Gästartikel: Tankar kring civilsamhället i Ukraina

Detta är ett gästinlägg av Magnus Karlsson, som har varit med på den här vändan till Ukraina. Magnus Karlsson är prefekt och professor vid Institutionen för civilsamhälle och religion vid Marie Cederschiöld Högskola, där han också leder Centrum för civilsamhällesforskning.

Under en dryg vecka fick jag som forskare följa med en liten fordonskolonn som fraktade humanitär hjälp från Sverige till Ukraina. Jag leder till vardags Centrum för civilsamhällesforskning där vi studerar framför allt människors ideella engagemang, frivilligorganisering och tillit till varandra. Nu gavs jag möjlighet att på vägen genom Ukraina föra samtal med kunniga nationella forskare och med ledare för ideella organisationer. Samtalen handlade om hur människor i Ukraina organiserar sig i kris- och krigstider, vad som driver medborgerligt engagemang och vilken betydelse tillit och korruption har för människors samarbete. Fram trädde en bild av det ukrainska civilsamhället som i delar framstår som överraskande starkt, men som i stor utsträckning skiljer sig från det svenska.

Civilsamhället är grovt uttryckt den del av samhället där människor gör saker tillsammans och som inte är staten, marknaden eller familjen. När människor samlas för att spela en pingisturnering så händer det i civilsamhället, liksom när de samlas för att fira gudstjänst eller ta hand om sin bostadsrättsförening.

I Sverige handlar civilsamhället ofta om organisationer, till exempel Röda Korset eller den lokala fotbollsklubben. Tre fjärdedelar av alla vuxna svenskar är medlemmar i en organisation – många i flera stycken. Vi är så vana vid att förknippa vårt civilsamhälle med organisationer att vi nästan tror att det är samma sak. Men även demonstrationer, chattgrupper och bagageloppisar kan vara civilsamhälle.

Ett starkt civilsamhälle – ett gott samhälle?

Det finns flera inslag i samhället som de flesta av oss tycker är bra, och som verkar hänga ihop: lycka, demokrati, tolerans, tillit, utbildning, anti-korruption, jämlikhet och samhällsengagemang. Även om forskare sinsemellan diskuterar hur de här och liknande företeelser hänger ihop, så finns det en ganska stor enighet om att de gör det. Och det verkar som om människors sociala tillit har med saken att göra. Om det finns en hög grad av tillit hos individer, grupper och samhällen, så följer många goda ting med det.

Sverige: ett gott exempel på väg att falla isär?

Sverige brukar ses som ett ”högtillitsland” – vi litar på folk i allmänhet. Vi brukar också komma väl ut i internationella jämförelser när det gäller till exempel demokrati, korruption, lycka och jämlikhet. Jag minns hur jag en gång talade med Ellinor Ostrom (som senare fick Nobelpriset) och då blev lite smickrad över att vara svensk. Hon påpekade hur svenska affärsmäns sätt att lita på främmande människor ofta sågs som naivt i internationella sammanhang, och att idealet istället var att vara vaksam, misstänksam och undvika att bli lurad. Men, resonerade hon, ni lyckas antagligen genom er tillit avsluta affärer mycket snabbare än de som ska dubbel- och trippelkolla allt. Även om ni blir lurade på var tionde affär så blir ni mer framgångsrika över tid!

Social tillit verkar alltså vara en framgångsfaktor. Men gängskjutningarna då, invänder någon. Den tidigare bilden av det fredliga, demokratiska och tillitsfulla Sverige har fått sig en rejäl törn. Troligen så finns det också ett samband mellan gängskjutningar och tillit, även om det nog återstår att reda ut hur det ser ut. I vissa geografiska områden finns en påfallande mycket lägre tillit än i andra och gissningsvis är att det framför allt i dessa områden som det gängrelaterade våldet sker. Eller lite grovt: det är ovanligt att hipsters på Södermalm i Stockholm, en grupp som framstår som särskilt tillitsfulla, skjuter ihjäl varann.

Den ukrainska paradoxen – låg tillit och högt engagemang?

