Nedanstående är en gästkrönika av Lena Wilderäng.
Vi har haft krig i Europa i fyra år. Intensiteten har ökats, 2025 var det blodigaste året för civila i UA. Under början av 2026 har det genomförts några av de största robot- och drönarattackerna på civila. Häromnatten var det “ett rent helvete” i Charkiv enligt dem som bor där.
Vi har ett nytt normalläge där folkrätt fullständigt ignoreras av agressorn som utför brott mot mänskligheten, folkmord, tortyr, könsbaserat sexuellt våld, kidnappning av barn med mera. Det har skapat en ny akut situation för många. Redan utsatta grupper drabbas särskilt hårt av krig och kris. Då tänker jag även på ålder, fysiska, psykiska, språkliga eller socioekonomiska förutsättningar.
Exempelvis så tvingas många att evakuera, på nytt. Men alla har inte en bil, eller en stuga att ta sig till, eller ens ekonomi att åka iväg. Några har svårt att förflytta sig. Drönare diskriminerar inte, alla har en risk att få en bomb i huvudet. Men den krisen som uppstår drabbar folk olika. Där skapas ojämn balans, inte minst gällande krigets påverkan för olika grupper baserat på kön.
Om vi ska prata jämställdhet har Ukraina tagit vissa kliv framåt, inte minst under kriget. Men det finns fortfarande stora könsstereotyper i samhället. Män mobiliseras till försvaret, förväntas riskera sin hälsa och liv, och får inte lämna landet, vilket är diskriminerande i sig. Kvinnor å andra sidan ses som “caregivers” och evakueras. På flykt får de spendera mycket obetald tid med att ta hand om barn (skolor är ju ofta stängda) och anhöriga, äldre, sjuka, skadade mfl. Det finns fortfarande stora löneskillnader, och humanitär hjälp är ofta genderblind. Det borde vara större fokus på detta bland hjälporganisationer, men tyvärr ser vissa inte på faktiska behovet utan ger det de hade att ge, vilket är inte alltid det som faktiskt behövs.
Ukrainska kvinnor tar stort ansvar i volontärsorganisationer som hjälper militären och internflyktingar, men detta är också obetalt arbete. Fler kvinnor startar egna företag och tar nya roller, men även affärsverksamheten påverkas av att infrastrukturen bombas, vilket sänker deras initiativ och ibland lämnar dem utan företag eller kapital. Stora delar av kvinnornas inkomst (både de som är kvar i Ukraina och de som har flytt utomlands) går till hjälporganisationer eller skickas till någon man de känner vid fronten, så han ska kunna köpa skyddsutrustning, drönare, fordon med mera. Pengarna går även till att stötta släktingar eller vänner som saknar egna möjligheter. Kvinnor och barn på flykt drabbas av trafficking och omänskliga arbetsförhållanden, inte minst i Sverige. Det finns otaliga rapporter kring det.
Kvinnor avstår att söka sjukvård i tidigt skede, för att inte ta någon stridandes plats, vilket har stora konsekvenser för kvinnohälsan på sikt. Det är ofta i tidigt skede det går att åtgärda bekymmer, inte när det har blivit för sent. Krig orsakar alltid högre mödra- och barnadödlighet. Och ryska ockupanter har använt systematiska våldtäkter som en del av krigföringen. Där löper även ukrainska kvinnor som strider större risk att torteras, våldtas och mördas i fångenskap.
Så finns även alla vars röst inte hörs, de som hamnade på ockuperade territorier. Många är i koncentrationsläger eller i omärkta massgravar. Rysslands rasism, sexism och homofobi utövas mot en befolkning som har haft demokratiska värderingar. Då homofobi har blivit synonym med ryska aggressionen har HBTQ-specifika militära enheter uppkommit i Ukraina, med enhörningen som symbol. Vi ser en skiftning till vilka anses kunna utföra militära uppgifter.
Fler kvinnor tjänstgör militärt, vilket visar på en positiv utveckling för jämställdheten. Men många kvinnor möter fortfarande skepticism och fördomar, tex placeras som sjukvårdare eller kockar, oavsett hur skickliga prickskyttar de är. Drönarkriget är en fruktansvärd utveckling, men har ökat jämställdheten då större variation av stridande kan göra en insats, oavsett kön och även funktionsvariation, vilket är aktuellt med tanke på mängden folk som har sårats och tex förlorat extremiteter men vill ändå tjänstgöra.
