är siffran 159. Det är en ökning av bl a våldtäkter och t ex sexbrott mot barn med 381% sedan 1975 och 224% sedan 1985.
Oroliga för era tonårsdöttrar än? Din fru? På krogen, dansställen, skolor, gator, parker och torg ser det inte likadant ut som förr.
Anmälningar om skadegörelse har utvecklats på liknande sätt. Inte stölder, utan helt meningslösa brott mot egendom, enbart i syfte att förstöra. 1975 var dessa 681 per 100 000 invånare. 1985 var siffran uppe i 903 för att 2008 ligga på 2141. En ökning på 215% sedan 1975 och 137% sedan 1985.
Därnäst kan vi titta på antalet anmälda hot-, kränknings- och frihetsbrott. Ni känner igen utvecklingen. 1975 var antalet anmälningar per 100 000 invånare 228, 1985 hade de stigit till 367 och 2008 var de 1462. En ökning med 541% (!!!) sedan 1975 och 298% sedan 1985.
Slutligen en titt på anmälda vapenbrott per 100 000 invånare. 1975 var dessa 21 st, 1985 också 21 st och 2008 var de 145. En ökning med 590% sedan 1985!
Vet inte om det var murens fall och det efterföljande inträdet i EU som öppnade slussarna för olagliga vapen i Sverige, eller om det var den sk knivlagen? Det får någon kriminolog svara på.
Sådan är verkligheten. Orsakerna kan debatteras, men det finns inga enkla populistiska svar. Populister selekterar ut väl utvalda kommuner och kategorier av brott och kan därmed koppla dessa till utvald målgrupp, främst invandrare. Men det går lika gärna att göra ett urval som ger noll koppling till antalet invandrare. Fast populister talar med silvertunga och lägger fram de siffror de vill.
Jag tänker dock inte göra det. Ovanstående siffror gäller hela riket och talar ett tydligt språk. Vi har problem. De är inte nya problem. De är 30 år gamla.
Vad gör våra politiker?
För den som vill läsa insatt om polisens arbete eller brist på arbete rekommenderas varmt bloggaren Morgonsur, som själv som tidigare polis har insiderinformation om hur det går till hos polisen.
Det tål att diskuteras saker som strafflindring, att misstänkta släpps i väntan på rättegång och kan fortsätta begå brott, fulla fängelser etc etc. Men det finns inga enkla lösningar.
Vårt samhälle faller ner i laglöshet, och det här vet medborgarna. Synd bara att politiker inte vill erkänna utvecklingen och på allvar försöka göra något åt det hela. Vad det nu är. Att styra polisen på att avskriva så många brott som möjligt är inte lösnignen, lika lite som ökad avlyssning av befolkningen är det. För man får inte folk att respektera varandra och varandras egendom genom att avlyssna dem.
Brottsligheten är en god termometer på det verkliga tillståndet i landet Sverige. Och det har inte med alliansregimen att göra, utan är något som pågått så länge BRÅ har statistik.
Långsamt kokar vi krabban. Några procent om året är ju inte så farligt. Ibland sjunker rent av siffrorna ett enskilt år och vi kan slå på stort i media om att brottsligheten minskar och slappna av. Men det är en illusion.
En sak är säker. Det var faktiskt bättre förr. Ta han om er och era kära medan vi faller.
Fick ett tips av från en läsare om tre debattartiklar från professorn i humanekologi, Alf Hornborg, samtliga publicerade i DN förra våren.
Den vite konsumentens börda
Citat: “Den goda miljö som Sverige i dag stoltserar med har möjliggjorts av ett sekel av massiv import av fossila bränslen. Det är så vi har kunnat avlasta våra skogar från det urgamla kravet att erbjuda ved till våra hem, foder åt våra betesdjur och störar till våra gärdsgårdsbyggen, samtidigt som våra åkermarker har tillförts näringsämnen och andra förbättringar som alla bygger på oljan.
