Nedanstående är en gästkrönika av Lena Wilderäng.
Vi har haft krig i Europa i fyra år. Intensiteten har ökats, 2025 var det blodigaste året för civila i UA. Under början av 2026 har det genomförts några av de största robot- och drönarattackerna på civila. Häromnatten var det “ett rent helvete” i Charkiv enligt dem som bor där.
Vi har ett nytt normalläge där folkrätt fullständigt ignoreras av agressorn som utför brott mot mänskligheten, folkmord, tortyr, könsbaserat sexuellt våld, kidnappning av barn med mera. Det har skapat en ny akut situation för många. Redan utsatta grupper drabbas särskilt hårt av krig och kris. Då tänker jag även på ålder, fysiska, psykiska, språkliga eller socioekonomiska förutsättningar.
Exempelvis så tvingas många att evakuera, på nytt. Men alla har inte en bil, eller en stuga att ta sig till, eller ens ekonomi att åka iväg. Några har svårt att förflytta sig. Drönare diskriminerar inte, alla har en risk att få en bomb i huvudet. Men den krisen som uppstår drabbar folk olika. Där skapas ojämn balans, inte minst gällande krigets påverkan för olika grupper baserat på kön.
Om vi ska prata jämställdhet har Ukraina tagit vissa kliv framåt, inte minst under kriget. Men det finns fortfarande stora könsstereotyper i samhället. Män mobiliseras till försvaret, förväntas riskera sin hälsa och liv, och får inte lämna landet, vilket är diskriminerande i sig. Kvinnor å andra sidan ses som “caregivers” och evakueras. På flykt får de spendera mycket obetald tid med att ta hand om barn (skolor är ju ofta stängda) och anhöriga, äldre, sjuka, skadade mfl. Det finns fortfarande stora löneskillnader, och humanitär hjälp är ofta genderblind. Det borde vara större fokus på detta bland hjälporganisationer, men tyvärr ser vissa inte på faktiska behovet utan ger det de hade att ge, vilket är inte alltid det som faktiskt behövs.
Ukrainska kvinnor tar stort ansvar i volontärsorganisationer som hjälper militären och internflyktingar, men detta är också obetalt arbete. Fler kvinnor startar egna företag och tar nya roller, men även affärsverksamheten påverkas av att infrastrukturen bombas, vilket sänker deras initiativ och ibland lämnar dem utan företag eller kapital. Stora delar av kvinnornas inkomst (både de som är kvar i Ukraina och de som har flytt utomlands) går till hjälporganisationer eller skickas till någon man de känner vid fronten, så han ska kunna köpa skyddsutrustning, drönare, fordon med mera. Pengarna går även till att stötta släktingar eller vänner som saknar egna möjligheter. Kvinnor och barn på flykt drabbas av trafficking och omänskliga arbetsförhållanden, inte minst i Sverige. Det finns otaliga rapporter kring det.
Kvinnor avstår att söka sjukvård i tidigt skede, för att inte ta någon stridandes plats, vilket har stora konsekvenser för kvinnohälsan på sikt. Det är ofta i tidigt skede det går att åtgärda bekymmer, inte när det har blivit för sent. Krig orsakar alltid högre mödra- och barnadödlighet. Och ryska ockupanter har använt systematiska våldtäkter som en del av krigföringen. Där löper även ukrainska kvinnor som strider större risk att torteras, våldtas och mördas i fångenskap.
Så finns även alla vars röst inte hörs, de som hamnade på ockuperade territorier. Många är i koncentrationsläger eller i omärkta massgravar. Rysslands rasism, sexism och homofobi utövas mot en befolkning som har haft demokratiska värderingar. Då homofobi har blivit synonym med ryska aggressionen har HBTQ-specifika militära enheter uppkommit i Ukraina, med enhörningen som symbol. Vi ser en skiftning till vilka anses kunna utföra militära uppgifter.
Fler kvinnor tjänstgör militärt, vilket visar på en positiv utveckling för jämställdheten. Men många kvinnor möter fortfarande skepticism och fördomar, tex placeras som sjukvårdare eller kockar, oavsett hur skickliga prickskyttar de är. Drönarkriget är en fruktansvärd utveckling, men har ökat jämställdheten då större variation av stridande kan göra en insats, oavsett kön och även funktionsvariation, vilket är aktuellt med tanke på mängden folk som har sårats och tex förlorat extremiteter men vill ändå tjänstgöra.
Även inom ukrainska Räddningstjänsten har dörrarna öppnats för kvinnor, men tyvärr inte på grund av den rätta anledningen. De stångas mot samma fördomar som jag ofta ser i Sverige. Förut var kvinnor inte tillåtna varken som rökdykare eller som brandbilsförare. Nu för ca ett år sedan så skickades en massa räddningstjänstpersonal för att istället slåss vid fronten. Vakanserna var tänkta att fyllas med artonåringar och kvinnor. Så förut dög tydligen inte kvinnorna, och nu helt plötsligt tvingades de ta uppgifterna, vilket förstås stötte på motstånd och kritik. Således en förändring åt rätt håll, men på grund av fel anledning. Idag kan även kvinnor söka till räddningstjänsten, och klarar man de rigorösa testerna (efter fystesterna kommer läkare, psykolog med mera) så får de tjänstgöra. Men kvinnorna placeras fortfarande på kontorstjänster, det finns nämligen fortfarande ett stort motstånd mot att de ska få rökdyka eller köra släckbil. Det räcker inte att förändra något på papper, det måste till en förändring i befolkningen.
När jag gjorde en insats som brandman i Ukraina så var det hundra procent män på plats. Då blev det lite av ett feministiskt korståg, jag ifrågasattes av flera, speciellt äldre generationen. Men jag hoppas att de tar små steg åt rätt håll, och att utvecklingen fortsätter.
Det börjar komma volontärslag inom Räddningstjänsten i Ukraina, som endast består av kvinnor. Å ena sidan är detta fantastiskt. Å andra sidan så är det helt sjukt att när kvinnor får vara med så ska det ske dels som en helt separat grupp, och dels så är det obetalt. Risken är att deras insatser förminskas, och att det skapar mer ojämlikhet och därmed mer motstånd när det blir fråga om att kvinnor ska tjänstgöra på riktigt. Vi i Sverige måste vara försiktiga för att inte hamna i den fällan, nu när räddningstjänsten monteras ner på många håll och ersätts av frivilliga, oftast helt under radarn för befolkningen.
Det gäller att kämpa för saken i Sverige för att kunna förekomma med gott exempel. Även här har vi en lång väg att vandra, bara att läsa MCFs artikel om jämställd räddninstjänst för alla, som tar upp statistiken och bekymren. Att det finns mycket kvar att göra får gärna uppmärksammas idag.
/Lena Wilderäng
Reds anmärkning: Ordinarie Ukraina-artikel kommer senare idag.