Även inom ukrainska Räddningstjänsten har dörrarna öppnats för kvinnor, men tyvärr inte på grund av den rätta anledningen. De stångas mot samma fördomar som jag ofta ser i Sverige. Förut var kvinnor inte tillåtna varken som rökdykare eller som brandbilsförare. Nu för ca ett år sedan så skickades en massa räddningstjänstpersonal för att istället slåss vid fronten. Vakanserna var tänkta att fyllas med artonåringar och kvinnor. Så förut dög tydligen inte kvinnorna, och nu helt plötsligt tvingades de ta uppgifterna, vilket förstås stötte på motstånd och kritik. Således en förändring åt rätt håll, men på grund av fel anledning. Idag kan även kvinnor söka till räddningstjänsten, och klarar man de rigorösa testerna (efter fystesterna kommer läkare, psykolog med mera) så får de tjänstgöra. Men kvinnorna placeras fortfarande på kontorstjänster, det finns nämligen fortfarande ett stort motstånd mot att de ska få rökdyka eller köra släckbil. Det räcker inte att förändra något på papper, det måste till en förändring i befolkningen.
När jag gjorde en insats som brandman i Ukraina så var det hundra procent män på plats. Då blev det lite av ett feministiskt korståg, jag ifrågasattes av flera, speciellt äldre generationen. Men jag hoppas att de tar små steg åt rätt håll, och att utvecklingen fortsätter.
Det börjar komma volontärslag inom Räddningstjänsten i Ukraina, som endast består av kvinnor. Å ena sidan är detta fantastiskt. Å andra sidan så är det helt sjukt att när kvinnor får vara med så ska det ske dels som en helt separat grupp, och dels så är det obetalt. Risken är att deras insatser förminskas, och att det skapar mer ojämlikhet och därmed mer motstånd när det blir fråga om att kvinnor ska tjänstgöra på riktigt. Vi i Sverige måste vara försiktiga för att inte hamna i den fällan, nu när räddningstjänsten monteras ner på många håll och ersätts av frivilliga, oftast helt under radarn för befolkningen.
Det gäller att kämpa för saken i Sverige för att kunna förekomma med gott exempel. Även här har vi en lång väg att vandra, bara att läsa MCFs artikel om jämställd räddninstjänst för alla, som tar upp statistiken och bekymren. Att det finns mycket kvar att göra får gärna uppmärksammas idag.
/Lena Wilderäng
Reds anmärkning: Ordinarie Ukraina-artikel kommer senare idag.
32 kommentarer
.
RIB
Blir otroligt berörd av dina texter och bilder ❤️
Bra krönika!
Finns en hel del att jobba med i Sverige gällande jämställdhet och inte bara inom “traditionellt” manliga jobb. Jobbar inom hälso och sjukvård, stöter på en del kvinnor som får/fått kämpa som tusan för att få behandlingar som män inte behöver “kämpa” för att få. Samma sak gäller även diagnoser, vilket ibland innebär att kvinnor får rätt behandling för sent.
Den känner jag igen. Jag har fått vara med och “övertala” läkare att min fru ska få de insatser hon behövde. Och då var detta dessutom hos en kvinnlig läkare. Så det är inte alltid så simpelt som att män trycker ned kvinnor, även om det lär vara vanligare.
Vi tyckte det var tråkigt att jag behövde sätta ned foten när hon negligerades. Det handlade dessutom om förlossning, vilket är en domän där kvinnan milt sagt bör äga tolkningsföreträdet.
IM Sweden idag.
All heder till de Ukrainska kvinnorna som kämpar vid frontlinjen. Har träffat fler front medicals i somras. De gör ett jättejobb med att ta hand om skadade försvarare. 💙💛
Rätt resurs på rätt plats.
Kön med mera har inget med det att göra.
Släpp fördomarna.
Helt rätt!
Dagens text är verkligen tankevärld. 💙💛
Tack Lena för dina insikter.
