Dags för lite semesterfoton igen. Eftersom Lena nu i Cádiz mönstrat på Mercy Ships sjukhusfartyg Global Mercy som brandman passade vi på att bland annat att med full approach från havsnivå ta en promenad upp och ner för Gibraltarklippan, inklusive Mediterranean Steps med sin fina utsikt, förstås med packning eftersom vi inte ville lämna den med sina datorer mm i bilen på parkeringen i Spanien. En trevlig topptur i 30 graders värme i skuggan och gassande sol, och vid 14:59 noterade vi således ytterligare en topp. Det blev en del förändring av vätskebalansen under toppturen.
Gibraltarklippan är förstås inget märkvärdigt berg och västra sidan skulle jag klassa som en norsk 1/5, dvs lämplig för barnvagnar, medan den branta östra sidans Mediterranean Steps utifrån Flöya på Lofoten är 2/5 (som bland annat innehöll passager där man var tvungen att använda rep), dvs lämplig för norska småbarn. Notera norska småbarn. Norrmän är inte som andra gällande promenader i sluttningar. Således är klippan en bra start för den vuxne svensk som vill promenera i backar, men det är nödvändigt att kunna reglera vätskebalansen pga klimatet, dvs bära med sig rejält med vatten. Det är inte tätt mellan platser att köpa dryck där uppe.
Sedan är klippan spektakulär i sin prominens och utplacerad som om någon designat ett fantasylandskap och inte en realistisk bergsformation. Men jordklotet är stort, så någonstans kan det tydligen bli så rent statistiskt. Hade Gibraltar varit en vanligt 10-15 m hög kulle hade ingen känt till den. Den är inte ens högsta berget vid sundet in i Medelhavet, inte på långa vägar. Men den är … prominent.
Det går förstås att ta hissen upp till en av Gibraltars lägre toppar, Signal Hill där det finns ett café på runt 400 m höjd, men den absoluta toppen är O’Hara’s Battery på 426 meters höjd längst i söder på klippan. Till skillnad från toppdagar på t ex Mont Blanc eller Kilimanjaro var det inte konstant stigning, så full höjdskillnad blev 600 meter eftersom vi efter att ha nått Signal Hill fick gå ner igen en bit förbi Gibraltar Skywalk och sedan 159 meter uppåt igen för att nå O’Hara’s Battery. Därefter valde vi legendariska Mediterranean Steps ner med sin strålande utsikt och avslutade sedan på Europa Point och sydspetsen.
Totalt blev det ca 15 km promenad i den trettiogradiga värmen. Tre liter vatten dracks, min packning vägdes utan vatten in på 8.7 kg efteråt medan Lenas låg på 12 kg eftersom hon dels hade mer grejer med sig pga att hon skulle mönstra på Global Mercy, dels har en medikit för Ukraina inklusive TQ:s, chest seals och allt möjligt och omöjligt, samt två olika jobbdatorer beroende på var hon jobbar på distans för stunden.
600 m på en dag är lite mindre än Téte Rousse – Refuge Goûter med Grand Couloir på Mont Blanc som är en dag på 650 m, dock i hög höjd med syresättningsproblemen och där var packningen 20+ kg. Temperaturen var dock mildare där än på Gibraltar, men som sagt man promenerar inte upp för ett berg för att det är enkelt, utan för att man tror att det är enkelt.
600 – 700 m är rätt okej på en dag, t ex Baranco Camp till Barafu Summit Camp via Baranco Wall på Kilimanjaro. Topptdagar på Mont Blanc och Kili ligger på en kilometer. Förvisso är det inte höghöjd, men detta är en fara med Kebnekaise, som om man går västra leden med Kaffedalen så går man upp två gånger och promenaden är betydligt hårdare än många tror. Keb är också rätt lång sträcka att gå från fjällstationen på kartan. Höjdsjukerisken föreligger likt på Gibraltarklippan inte där, men egorisken är högst reell.
Att gå upp för de sicksackande vägarna på Gibraltarklippans västra sida är dock mest en promenad. Hade klimatet varit svensk sommar hade det varit en axelryckning, utan frånvaron av skugga och den stekande solen var nog den största utmaningen.
