Danderyds demografiska utmaningar förklarar inte behovet av kommunen att höja skatten. Både andelen äldre och yngre med tillhörande kostnader har minskat. Snarare hittas förklaringen i att man inte lyckas sälja av den mark som finansierade verksamheten tidigare, samt det kommunala utjämningssystemet som missgynnar den med färre i behov av kommunal finansiering. Danderyd har levt över sina tillgångar.
Latest in kommunhybris
Kommunernas skulder fortsätter öka och har nu dubblats på sju år rapporterar SCB. Kommunernas räntekänslighet har alltså ökat kraftigt, även om man låst in mycket av detta i obligationer. Till skillnad mot hushållens skulder kommer alla drabbas och få betala för kommunernas lånefest.
“Bo på landet mitt i stan!”
“Närhet till natur och kommunikationer” – reklamkampanj för att flytta till Partille på 90-talet
Närhet till natur och kommunikationer brukar vara något som slängs med kring vartenda nytt bostadsområde. Och mycket riktigt visar en undersökning från SBAB att just kommmunikationerna och närheten till natur (ej parker) är det viktigaste för attraktiva bostadsområden.
I topp hamnar just närheten till kommunikationer (59%) tätt följd av närhet till naturområden (57%), samt attraktiv naturmiljö (55%). Detta kan ställas i kontrast till artificiella miljöer, som närhet till parker, som bara tilltalar 37%.
Däremot är trams som sport, arenor och nöjes- och kulturliv det allra minst viktiga, där endast 23% finner tillgängliga sportaktiviteter, 25% aktivt folkliv och 30% aktivt kultur eller nöjesliv viktigt.
Slutsatsen är att kommunhybrisens byggande av evenemangsarenor och multianläggningar inte höjer attraktiviteten för orten eller bostadsområdet alls. Det är bara monument över låga räntor, fartblinda politiker och små högljudda lobbygrupper.
Så hellre en busslinje, en pendeltågstation eller en tunnelbanestation än ännu en förlustgående arena. I ett attraktivt naturområde.
Riksbankens program för kvantitativa lättnader (QE) har nu köpt upp 17% av de svenska statsobligationerna, eller 17%. Med gårdagens offentliggörande av ytterligare 65 GSEK i inköp för en total på 200 GSEK kommer andelen alltså nå en tredjedel.
![]() |
| Utestående statsobligatoiner och Riksbankens köp per den 2015-10-01. Källa: Riksgälden |
Att trycka nya pengar till konsumtion och investeringar är det klassiska sättet att få inflation, och det är vad Riksbanken allt desperatare försöker uppnå via sina kvantitativa lättnader. Man trycker i praktiken nya pengar och köper svensk statsskuld för, men bevisligen leder det inte till någon KPI-inflation, men däremot till tillgångsbubblor. Nu är tillgångspriser en del av inflationen, men man styr inte mot inflationen utan KPI-inflationen, som inte berörs av dessa tillgångspriser.
För att därtill få en Zimbabwe-liknande inflationsspiral via nytryckta (digitala) pengar så måste förstås staten öka sina utgifter med dessa lånade pengar. Riksgälden konstaterar dock att så inte sker och att Riksbankens agerande alltså inte har någon påverkan på statens finansieringsbehov, dvs staten lånar inte mer pengar bara för att Riksbanken sänker räntan.
“Riksgäldens uppgift är att finansiera statens underskott och förvalta statsskulden. Målet för förvaltningen är att minimera de långsiktiga kostnaderna med beaktande av risk. Riksbankens köp av statsobligationer förändrar varken statens finansieringsbehov eller inriktningen av skuldförvaltningen.”
Kort sagt är Riksbanken QE-program meningslöst och leder bara till mycket farliga tillgångsbubblor.
Men definitionen av idioti är att prova något igen och förvänta sig ett annat resultat.