Därför har vi i dag 60 procent mera skog och bördigare åkrar i Sverige än för hundra år sedan, medan exporten av skogsprodukter blivit en av våra viktigaste inkomstkällor. Men är det detta recept på “utveckling” vi nu vill föreslå de så kallade utvecklingsländerna, som uppmanas gå i våra fotspår? Varifrån ska de i så fall hämta sin olja?”
Länge leve undergången
Citat: “Men mera överraskande är Tainters nästa slutsats. Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.”
Maskinen som fetisch
Citat: “I dag tror vi oss kunna genomskåda sådan magi. Ingen skulle längre duperas av en härskare som påstår sig vara solgudens son eller en luffare som påstår sig kunna koka soppa på en spik. Innerst inne vet vi nog också att pengarna inte är fruktbara i sig själva. Men vi är förblindade av en annan fetisch, som inte ens Marx genomskådade, nämligen tekniken. Vi omger oss med tekniska apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka. Men precis som människor har kunnat stirra sig blinda på sedelbuntar, gudomliga härskare och magiska spikar står vi därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.”
Citaten kanske låter tunga, men artiklarna är korta, kärnfulla och lättlästa. Läs dem.
Går man på Joseph Tainters definition av ett samhälle i kollaps, så innebär det minskad komplexitet i samhället. Kollapsen sker därför att lagen om minskande avkastning börjar ge negativ avkastning på alla nya lagar som stiftas, vilket gör att samhället till slut måste kollapsa och förenklas.
Vi är inte riktigt där än, men helt klart börjar allt fler lagar ge negativ avkastning. Det stiftas onödiga lagar, som bara ökar byråkratin, kostnader och försvårar, istället för att ge ökad avkastning och ökad effektivitet.
Ett tydligt exempel är de nya reglerna för att barnomsorgen måste skriva på ett intyg varje gång man begär ut pengar för vård av barn, dvs intygar att barnet inte var på dagis eller skolan under den perioden som föräldern begär pengar för.
Denna förändrade regel baserar sig på någon undersökning om att föräldrar fuskar och tar ut VAB-pengar fast de jobbar, eller när de själva är sjuka för att ducka karensdagar.
Problemet är att som många andra undersökningar som pekar ut medborgarna som fuskare, så är de fel.
Det visar sig nu att ansökningarna om vård av barn i själva verket ökat marginellt, trots reglerna. Men nu har det inte bara kostat några miljoner i IT-system. Dessutom skall det skickas två fysiska brev, ett till föräldern, och sedan ett tillbaka till Försäkringskassan, som skall skanna in det och lägga in i sina nya IT-system. Dessutom skall barnomsorgspersonalen eller skolpersonalen spendera 2-3 minuter med att fylla i sin del av blanketten, vilket tar tid från deras arbete, dvs barnomsorg. Dessutom krävs mer personal hos Försäkringskassan.
Resultatet är alltså minskad avkastning trots ökade kostnader. Det tar mer tid för föräldrar, det kostar pengar i alla led, och uppenbarligen fuskar inte föräldrarna. Eller så skriver dagispersonalen på vad som helst, för de har inte tid att kontrollera att alla datum stämmer, samtidigt som de behöver ägna sig åt barnen.
Vi har nått den punkt där vi får negativ avkastning på nya lagar. Politikers uppgift bör istället vara att för varje ny lag de skriver så skall de avskaffa två gamla. För varje ny regel så skall två gamla avskaffas. För varje nytt statligt verk eller myndghet, så skall två gamla läggas ner.
Vi behöver öka avkastningen och effektiviteten. Och det gör man inte längre med nya lagar. Komplexiteten i samhället behöver minska, samhället behöver alltså kollapsa. Och liksom vid Romarrikets sammanbrott så kommer vi alla må bättre och få bättre och rikare liv, när samhällsapparaten förenklas.
Staten skall finnas till för sina medborgare, inte för sin egen skull. Något som allt fler politiker har glömt bort, och kanske även medborgarna.
