pensioner

“Kommuner och landsting får inte fatta beslut med tillbakaverkande kraft som är till nackdel för medlemmarna, om det inte finns synnerliga skäl för det.” – Kommunallagen 2 kapitlet 3 §

Sveriges kommuner behöver inte bygga mer bostäder, eller ordna mer bostadsbyggande än idag, då det helt enkelt inte finns något behov av detta för kommuninvånarna. Byggandet fyller inte ens någon nationell funktion då de ökande behoven handlar om migration och inte om redan boende i Sveriges behov. Kommuner som motverkar byggande följer helt enkelt bara kommunallagen, då kommunen inte får agera till nackdel för de redan boende i kommunen.

Kommunerna har helt enkelt ingen skyldighet att ordna bostäder åt personer som inte redan bor i kommunen, och inga kommunala pengar ska satsas på detta. Det kan rent av ligga i kommuninvånarnas bästa intresse att man inte bygger något nytt alls och man behöver på inget sätt bereda tillgång till kommunal mark för att fler ska kunna flytta till kommunen.

Inte ens i Stor-Stockholm handlar efterfrågan på bostäder om ens ett nationellt behov, utan det är ett behov för migranter – asylsökande, flyktingar, arbetskraftsinvandring och anhöriginvandring. Den nationella inflyttningen till Stor-Stockholm är bara hälften av antalet nybyggda bostäder.

Eftersom politiken på migrationsområdet är statlig, så är det också upp till staten att lösa det problemet.

2014 färdigställdes 9 050 nya bostäder i Stor-Stockholm. Inrikes inflyttningsnetto till Stor-Stockholm var bara 4 067 personer, och det nationella behovet kan alltså få två bostäder per person.

I sammanhanget blir det alltså helt logiskt att bostadsminister Kaplan tittar på hur man löser bostadsfrågan i länder som Turkiet och Indien, inklusive förslagen om sk Kaplanslum, då det helt enkelt inte är svenskar som flyttar till Stockholm.

Nybyggda bostäder i Stor-Stockholm och inrikes flyttningsnetto 1975 – 2014

Undantaget spikar orsakade av väldigt låg nettoinflyttning till Stor-Stockholm ligger byggandet i regionen helt i linje av topparna i historiska nivåer i förhållande. Dock är inte byggandet så stort som 1975 – 1980, 1988 – 1991 och 2002 – 2004, då Stor-Stockholm hade en inhemsk nettoutflyttning och ett inhemskt bostadsöverskott. Det är bara åren 1994 – 2000, då byggandet också var väldigt lågt under 90-talskrisen, som inrikes flyttningsöverskott till regionen faktiskt överstigit byggandet.

I själva verket skulle Stockholms bostadsmarknad antagligen krascha omgående om migrationen upphörde, och bostadsägare och bolånetorskar i Stor-Stockholm skulle förlora mångmiljonvärderingar de aldrig haft i realiteten.

Kort sagt är varenda bostadsbubblespekulant helt beroende av fortsatt hög invandring, annars torskar de dit rejält.

Återvänder man till kommunallagen, så får inte kommunerna fatta beslut som är till nackdel för invånarna. Ett byggande, så stort att bostadspriserna skulle krascha, är ett sådant beslut, där miljonvärderingar står på spel för de enskilda invånarna. Samtidigt har kommunerna inte heller någon skyldighet att uppmuntra andra att flytta till kommunen, speciellt inte de som inte har några jobb eller användbar utbildning. Det är också därför staten avser att införa tvång för kommunerna att ta emot flyktingar, trots att detta bryter mot kommunallagen – kommunerna har inga som helst skyldigheter att gynna någon eller bereda plats åt någon som inte redan bor i kommunen. Att göra det kan i själva verket vara ett brott mot kommunallagen.

Det får väl sägas vara positivt att de svenskar som ropar efter ökat bostadsbyggande därmed alltså också är invandringspositiva, eftersom utan migrationen skulle det inte finnas något behov av fler bostäder. Det är också ett utmärkt argument att ta fram när Sverigedemokraterna stiger i opinionen – “genomför deras migrationspolitik och era bostäder kommer totalkrascha i värdering och ni kommer torska dit för livet”. Varenda bolånetorsk sitter fast i fällan och kan inte säga nej till bibehållna eller ökade migrationsnivåer.

Frågan är bara vem som ska finansiera bostadsbyggandet? Ett förslag från socialisterna är att pengarna ska tas från svenskarnas pensioner, vilket är lite märkligt, då svenskar alltså inte har något behov av ett ökat bostadsbyggande. Det enda rimliga svaret är att finansieringen måste vara privat, varken kommunal eller statlig, då det inte är en angelägenhet för svenska skattebetalare.

Som skrivet tidigare låg den nu utdöda Pippi Långstrumpekonomins genialitet i att få svenskarna att skuldsätta sig för att tävla vem som kan bjuda högst för en bostad, istället för att staten skulle ta på sig skuldsättningen under finanskrisen och dess efterdyningar som i resten av Europa. Ur det perspektivet var alltså alliansens migrationspolitik ett genidrag. Nu när vi istället gått över i Karlsson på taket-ekonomin är frågan hur man går vidare.