Klok krönika. Om att plötsligt duga att köra brandbil etc: Låter som lite samma utveckling som i USA under WW2? När män skickades till fronten och samhället plötsligt kom på att det faktiskt går minst lika bra för kvinnor att svetsa, nita och i allmänhet ägna sig åt arbete som förbehållits män.
I många fall till och med bättre, när det gällde “pilliga jobb” var kvinnor bättre lämpade pga mindre händer, det behövdes inte alls “stora starka män” till att montera elektronik eller saker som sade pang.
Numera använder vi ju industrirobotar till sådant, jag pratar 40-80 talet.
Men än idag är exempelvis antalet kvinnliga busschafförer eller lastbilsdito mycket låg, vilket är konstigt.
“Arbetsmarknaden för busschaufförer i Sverige är just nu mycket stark och präglas av en stor brist på personal. Det råder ett akut behov av förare, och branschen behöver rekrytera tusentals nya medarbetare de kommande åren, särskilt under perioden 2026–2028.”
Borde vara enkelt beslut för Arbetsförmedlingen att bekosta rätt körkort för arbetslösa (kvinnor).
Alltså så konstigt. Ett jobb som busschaufför är väldigt laddat med könsstereotyper. ”En busschaufför HAN är en MAN med glatt humör.” Även fast det finns absolut noll anledning till det. Så ser man hur dessa könssterotyper skadar oss alla genom outnyttjade resurser (arbetslösa kvinnor som skulle kunna köra buss).
Finns fortfarande miljoner liknade stereotyper som leder till sämre resursutnyttjande för oss alla och personliga tragedier också förstås.
Jag kan ju erkänna att jag också lider av diverse fördomar och stereotypiskt tänkande (så är det, det är bara att fortsätta att bekämpa det varje gång som de dumma fördomarna kliver in i de medvetna tankarna, finns inget annat sätt att bekämpa skiten inom sig själv).
Jag har själv körkort för tung lastbil med tungt släp (men numera struntat i läkarkontroller och 5-årig giltighetstid för körkortet, så behörigheten är avaktiverad tills jag gör en läkarundersökning och förnyar körkortet med detta).
Och jag fick aldrig kläm på det där med att backa med tvåaxligt släp (jag körde inte lastbil så mycket heller, och det var som utkörningsbil vid en bygghandel, dvs inget släp).
Så när jag förra sommaren stod och kollade när ett rejält sådant ekipage backade snyggt in till lastkajen på en rätt trång och bökig innergård vid ett affärscentrum så var jag ju lite imponerade, sen kliver det ut en ung späd tjej, och så slog mina förutfattade meningar till och jag blev ännu mer imponerad.
Helt löjligt, det finns ingenting alls som är “tungt” med att köra en lastbil/långtradare idag, möjligen lastning/lossning, men inte att ratta.
Så det är ju 100% säkert att det finns lika många tjejer som killar som rattar det där ekipaget lika fint, och den i landet som är allra bäst, är med 50% sannolikhet en kille … eller .. 🙂
Jag är verksam inom elbranschen, skruvar en del (men även annat), och har haft mina år på byggen.
Glädjande så ser man alltfler duktiga kvinnor och duktiga invandrare, glädjande för att tiden då byggbranschen var enkelt och det var mest muskler och kämparskalle som gällde är över, idag är byggjobben väldigt mycket mer avancerade, det är ritningar, dokumentation, det är alltmer olika material och verktyg, det är en helt andra noggrannhetskrav osv.
Branschen har inte råd att rekrytera ur endast ca 1/3 av befolkningen, vi måste få tag i alla som är dugliga, så fördomar, sexism, rasism måste bekämpas.
Jag kan också säga att sexism tycker jag inte direkt florerar på byggen idag, men värre är det med rasismen.
Ja såvitt jag sett då.
Jag tycker verkligen att fler tjejer, kvinnor, borde söka sig till elektrikerområdet, jag förstår inte varför det är så få, men så många tjejer som blir målare …
Bättre lön och betydligt fler vägar att utveckla sig i, som elektriker.
The Gruvarbetare entered the chat.