Det var enklare förr även på det personliga planet. Jag håller med om Simulacras minnesbild. Barn var förr ingen större belastning för sina föräldrar, men om man följer samhällets krav på föräldrar idag så tas tiden upp av möten, möten, möten och detaljkontroll av barnen. Fast det är förstås ett aktivt val från föräldrarnas sida. Barn kan faktiskt cykla till fotbollsträningen själva, och man måste inte delta i en massa möten med tränaren eller klubben.
Å andra sidan så såg man som barn inte hela bilden av sina föräldrars liv, utan man såg allt med barnögon. Men jag är övertygad om att barn levde friare liv på 70- och 80-talet än de gör idag. Och då fanns det fula gubbar på den tiden också.
Vänsterbloggaren Ekonomikommentarer, som vill skylla allting på avreglering av finansmarknaderna, hade en intressant tabell över BNP-tillväxt per decennium. Hans poäng var att 90-talskrisen var enorm och orsakad av avreglering. Nedan följer en graf gjord av den tabellen:
Nu framgår det inte om det handlar om svensk BNP, global BNP eller vad, men det rör sig om decenniemedel. Vad som är tydligt är att vi sedan 60-talet, trots alla lån, alla stimulanspaket, all lagstiftning mm bara får lägre och lägre tillväxt. Tillväxten har rent av varit sämre de senaste årtiondena än vad den var under 1930-talet.
Eftersom det inte framgår vad Ekonomikommentarers BNP-siffror gällde, så vände jag mig till SCB för att få säkra siffror, dock endast 1950 och framåt. Och en egen uträkning på inflationsjusterad BNP-tillväxt per capita i snitt under 90-talet gav 1.26%, istället för Ekonomikommentarers 1.28%. Så det får väl duga. Här följer en graf över Sveriges BNP-tillväxt, både per capita och utan, men till skillnad från Ekonomikommentarer så har jag även med 2000-talet.
Men trenden är den samma. Vi får se allt lägre tillväxt, trots lite förbättringar under 2000-talet. Men man når inte den topp för tillväxten man kan se för 60-talet. Trots alla fantastiska tekniska framsteg, IT-teknik och kraftigt ökat utnyttjande av ändliga naturtillgångar. Inte ens trots vad t ex Sandviks VD kallade en superkonjunktur, fast den inte var lika super som under 60-talet. Fast då var väl inte Sandviks VD ute i näringslivet än?
Faktum är att vi hade högre tillväxt under Bretton Woods guldmyntfot än vad vi haft sedan den avskaffades 1971. Det finns de som argumenterar mot guldmyntfot och menar att man inte kan ha tillväxt om man inte får trycka pengar bäst man vill. Konstigt då att vi hade så pass bra tillväxt på 50- och 60-talet? Nu skall man nog inte skylla enbart på Bretton Woods, utan det är nog andra faktorer än fiatvaluta eller guldmyntfot som styr här.
Istället handlar det kanske om krigsdrivna Kondratiev-cykler, och de tekniska paradigmskiften som drar igång en K-cykel. Det ser vi på den fantastiska Kondratiev-våren på 60-talet, och sedan sämre och sämre tillväxt under de kommande decennierna. Först när vi samlat på oss tillräckligt med nya väsentliga tekniska landvinningar för att verkligen kunna göra ett nytt ordentligt kliv kan vi kanske få se nya höjder. Då talar vi om efter år 2020. För IT-teknik är inte längre något som rationaliserar eller i praktiken effektiviserar ekonomin. Alla lågt hängande frukter är plockade, numer är IT en nödvändighet för att alls kunna driva företag, inte en konkurrensfördel eller grund för rationaliseringar. IT har blivit ännu ett ok på företagens axlar.
Sedan återstår att se vad för nya tekniska paradigmer det är som kommer driva en eventuell framtida riktig tillväxtfas i ekonomin ala 60-talet. Paradigmskiften inom energiteknik, bioteknik och nanoteknik kanske?