Tursamt nog finns det flera turistmål på vägen. Vi besökte såldes VK2-minnet med sina enorma bergstunnlar som får Musköbasen att framstå som en söndagsskola – hela Gibraltarklippan grävdes ut med militära tunnlar och förläggningar inför och under andra världskriget och en garnison på 16 000 man befann sig där inne. Bra bunkersafari således, plus att bergrummen erbjöd svalka.
Sedan var det museumet för The Great Siege på 1700-talet ytterligare ett steg upp, även där lite svalare inne i berget med sina kanonhål ut ur den brantaste delen av klippan.
Vi valde den högre Signals Road för att fortsätta upp till linbanestationens övre punkt på Signal Hill, där författaren drabbades av en apattack.
Aporna på Gibraltar var lugna generellt, utom vid Signal Hill där de lärt sig sno saker ur turisters ryggsäckar. En dragkedja är ingenting.
Dock har min GoRuck GR2 dubbla dragkedjor, dvs allt jag hade packat i den låg i sin tur i nya dragkedjeutrymmen vilket fördröjde anfallet från att nå verkan så jag hann få av mig ryggsäcken och med framåtlutat mandat rädda innehållet från utpressningsförsök.
De är blixtsnabba, aporna på Gibraltar. Ha respekt för dem. Vilket det iofs finns omfattande skyltning om.
Angående utrustning så var det återigen ett par enkla Icebugs Eli RB9X, denna gång vita, som fungerade helt felfritt under promenaden. På huvudet som solskydd var det en Stetson Army-kepa (tillverkad i Tyskland om någon undrade).
GR2 har för övrigt fått kritik för dålig ventilation av ryggen, men trots den tretiogradiga värmen och väldigt många liter svett upplevde jag aldrig det som ett problem. Att promenera 15 km i backar utan avbärarbälte och med ett bröstspänne från Fjällräven som enda pimpning är ett gott betyg för ryggsäcken. Inget behov av den Osprey Daypack med avbärarbälte jag brukar ha på toppdagar.
Skulle likt Lena valt en teknisk tisha dock, istället för en linneskjorta – den blev dyblöt, vilket förvisso svalkade vid de tillfällen det blåste upp lite utomhus, men gjorde det svinkallt inne i tunnlarna eller på caféet på Signal Hill.
Vid 14:59 noterade vi toppen på O’Hara’s Battery och fortsatte ner för den branta sidan av klippan via Mediterranean Steps, som inte var helt tydligt skyltat av goda anledningar. När vi frågade vakten om det hela undrade han om vi verkligen ville gå ner den vägen men när vi förklarade att vi gått med packningen upp till fots från Spanien tvärs över flygplatsen skrattade han till och skickade oss vidare. Vi blev dock omsprungna av ett norskt par på vägen ner, för vilka detta var en vanlig söndagstur.
Finaste utsikterna under toppturen var onekligen från Mediterranean Steps och ibland fanns det rent av 30-40 cm räcke, på några platser ett räcke av rep att hålla sig i men ofta inget stöd eller säkerhet alls, och trappstegen där de förekom var inte direkt ergonimskt utformade, utan följde terrängens erbjudande och var bara lite hjälp på vägen vid de brantaste partierna, som annars ofta matchade Baranco Wall eller Grand Couloir. Bitvis var det också halt pga släta stenar eller grus och trillar man är det långt ner tills man garanterat stoppar. Inget för nybörjare eller personer med svindelutmaningar, men skulle väl fungera för en vanlig norsk småbarnsfamilj utan problem.
Väl ute via Jew’s Gate tuggade vi vidare mot sydspetsen Europa Point och Sikorskymonumentent, vilket var längre än det såg ut uppfrån O’Hara’s Battery. Efter en glass och inköp av ytterligare vatten tog vi en taxi tillbaka till gränskontrollen mot Spanien.
Europa Point är för övrigt inte Europas sydligaste plats, utan det är spanska Tarifa. Europa Point är kontinentala Storbritanniens sydligaste punkt bara. Mer om Tarifa i en senare artikel här på bloggen.