Har sett kvinnliga gruvarbetare live, t o m med smink, men det är sällsynt. Med ökad fjärrstyrning så kommer däremot siffrorna förbättras i fler yrken. Lite whataboutism – manliga förskollärare är också en sällsynthet…
Kvinnor flög stridsflygplan (inklusive tunga bombflygplan) över Atlanten så att männen kunde frigöras för att flyga i strid.
https://en.wikipedia.org/wiki/Women_Airforce_Service_Pilots#Request_for_military_status
Jag glömde att påpeka att en Atlantflygning för 85 år sen var inte den lätta plätt som det är idag.
Tack för ett bra och viktigt inlägg. 👍
Six triple Eight…
Jag såg denna film, som film tyckte jag att det nog var lite medioker, utan att riktigt kunna ta på vad som kändes fel, kanske inte riktigt genuin, kanske lite slarvigt hantverk och en del överspel osv.
MEN, å andra sidan var filmen bra, den gjorde att jag fick upp ögonen för ännu en rätt stor sak som hände under 2’a VK, hur dessa soldater, som hade emot sig att de både var kvinnor och svarta, utförde stordåd.
2’a VK var faktiskt ett krig som förändrade en massa saker vad gäller likabehandling … att olika grupper fick nya roller i samhället, fick visa vad de går för.
Den som är intresserad att se filmen får väl leta efter den, den kanske går på Netflix fortfarande.
Men eng wiki
https://en.wikipedia.org/wiki/The_Six_Triple_Eight
eller Svensk
https://sv.wikipedia.org/wiki/Six_Triple_Eight
Stort tack Lena, blev starkt berörd! Finns mycket att göra, attityder att förändra.
Här kan man läsa om “varför kvinnor från Komi åtnjöt fler rättigheter än kvinnor i imperiets centrala regioner”
https://komidaily.com/2026/03/08/zhenshchina-kotoraya-mozhet-vsyo-hoziaystvo-nasledstvo-ohota/
Av journalisten Elena Solovieva från Komi, som har lämnat Ryssland.
Tack Lena för artikeln! Det är alltid intressant att läsa vad du skriver.
Marvels Agent Carter tar upp ganska mycket av detta– speciellt hur sorgligt snabbt läget “normaliserades” (regredierade) efter andra världskriget… det kan vara värt att se serien bara av den anledningen, men jag gillar den rätt igenom.
Miau i evigt minne🕯️🙏
❤️
❤️
Jättebra och viktigt inlägg. Tack!
Utmärkt krönika som väcker eftertanke. Även om det har hänt mycket de senaste 100 åren i Sverige och i andra länder så finns det mycket kvar att göra. Kvinnor får uppleva diskriminering från barn till vuxen. Det är unkna gamla strukturer som tar tid att städa bort. Strukturer som gör att kvinnor behöver kämpa mycket mer än en man.
Fan vad bra skrivet! Alla bör göra vad vi kan för att motarbeta ett strukturellt problem där vi sorterar bort och undertrycker 50% av vår befolkning! Lena är en hjältinna.
Tack Lena för en väldigt bra krönika!
Ja, det finns mycket att arbeta med när det gäller synen på kvinnor. T.ex hur utbildningar plötsligt kan ges sämre status bara för att även kvinnor börjar komma in på dem.
Vad gäller att man numera kan se unga tjejer ratta stora lastbilar upplever jag ganska mycket är en mental effekt av att jag blivit lite till medelåren och att generationen efter mig har vuxit upp och numera gör sådant som köra lastbil, ge specialistvård inom gastromedicin, utveckla avancerade IT-system, vara skyddsvakt med hund, vara chefer osv. Det är många som är i mina barns ålder som man möter som har dessa jobb och det verkar tack och lov vara mer jämnt mellan könen i den åldersgruppen när det gäller de flesta jobb än i min generation.
Så det blir kanske inte så mycket att fundera på att det är just en kvinna som rattar en där lastbilen utan tanken som far genom huvudet blir snarare att “yes, nästa generation också är med i matchen”.
Det gamla talesättet om ungdomens förfall (felaktigt tillskrivet Sokrates) gäller verkligen inte, och har väl inte gällt förr heller, vad än de gamla stötarna säger.
Det enda som oroar mig lite är när jag träffar någon ur sjukvårdspersonalen som ser ut som en fjortonåring och det visar sig vara en läkare, men det säger väl mer om mina förväntningar och höga ålder än något annat.