Eller så ser vi västvärldens och Sveriges stagnation och fall här. Där är antagligen lagen om minskande avkastning, the law of diminishing returns, som är i spel. Vi får mindre och mindre avkastning på alla stimulanspaket, alla lånade pengar och alla statliga regleringar. Det är Tainter och The Collapse of Complex Societies avdammad. Vi är dömda mot allt lägre tillväxt och till slut kollaps. Kanske ser vi början på detta nu. Samtidigt skall man inte glömma Tainters definition av kollaps, dvs minskad komplexitet i samhället. Det handlar också om långsamma processer. När Rom föll så innebar det faktiskt en förbättring för folket, inte en försämring. Makthavarna och byråkraterna hade kanske en annan åsikt däremot.
Det är intressant att titta på SCB:s fördelning av olika poster i förhållande till BNP. Man kan tydligt se att sedan guldmyntfoten avskaffades med Bretton Woods, så har de svenska bruttoinvesteringarna fallit i andel av BNP. Det kanske är dessa fallande investeringar som gör att vi får sämre och sämre tillväxt? Att låna pengar för att konsumera är inte att investera, riktig tillväxt får vi när vi investerar i produktion och företag. Inte köper aktier, utan gör riktiga reala investeringar. Några nya svenska storföretag har vi som bekant inte fått sedan 60-talet.
Man kan också se att hushållens konsumtion hela tiden blir en allt mindre del av svensk BNP, istället är det bruttoexporten som står för tillväxten. Sverige är och förblir en exportnation. Keynesianska argument om att stimulera konsumtionen faller till marken. Lustigt nog var importen nästan exakt lika stor som hushållens konsumtion 2008. Mer konsumtion innebär bara mer jobb och tillväxt i Kina i takt med ökad import av billig kinesisk plast.
Vill man bemöta bloggaren Ekonomikommentarer om avreglerade finansmarknader, så syns det tydligt ovan att när den borgerliga regeringen slutligen släppte kronförsvaret och lät kronan flyta så exploderade svensk export. Men nu finns det de som vill avskaffa en flytande egen valuta och ersätta den med euron. Vad händer med exporten om vi skall återgå till en valuta som inte är anpassad till Sverige och svenska förhållanden?
En annan intressant iaktagelse om 90-talskrisen är vi under 80-talets andra hälft hade fallande andel export och försämrad bytesbalans. Vad som ser ut att ha stigit är investeringarna, mestadels i fastigheter får man gissa. Även de statliga utgifterna i andel av BNP steg, så dessa två faktorer drev på en ohållbar tillväxt som resulterade i en krasch. Sedan dess har vi lärt oss att hålla budgetbalans och inte öka de statliga utgifterna i förhållande till BNP. Detta talar också mot vänsterargument som att man skall öka de statliga utgifterna.
Vad som fick oss ur 90-talets kris var ett frisläppande av kronan och ett statligt utgiftstak. Sedan gav slapphänt kreditgivning och överkonsumtion med lånade pengar upphov till dagens problem. Och över allt annat så ser vi minskande tillväxt, vad vi än tar oss för.
Vi behöver en kollaps, dvs minskad komplexitet i samhället, en minskad stat, minskade regleringar och med det förenklingar för hela samhället så hjulen kan börja snurra igen. Istället för att hälla grus i maskineriet måste vi göra rent och smörja det.
Nuvarande regering förstår det bara delvis, genom att vara relativt passiva. Men det räcker inte. Vi behöver minska lagboken, avskaffa onödiga myndigheter, onödiga regler och onödiga regleringar. Tills vi gör det kan vi aldrig konkurrera med hungriga ekonomier på frammarsch i Asien eller tredje världen.
Och den värsta boven i det sammanhanget är EU. Där pratar vi om ett helt grustag. Glöm inte att tillväxten under EU-medlemskapet har varit sämre än under 30-talet…