Vi är alla olika på små och stora sätt. En del älskar att stå på scen och larva sig, andra vägrar framträda offentligt. Andra föredrar att festa och umgås, medan andra vill låsa in sig och läsa böcker. Allt detta är lika naturligt, bara mer eller mindre vanligt.
Latest in psykologi
Av någon outgrundlig anledning blev jag för någon månad sedan kontaktad av den lokala sparbankstiftelsens private banking-avdelning och inbjuden till en (sälj)middag med underhållning där de ville informera utvalda kunder om private bankings momentum-produkter för diskretionär förvaltning.
Varför jag blev inbjuden har jag funderat länge över. Min enda relation till banken ifråga är att jag har ett bankfack hos dem, och de senaste årens deklarationer har placerat mig på lägre inkomstnivåer än de flesta städerskor eftersom jag sedan 2006 i princip enbart har tillgångar via kapitalförsäkring. Man skall ju inte heller redovisa eventuell förmögenhet längre, så banken måste grävt bakåt bland alla kunders deklarationer tillbaka till åtminstone 2006 för att jag skulle verka som en intressant kund. Eller så bjöd man in alla som är egna företagare.
Jag är förstås inte den som tackar nej till en gratis middag, och tackade ja. Om inte annat kunde jag ju få ut ett blogginlägg ur det hela.
Fast övriga mer eller mindre rika företagare, bönder, skogsbönder och annat löst folk i bankkontorets upptagningsområde tackade tyvärr inte ja i tillräcklig utsträckning. Arrangemanget ställdes in, och istället för en gratis middag blev det ett telefonsamtal från någon på private banking.
Nu var det inte Swedbank Roburs fond Momentum de försökte sälja på mig, utan någon annan lösning som man inte säljer till familjerna Kretin och Pletin, utan krävde större belopp för att få vara med och leka. Typ 50 000 – 100 000 som instegsnivå, minns inte riktigt.
Iaf så slog man sig för bröstet att man rejält slagit börsen sedan år 2000, och rent av stigit trots att börsen inte gjort det. Låter ju bra tyckte jag, ungefär en enkel MA50/MA200-strategi mot börsindex svarade jag och inflikade också under vilka omständigheter en sådan strategi inte fungerar.
Ett intressant meningsutbyte följde.
En poäng som den käre mannen från private banking faktiskt fick in var att det krävs disciplin och stenhårt psyke för att faktiskt följa en sådan investeringsstrategi. Det kan alltså finnas en vits i att lägga ut det hela på en hedgefond istället. Någon som gör arbetet åt dig, och därmed inte har någon personlig relation till pengarna.
Vettigt, men förstås tråkigt. Plus att det kostar procent. Och aldrig att jag stoppar in pengar i något utan att förstå vad det är för investeringsstrategi man använder. Fast den är förstås hemlig, så inte vem som helst plankar den.
Men det sätter fingret på en viktig punkt, relaterad till föregående inlägg om att gifta sig med sina investeringar. Nämligen att alla inte har psyket att följa en vettig tradingstrategi. För många kan det rent av faktiskt vara bättre med hedgefonder. Vanliga fonder förkastar jag förstås, eftersom de är en investering i en riktning för börsen, regioner eller sektorer och alltså även de kräver aktiv förvaltning för att hantera de dippar som alltid kommer.
Så vad säger ni? Lägga ut förvaltningen på en hedgefond/private bankning, eller själv försöka följa marknadens svängningar?
Egentligen hade jag tänkt skriva ett annat inlägg så här på fredagseftermiddagen inför kvällsmyset, men det får väl bli imorgon istället.
För att spinna vidare på utskällningarna jag fått för åsikter om 24 hour business camp, så blev jag inspirerad av Mindparks VD:s hyllningsinlägg. En VD utan ledarskapsutbildning, alternativt som glömt bort vad han lärt. Det är lätt att svepas med i förälskelsen man uppnår med pseudogemenskap.
Har ni någonsin funderat på varför man alltid får en sådan fantastisk gemenskap och det alltid är så oerhört trevligt med små kick-offer, läger eller andra kortare tilldragelser där man samlas för ett gemensamt mål? Detta kallas för pseudogemenskap, och är bara det första steget mot äkta gemenskap.
Jag bygger här på M. Scott Pecks teorier kring gruppdynamik och gruppgemenskap, något iaf jag fick lära mig under befälsutbildningen på den tiden då Sverige hade ett invasionsförsvar.
Det kan handla om tidigare nämnda 24 hour business camp, ett konfirmationsläger, nollperioden på högskolan, företagets kick-off eller för den delen den fantastiska gemenskapen du fick med den där killen eller tjejen du träffade på krogen, så fantastiskt att ni rent hamnade i säng tillsammans. Eller återföreningsträffar, där den gamla skolklassen blir som ny och konflikträdslan och välviljan gör det så faaantastiskt trevligt.
Saken är den att denna fantastiska gemenskap är falsk, och bara verkar finnas för att deltagarna är inställsamma och konflikträdda i början. En ledares roll här är att snarast få slut på pseudogemenskapen och dra upp konflikterna till ytan. Hos de lite mer kortlivade gemenskaperna, så hinner man aldrig lämna pseudogemenskapen, utan går vidare i livet med fantastiska minnen från den underbara gemenskapen ni hade på den där kick-offen innan ni gick iväg till era ordinarie separata sysslor igen. Att få folk att ha goda minnen från 24 timmars datorhackande är inte svårt. ”Vi har det så bra…” som kompanichefen ironiserade över när han lade ut fakta för de stackars befälseleverna. Att påtala pseudogemenskap är ett bra sätt att spräcka den…
När pseudogemenskapen spricker går man över i kaosfasen. Den fantastiska gemenskapen fragmenteras till olika grupperingar av individer som tycker lika. Gräl och olikheter kommer upp till ytan. De flesta sammanslutningar kommer aldrig förbi denna fas, t ex en skolklass, där det blir olika kompisgäng och ofta varaktiga konflikter. Visserligen ändras dessa över tiden, men man uppnår aldrig den kompletta gemenskapen.
Minns du killen/tjejen från krogen ovan? Nu har ni vaknat på morgonen, och det visar sig att ni börjar bråka om någon meningsskiljaktighet. Om inte på morgonen, så kanske efter några veckor. Om inte, så var det kanske din själsfrände du träffade. Gå vidare till tomheten.
Tredje fasen blir tomheten, där man rensar bort sig själv och sina egotrippar. Åsidosätter de egna önskningarna och anpassar sig till gruppen. Eller sin framtida respektive.
Och först därefter går man över i riktig gemenskap. Hit når man inte på 24h. Hit når man med sin livspartner, och förhoppningsvis i många familjer. Hit når faktiskt stridande trupp på grupp-, plutons- eller kanske kompaninivå, där man blir redo att lägga sitt liv för en annan. Även om man har olika åsikter.
Receptet för lyckade minnen är korta träffar och piska alla mot ett gemensamt mål, och undvik att dra upp konflikterna. Då kommer du berätta om hur trevligt ni hade för dina barnbarn.
Nu förväntar jag mig ännu mer skäll från de som tyckte 24h business camp var det bästa sedan Jesus. Bring it on! Skjut budbäraren!
Äldre artiklar