Enligt gårdagens rapport och statsskuldprognos från Riksgälden äger nu Riksbanken 100 GSEK av de svenska statsobligationerna, eller 17%. Till årsskiftet skulle siffran nå 22% innan Riksbanken nu utlovat att köpa ännu mer, specifikt totalt 200 GSEK till halvårsskiftet 2016. Ungefär en tredjedel av de svenska statsobligationerna kommer därmed att sitta hos Sveriges Riksbank.
Rimligtvis kommer vansinnet fortsätta med ytterligare inköp. Det pratas också om att Riksbanken ska börja köpa kommunobligationer, men heller det kommer driva på någon KPI-inflation. Kommunerna får nämligen inte låna till den löpande verksamheten, men väl till investeringar, vilket alltså kommer ge oss fler tomma arenor där man kan sporta, samt olika statyer över kommuners starke korpulenta män.
Möjligen kan överutbudet av arenor och badhus däremot sänka KPI-inflationen när man behöver sänka priserna på nyttjandet för att alls få några skattebetalare att besöka dessa kreationer.
Ville Riksbanken verkligen dra igång KPI-inflation via QE ska de vända sig till de som uppenbarligen kan låna hur mycket som helst till vad som helst, nämligen konsumenterna och då inte deras bolån, då bostadspriser inte påverkar KPI-inflationen, utan konsumtionslån. Förslagsvis kan Riksbanken erbjuda konsumtionslån med negativ ränta omvägen via handelns kreditinstitut, så det blir lite drag under galoscherna.
Få en platt-TV på kredit och 10% av priset som kontanter i näven!
Eller så kan man inse att KPI-inflationsmålet är förlegat och saknar vetenskaplig empiri. Vem som helst kan förstå att exakt 2% i KPI-inflation knappast kan vara det optimala, utan att penningpolitiken snarare behöver utgå från sitt syfte istället för en stel enskild siffra. När inflationen väl tar fart är det knappast Riksbankens förtjänst.
Regeringen har tillsammans med Vänsterpartiet kommit överens om att sponsra de kommunala fastighetspamparnas lönebonusar med en miljard kronor. Detta sker genom att de kommunala fastighetsbolagen inte ska behöva belasta sina bonusgrundande vinster med att finansiera nödvändiga renoveringar av hyresrätter.
Regeringen och Vänsterparitet anslår en miljard ofinansierade kronor till hyresvärdar som planerat att renovera nedgångna lägenheter i förorternas miljonprogram. Därmed slipper de berörda, främst kommunala, fastighetsbolagen att behöva ta pengarna för renoveringar från sina vinster, som alltså kommer öka. Därmed får också de kommunala fastighetsbolagens chefer högre bonusar som belöning för sin skicklighet i att regeringen tog detta beslut. Kommunerna kan fortsätta att lyfta stora vinster ur bolagen, som kan gå till arenabyggen eller annan kommunhybris.
Till de fårket i väljarkåren säljs denna miljardbonus in som att man gör väljarna en tjänst. Men det gör man alltså inte. I praktiken går miljarden bara rakt in i kommunkassorna och gör i praktiken inte någon skillnad när det gäller faktiska renoveringar.
I den mån man faktiskt skulle ökat renoveringstakten, och inte bara tackat för kaffet, hade förstås den sk “bostadsbristen” förvärrats, eftersom hyresgästerna behöver en annan bostad medan renoveringen pågår – kort sagt att lediga lägenheter används för renoveringshyresgäster istället för till folk som har ett behov av en bostad.
Några “nya jobb” kommer inte heller skapas, utan istället skulle en ökad efterfrågan på byggarbetare bara höja byggbolagens offererade priser.
Man måste fråga sig om politikerna är dumma i huvudet (1), okunniga (2), obildade (3), saknar analytisk förmåga (4) eller om de är fullt medvetna (5) om att hela subventionen är ett enda slag i luften och inte kommer göra någon skillnad alls? Fast varför inte 1 – 5 samtidigt?