Det främsta skälet till att jag reste till Ukraina hade att göra med den synbara paradoxen som bestod i att Ukraina vanligen ses som ett ”lågtillitsland” men samtidigt återkommande lovordades för sitt aktiva civilsamhälle. Överallt verkade människor stötta varandra, men samtidigt visar internationella data hur det finns en utbredd brist på tillit i landet. Hur går detta ihop?

Låt mig börja med att lyfta fram några siffror för att jämföra Ukraina med Sverige. Det är en naturlig utgångspunkt även om det – vilket jag återkommer till – nog inte ger hela bilden av skillnaden mellan länderna.

Den välkända studien World Value Survey visar att vara 27 % av ukrainarna tror att man kan lita på folk i allmänhet, medan motsvarande andel av svenskarna är 63 %. Transparency International visar att medan Sverige har sjunkit ner till en femteplats på listan över väldens minst korrumperade länder, så har Ukraina klättrat till en 116:e plats. Och när Sverige intar en internationell fjärdeplats i världen när det gäller demokrati, så hamnar Ukraina på plats 87.

Då den här typen av värden antas hänga ihop med engagemang i civilsamhället, så kan det ukrainska engagemanget förväntas vara lågt. Men så verkar alltså inte vara fallet. I stället skapas genom de samtal jag haft och de texter jag läst en annan berättelse om civilsamhällesengagemanget i Ukraina.

Sociala händelser snarare än sociala rörelser?

Den bild som framträder har sin bakgrund i att Ukrainas civila samhälle kan ses som mycket ungt: flera av de skildringar jag fått går tillbaka till när landet fick sin självständighet 1991. Från att ha varit en del av den samhällsstruktur som präglades av det gamla Sovjet, så ställdes landet nu inför att skapa sina egna ordningar.

Det här är inte platsen för att redogöra för Ukrainas moderna politiska historia, men utvecklingen förde med sig att stora delar av folket genom åren som följde formerades i ett antal ”revolutioner”, där den Orangea revolutionen (2004/5) och Euromaidan (2013/14) (som följdes av Krimkrisen) är de mest framträdande.

Under dessa sociala händelser tränades befolkningen, som sedan sovjettiden varit ovana vid att organisera sig självständigt, i medborgerligt engagemang, menar flera av de personer jag pratar med. Under den Orangea revolutionen var man väldigt ovan, men under Euromaidan visste man bättre hur man skulle göra där att samla sig.

Som historisk jämförelse formades det svenska civilsamhället genom sociala rörelser under 1800-talets första årtionden. Utifrån ett sådant perspektiv har det svenska civilsamhället alltså ett försprång om 150 år när det gäller att organisera sig, och kanske ligger utvecklingen av Ukrainas sociala rörelser fortfarande i framtiden.

Få av de ukrainare jag talar med ser dock organisering som något lockande. Medan svenskar närmast reflexmässigt organiserar sig kring gemensamma intressen och aktiviteter, så talar de ukrainare jag talar med om organisering som byråkratiskt och krångligt – och att man ju faktiskt kan göra insatser ändå. Ibland associeras föreningsdeltagande med det gamla Sovjet. Dessutom lyfts i flera fall fram hur det finns flera svårigheter (bl a skattemässiga) med att anställa människor inom ideella organisationer.

Vi hjälper varandra, berättar flera personer. När den fullskaliga invasionen drog igång trodde många att vi skulle bli chockade och viljelösa, men plötsligt hade vi samma mål. Känslan var nästan euforisk – ingen grälade, utan alla drog åt samma håll.

En ukrainsk forskare som jag var i kontakt med inför min resa visar tillsammans med sin kollega på flera intressanta bilder av det ukrainska civilsamhället i en nyutkommen artikel. Materiellt stöd och informell frivillighet i civilsamhället sköt i höjden efter den fullskaliga invasionen och blev påfallande vanligt, även med svenska mått mätt. Samtidigt blev det tydligt hur människor fortsatte att göra insatser utan att för den skull bilda organisationer. Och kanske behövs det ingen organisation för att knyta kamouflagenät tillsammans – en aktivitet som enligt en av personerna jag talade med hade blivit en närmast symbolisk handling och som förenade människor mer än vad man först kan tro.

