Lite humanekologi på morgonkvisten

Fick ett tips av från en läsare om tre debattartiklar från professorn i humanekologi, Alf Hornborg, samtliga publicerade i DN förra våren.

Den vite konsumentens börda
Citat: “Den goda miljö som Sverige i dag stoltserar med har möjliggjorts av ett sekel av massiv import av fossila bränslen. Det är så vi har kunnat avlasta våra skogar från det urgamla kravet att erbjuda ved till våra hem, foder åt våra betesdjur och störar till våra gärdsgårdsbyggen, samtidigt som våra åkermarker har tillförts näringsämnen och andra förbättringar som alla bygger på oljan.

Därför har vi i dag 60 procent mera skog och bördigare åkrar i Sverige än för hundra år sedan, medan exporten av skogsprodukter blivit en av våra viktigaste inkomstkällor. Men är det detta recept på “utveckling” vi nu vill föreslå de så kallade utvecklingsländerna, som uppmanas gå i våra fotspår? Varifrån ska de i så fall hämta sin olja?”

Länge leve undergången
Citat: “Men mera överraskande är Tainters nästa slutsats. Samhälleliga sammanbrott är kanske trots allt inte så skräckinjagande som vi har inbillat oss. De handlar ju egentligen om att avveckla onödigt komplex och dyrbar infrastruktur: byråkrati och teknik som kostar mer än vad den ger. De mera småskaliga samhällen som återstår efter sammanbrottet är ofta mera ändamålsenliga (ekonomerna skulle säga kostnadseffektiva) än de stora imperierna och statsapparaterna, när det gäller grundläggande frågor som livsmedelsförsörjning, miljöhänsyn och demokrati.”

Maskinen som fetisch
Citat: “I dag tror vi oss kunna genomskåda sådan magi. Ingen skulle längre duperas av en härskare som påstår sig vara solgudens son eller en luffare som påstår sig kunna koka soppa på en spik. Innerst inne vet vi nog också att pengarna inte är fruktbara i sig själva. Men vi är förblindade av en annan fetisch, som inte ens Marx genomskådade, nämligen tekniken. Vi omger oss med tekniska apparater med de mest förunderliga egenskaper och betraktar teknikens framsteg som framsprungna ur det ymnighetshorn som är vår egen påhittighet. Tekniken skall till och med frälsa oss från sina egna miljökonsekvenser. Den är vägen till hållbarhet, jämlikhet och lycka. Men precis som människor har kunnat stirra sig blinda på sedelbuntar, gudomliga härskare och magiska spikar står vi därmed ännu en gång förblindade av fysiska föremål med produktiva egenskaper som framställs som oberoende av de samhälleliga utbytesrelationer som alstrar dem.”

Citaten kanske låter tunga, men artiklarna är korta, kärnfulla och lättlästa. Läs dem.