Fredagsmysgäst: Pandemidebriefing

Nedanstående är en gästartikel av bloggarens fru Lena Wilderäng adrenalena.se.

Vi har haft två år med akut pandemi och ett år där pandemin var nedprioriterad men inte helt avblåst. Det är en ganska lång tid i ens liv. De flesta är mer påverkade och mer förstörda än vad de vågar erkänna, till och med för sig själva. Det är svårt att greppa en situation när vi är mitt i den, det behövs lite perspektiv innan det hela kan överblickas och slutsatser kan dras. Helst av allt skulle det behövas ett riktigt avslut, med debriefing. Men det har inte hunnit hända. Istället är vi mitt i en annan kris, helt oförberedda och fortfarande ärrade. Kriget är överallt på nyheterna och det är svårt att greppa att det sker i Europa, år 2023, att det är på riktigt. Ångesten är total.

När jag var aktiv i frivilliga försvarsorganisationer för mer än tjugo år sedan gick jag Försvarets kurs i krishantering. Där lärde vi oss att ta hand om folk som har genomgått en kris, till exempel som följd av en olycka, ett trauma eller en livssituation som är så svår och akut att de inre resurserna inte räcker till.

Där, ganska tidigt i livet, lärde jag mig att det var viktigt att låta personen prata igenom vad som har hänt. Ja, från första början, när det inte var någon fara på taket och personen bara var på väg till jobbet, hem, eller vad den nu gjorde. Sedan skulle samtalet handla om vad som hände, kronologiskt, och om känslor och reflektioner som uppstod under tiden. Att prata igenom hela förloppet i detalj, och manövrera genom alla de jobbiga upplevelserna från början till slut var viktigt. Att skapa en sammanhängande berättelse, där livshändelser hänger ihop, är något som är fantastiskt mänskligt. När de jobbiga upplevelserna kläs i ord slutar de växa och bli allt fulare och giftigare. De stelnar till stela stengestalter, precis som troll i solen, och förblir monument till sig själva. Relaterbara och hyfsat ofarliga. Men om de fortsätter leva i sinnets djupa mörker, så får de chansen att föröka sig och bli starkare. Tankarna går runt och runt, förstärker varandra. Det blir lättare att ta skada av dem, allt från oro eller rädsla till mer komplexa bekymmer som PTSD. Därför är det prio att prata med någon om traumatiska händelser, eller åtminstone skriva ner dem för sig själv.

Vem debriefade oss efter Covid? Vem lyssnade när vi talade om krisens olika faser? Vem frågade oss vad vi gjorde innan pandemin, vad vi hade för drömmar och ambitioner som vi så bryskt fick släppa ifrån oss? Ingen gjorde det, så jag tänkte kliva in och ta den rollen för dig nu. Jag ställer frågorna, och du hjälper till att svara på dem. Sätt dig gärna i lugn och ro, med tid att tänka efter. Själv har jag sällan tid, och det går också att läsa igenom texten direkt och fundera på svar efteråt, som det kommer. Men bästa debriefingresultat blir det om du svarar på frågorna en och en, utförligt, minns tillbaka. Ni kanske är flera stycken som kan göra det tillsammans med varandra? Passa på att göra det, det stärker band och gör debriefingen mer effektivt

Var var du när du blev varse om pandemins allvar för första gången? Kanske när vänner hade varit och rest, och kommit tillbaka sjuka? Eller var det när tidningsrubrikerna gick från spekulerande till konstaterande? Var det när jobbet började med specialregler? Eller när oron för en bräcklig närstående började picka på i takt med att statistiken klättrade upp?

Vad tänkte du då? Var det lätt att avfärda, eller omfamnade du apokalypsen med en febrig iver? Hade du handlat lite extra? Vad var det du fokuserade på? Vad var dina värsta farhågor? Vem diskuterade du planerna med?