Genom åren har jag funnit att det alltid är värt att ta en taxi och få chaufförens anekdoter som den lokala situationen.
Han konstaterade att han inte skulle ens till sin värsta fiende rekommendera Mediterranean Steps, men vi själva konstaterade att vi gått värre. Annars gled samtalet förstås in på relationerna till Spanien, där han konstaterade att man har ett ömsesidigt beroende. Lika många spanjorer har jobb i Gibraltar och pendlar dagligen in eller bor här tillfälligt, som det bor britter på halvön, och man är således helt beroende av varandra. Samarbete är alltså nödvändigt och önskvärt, även om klippan skrevs bort till Storbritannien för all framtid i freden i Utrecht. Chauffören, som var britt, konstaterade att utan spanjorerna skulle inte ett skit fungera i Gibraltar och inget vi såg bland t ex servicepersonal sade emot detta. Brexit verkade tas med en axelryckning och sakna betydelse.
Sedan byggs det flera nya stora hotell på östra sidan om klippan och man håller på att fylla ut mer av Medelhavet, så den brittiska kolonin växer alltså till ytan till stöd för turismen. Vad spanjorerna tycker om att britterna förstorar kolonin och med det tillhörande territorialvatten avhandlades inte.
Själv kan jag konstatera att Spanien och Storbritannien bägge är med i Nato som allierade idag, och britterna har inga kolonier i Medelhavet längre (likt Kreta, Egypten, Malta, Palestina) till vilka handel behöver säkras eller skyddas från utomstående flottor. Gibraltar kan säkert vara viktigt för brittiska flottan som relästation för signaltrafik och satellitlänk, men i övrigt är nog dess strategiska betydelse högst begränsad i den moderna världen. Spanien kontrollerar ändå sundet via Tarifa och Ceuda på andra sidan, om de så skulle vilja. Ryska flottans överlevnad i Medelhavet skulle ändå bara mätas i timmar när det kinetiska kriget utbryter.
För övrigt hade britterna byggt en biltunnel under flygplatsen, så vi slapp gå tillbaka över startbanan utan taxichauffören släppte av oss vid gränskontrollen.
För den som vill få en bra promenad med fin utsikt och gillar vädret så kan Gibraltarklippan rekommenderas. Andra kan nöja sig med att ta linbanan upp och bli anfallen av aporna, eller ta någon av de guidade turerna med sina minibussar.
Nämnvärda noterade toppar
Montana Roja, Teneriffa – ren approach från havsnivå
Gibraltarklippan O’Hara’s Battery, Gibraltar 426 möh – ren approach från havsnivå
Flöya 590 möh, Lofoten – ren approach från havsnivå
Mount Scenery, Saba 877 möh – ren approach från havsnivå
Kebnekaise sydtoppen, Sverige 2 097 möh
Gladhöpiggen, Norge 2 469 möh
Dôme Goultier, Frankrike 4 304 möh, – acklimatiseringstur för Mont Blanc
Mont Blanc, Frankrike/Italien 4 808 möh
Kilimanjaro Uhuru Peak, Tanzania 5 895 möh
Med ren approach avses här att man gått hela vägen från ungefär havsnivå och upp, och inte åkt bil, tåg, flyg, buss eller helikopter en bit av vägen. Listar inte alls sådant som varit lift till toppen som Åreskutan eller Teide.
Lena har förstås gått fler backar än författarjäveln och även noterat fler toppar, t ex Elbrus flera gånger inklusive bägge topparna, Mont Blanc och Keb flera gånger inklusive solobestigning vintertid av den senare, Teide solo vintertid, Matterhorn, Breithorn, Klein Matterhorn, fler toppar i Norge än jag har koll på osv.
Efter Gibraltar satte vi kurs mot Tarifa för att därifrån lämna Europa från EU:s sydspets, men det får bli en annan artikel.
Nej, naturligtvis är jag inte kvar då vi på förekomna anledningar inte kan posta var vi befinner oss i realtid, och Lena har mönstrat Global Mercy på i Cádiz vid det här laget. Se hennes sociala medier, förslagsvis Instagram eller ibland hennes blogg för uppdateringar och hennes bilder.