Ett politiskt glastak?

En sak som jag först inte fick grepp om varken från de texter jag läste eller från samtal med de ukrainare jag träffade handlar om kravet på att staten (”the government”) behöver lyssna på civilsamhället. Det framställs i både texter och berättelser. Varför var man så noga med att understryka det?

Jag frågade och försökte förstå. Insåg att jag framstod som lite naiv när jag jämförde med svenska förhållanden, men samtidigt var min undran genuin: varför skulle inte staten lyssna på civilsamhället i ett land som sätter hela sin existens på spel i kampen för att få vara en demokrati? Jag tänkte på alla de dialogformer mellan civilsamhällesorganisationer och politiska företrädare som finns i Sverige.

De svar jag fick talade tydligt om en klyfta mellan stat och civilsamhälle i Ukraina. Hur staten, till skillnad från civilsamhället, ofta ses som fjärran och korrumperad, och att besluten fattas långt ifrån folket. Inte ens president Zelensky, som jag trodde var nationalidol, klarar sig undan kritik från de personer jag talar med. Presidenten verkar visserligen populär, men hans långtgående makt kritiseras, och en av personerna invänder att om nu Zelensky styr allt, så är han också ansvarig för
korruptionen.

Att hjälpa dem man känner

Istället återkommer de personer jag talar med till att man hjälper de människor man har nära. Man litar på dem man känner. På forskarspråk kallas det för partikulär tillit till skillnad från den generella tilliten som innebär att man litar på folk i allmänhet.

Ibland finns en vardaglig föreställning om att i de fall man är misstänksam mot allmänheten så har man desto större tillit till de personer man har nära. Forskare har dock visat att sambanden är mer komplexa än så: en hög grad av partikulär tillit är snarare en förutsättning för hög generell tillit. Data från World Value Survey visar också att svenskarna (78 %) mer än ukrainarna (58 %) litar på sina nära. Men kanske säger berättelserna jag får snarast något om distansen mellan det lokala civilsamhället och den nationella staten?

Jag funderar. Är det så att civilsamhället i Ukraina är starkt i den mening att många i stunden engagerar sig lokalt, men bräckligt till följd av bristande robust, nationell organisering? Att det därmed är oförmöget att ta ”nästa steg”: att till följd av sin storlek och organisation bli relevant för politiken?

Vad händer i framtiden?

Flera av de personer jag pratade med under resan betonar att man redan är igång med att planera för vad som ska hända efter kriget. När ryssarna kastats ut. Det är knappast några rosenskimrande bilder som målas upp – möjligen lågmält hoppfulla. Det mesta som sägs är att det nog blir mer av det som har varit: människor kommer att fortsätta att hjälpa varann och man kommer framför allt att hjälpa dem man har nära. När det behövs, resonerar man, så kommer folket att samla sig precis som tidigare.

Men hur kommer arbetet kring återuppbyggandet att koordineras, undrar jag. Jag ser framför mig hur internationella hjälporganisationer kommer att spela en roll, och hur stora summor pengar kommer att behöva omsättas snabbt för att så gott det går återställa allt det som förstörts i kriget. Här anar jag ett behov av tydlig organisering även i det nationella och lokala civilsamhället, och annars en uppenbar risk för en utbredd korruption och så kallade ”grant eaters”.

Hur ska internationella civilsamhällesorganisationer kunna ”docka in” i det ukrainska om de nationella och lokala organisationerna saknas?, frågar jag en av Ukrainas mest meriterade och rutinerade civilsamhällesforskare över en kopp kaffe. Jag har mina aningar om att förekomsten av internationella civilsamhällesorganisationer i Ukraina inte är nån okomplicerad historia. Forskaren ler varmt mot mig. ”International organizations?”, svarar hon spjuveraktigt. ”Komsomol”.

//Professor Magnus Karlsson, Marie Cederschiöld Högskola