Var skaffade du din första ansiktsmask, var det en kliande och hård byggarbetsplatshistoria? Eller lyckades du få tag på en kirurgmask, i en av de varierande nyanserna av vårhimmel? Och vilka modifikationer tog du till för att den inte skulle skava öronen av dig? Du kanske var en sån som sydde några egna? Eller beställde fancy grejer på nätet? Bar du masken med stolthet, gjorde den dig trygg? Eller avskydde du hela konceptet?

Lyckades du hålla dig från att överdosera handsprit och handtvätt i början? Eller blev det nästan tvångsmässigt, så att händerna torkade ut så att du var tvungen att växla mellan handdesinfektion och handkräm? Du kanske hade tillgång till nitrilhandskar på jobbet, eller passade på att behålla vinterhandskar på, även när du var inne? Och vilken coronahälsning var den bästa? Jag undrar ärligt talat om det är någon överhuvudtaget som hakade på idén att hälsa med foten. Armbågshälsningen däremot blev lite mer populär. Ungefär samtidigt kom nigningar och bugningar från alla epoker och världsdelar, från reverens till Namaste. Ett tag senare kom populära fist bump, familjär och lättsam men inte helt utan risk för överföring av basillusker. Var du en av dem som hoppades på att handslaget aldrig skulle komma tillbaka? Frågar du kanske fortfarande om den du hälsar på vill ha en kram, eller heller slipper? Var det skönt eller jobbigt att hålla avstånd?

Blev du någonsin sjuk? Hur illa blev det? Hur lång tid tog det innan det gick över? Gick det någonsin över helt? Hur kändes det att veta att du har Covid? Höll dig ifrån sociala kontakter under den föreskrivna tiden efter att du blev frisk igen?

Höll du rekommendationerna överhuvudtaget? Det där med att jobba hemifrån, vara hemma? Hur påverkade det dig? Hittade du något positivt med det?

När blev det till normaltillstånd? Jag vet att det är en svår fråga, men när en kris bearbetas färdigt och vi orienterar oss på nytt och går vidare, så vet vi att det inte är en kris längre. Det är det nya normala. Processen tar inte bort våra förluster eller minnen av krisen, men vi blickar framåt och fortsätter med våra liv. När var brytpunkten för dig? Hann den komma innan Rysslands fullskaliga ockupationskrig mot Ukraina? Vad bär du med dig från Coronatiden som du skulle behöva bearbeta klart? Och vilka steg behöver du ta för att bli klar med det? Vad blir det första steget för dig?

Vi går runt och hoppas att vansinnet tar slut snart. Vi hoppades på det en vecka efter ockupationens start. Två veckor. Tre, och plötsligt är det en månad. Chocken släpper inte och det är svårt att ta in att det här faktiskt händer, år tjugo tjutre. Att det inte är en mardröm. Och varje morgon öppnar jag ögonen och ser fram emot att läsa de glädjande nyheterna kring hur alla ockupanterna har dragits tillbaka från Ukrainas territorium. Och att vi kan andas ut. Och någon kommer och debriefar oss. Frågar varsamt kring hur det kändes. Hur det var att genomleva en kris som aldrig blev den nya normala.

Men det blir ingen krigsdebriefing idag heller. Och nyheterna är inte glädjande, utan blir bara kärvare. Och det blir uppenbart, att det inte längre går att vänta, det är lönlöst att hoppas, och det är omänskligt att försöka ignorera. Jag kan inte rulla tummarna medans stridsvagnarna rullar längre och längre in i Ukraina. Det måste till någon slags reaktion.

Jag fortsätter arbeta med att skicka fordon till Ukraina på eget initiativ. Den här gången är det en Transporter som kommer gå till Bakhmut, sedan har jag några till på gång. Om någon vill skjuta in resurser gäller paypal.me/lenawilderang eftersom projektet är lite back. Både fordon och transport kostar en hel del.

Jag har även fått förtroendet att vara med i Advisory Board för Insamlingsstiftelsen Sverige-Ukraina som jobbar mer långsiktigt än organisationerna som startades upp i början av fullskaliga ockupationskriget. De har bland annat ett projekt där svenska veteraner och volontärer som varit på plats i Ukraina ska få debriefing och psykologisk hjälp.

/Lena Wilderäng